25 år i arbetsmarknadsåtgärder

Under 25 år av sitt liv försökte Elize Åkesson komma in på den reguljära arbetsmarknaden. En resa som gjort henne så sjuk att hon i dag inte kan arbeta.

Smältvatten från vårens sista snö torkar i solen på det stora betongtorget i Hyllie, området som ska bli en ny stadsdel i Malmö. Men under dagtid är det fortfarande nästan öde, trots de stora kontorshusen.

Elize Åkesson är en av Dagens Arenas läsare. Det är så vi har fått kontakt. Det var enklast att träffas i Hyllie, parkeringsmöjligheterna är bra och Elize kan inte ta sig längre sträckor till fots. I februari kommenterade hon en artikel vi publicerat om Fas 3 med följande ord:

”Jag har varit i arbetsmarknadsåtgärder sedan jag var runt 20, det vill säga i 25 år innan jag fick permanent sjukersättning. Min erfarenhet är att skillnaderna på åtgärderna inte är så stora som respektive block skryter om. Vad det än heter så innebär det att arbetslösa, lågutbildade, mellanutbildade och de som jag med universitetsexamen utför gratisarbete.”

25 år i arbetsmarknadsåtgärder? Det är en tydlig illustration av ett samhälle där den politiska visionen om att alla ska arbeta, är avlägsen. Ett ansikte ur statistiken kring det som brukar kallas långtidsarbetslöshet. Men hur hamnar man i en sådan situation, och varför blir man kvar?

Från åtgärd till åtgärd
Elize gick ut en tvåårig social linje på gymnasiet 1979, med helt okej betyg, men utan någon särskild plan för framtiden. Hon pendlade under ett år mellan olika vikariat och arbetslöshet och hamnade hösten 1980 i beredskapsarbete.

Beredskapsarbete var en arbetsmarknadspolitisk åtgärd som innebar ett jobb med avtalsenlig lön, där arbetsgivaren fick en statlig subvention. När beredskapsarbetsperioden tog slut, under våren 1981, åkte Elize ut i arbetslöshet igen.
– Efter beredskapsjobbets slut hade man fem månader innan man kunde få ett nytt. Under den perioden sökte jag många kontoristjobb, det var ju det jag kunde bäst. Ingen hade berättat för mig att det var ett yrke på väg att dö ut.

Under de kommande tre åren gick Elize fram och tillbaka mellan olika vikariat, beredskapsjobb och arbetslöshet. Hon satt på kontor, sålde lösgodis, stod i kök. Jobb sökte hon hela tiden, med det var inget som ledde fram till grundbulten i den svenska modellen, normen som alla politiska åtgärder och program utgår från: Ett fast heltidsjobb.

1984 sökte sig Elize till Komvux, för att komplettera gymnasiebetygen. Efter Komvux fick Elize ett nytt vikariat, som barnvårdare. Ett tag såg det ut att kunna leda till ett fast jobb, men det föll på att tjänsten drogs in.
– Det var en sorg för mig att jag inte kunde vara kvar, jag trivdes verkligen. Men det fick mig att hoppa på barnskötarutbildningen. Under praktikdelen av utbildningen fick jag ett rejält ryggskott, som tydligen noterades någonstans, för när jag var klar ville kommunen inte anställa någon med ryggproblem.

”Vi skulle inte ha problem att få jobb”
Det hade nu hunnit bli 1988. Elize var arbetslös ännu en gång och var snart tillbaka i att hoppa mellan vikariat och beredskapsarbete. Samtidigt sökte hon till socialpedagoglinjen på Malmö Högskola.
– De sa att vi inte skulle ha problem att få jobb. Jag började till vårterminen 1989 och gick fram till hösten, då vårt första barn kom och jag gick på föräldraledighet.

Elize ville inte bara gå hemma, så under föräldraledigheten startade hon ett eget företag inom handarbete. Samtidigt hade den svenska finanskrisen börjat få stora effekter för samhällsekonomin.
– Arbetsmarknaden för socialpedagoger förändrades radikalt, nu skulle vi inte alls efterfrågas. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till.

I och med 1990-talets finanskris gjorde långtidsarbetslösheten intåg i Sverige på allvar. Den hade funnits även innan, men nu kom den i större skala och blev till en samhällsfråga. Elize hör med andra ord till en grupp som hade otur. Mycket av det hon har tagit sig för i jakten på ett jobb har fallit på omständigheter.

1991 tog Elize en paus från högskolan för att gå en utbildning till elektroterapeut. Hon försökte sedan försörja sig i yrket med ett eget företag, men finanskrisen gjorde sig påmind även nu. Elize lade ned företaget efter två år och återvände till högskolan. Hon tog sin examen i juni 1993. Fem dagar senare födde hon sitt andra barn.

Livet kollapsar
Parallellt med föräldraledighet arbetade Elize vidare med sitt handarbetesföretag. Våren 1994 började hon en påbyggnadskurs till sin socialpedagogexamen. Det blev för mycket. Efter en vår med studier, företag och små barn hemma, drabbades Elize av en stresskollaps.
– Jag insåg att jag gjorde för mycket samtidigt, jag behövde trappa ner på något sätt.

Elize slutade med handarbete och började i stället arbeta som hemsäljare av underkläder, parallellt med studierna. 1995 blev hon gravid med sitt tredje barn, en graviditet som skulle visa sig bli komplicerad. Elize blev sjuk, och det skulle senare visa sig att även sonen var sjuk. Han diagnostiserades med den mycket ovanliga leversjukdomen alagilles syndrom.

Elize hade ändå blivit klar med sin kandidatuppsats från högskolan, och påbörjat magisterstudier, med siktet inställt på forskarstudier. Men i och med sonens sjukdom blev det ohållbart.
– Det blev kaos i livet under den här perioden. Jag var helt utmattad och blev deprimerad.

Under många vakande nätter med sonen ägnade Elize en hel del tid till datorer, så hon funderade på att utbilda sig till nätverkstekniker, när forskarplanerna gått i stöpet. Det fanns dock ett problem: Elizes tvååriga gymnasieutbildning från 1970-talet räckte inte, utan hon fick först läsa svenska och engelska på Komvux.
– Efter en högskoleexamen kändes det lite som en fälla att hamna på Komvux igen. Samtidigt fick jag gå på ALU, arbetslivsutveckling, som det hette nu, det ersatte beredskapsarbete. Vi var en grupp arbetslösa som höll kurser för varandra. Lite trampa vatten var det.

Som svar på 1990-talskrisen hade den socialdemokratiska regeringen kraftigt ökat antalet utbildningsplatser. Men på grund av den stora omfattningen – antalet arbetslösa växte explosionsartat – hamnade många fel. Många klev in på arbetsförmedlingen, för att inte kliva ut igen på många år.

Livet kollapsar, igen
Efter att ha läst in de nödvändiga betygen, sökte Elize in till KY-utbildningen som nätverkstekniker. Men under den personliga intervjun i samband med intagningstesterna, fick hon frågan om hon över huvud taget klarade av sitt vardagsliv.

Intagningstesterna visade att Elizes närminne var så dåligt att även enkla vardagssysslor måste påverkas. Elize blev inte insläppt på utbildningen.
– I bakhuvudet visste jag att de hade rätt, även om jag blev förnärmad. Jag hade aldrig missat en tenta. Efter det rasade allt ihop igen. Jag hade superhögt blodtryck, tinnitus, dålig sömn och hade halsfluss hela tiden. Jag fick diagnosen utmattningsdepression och det konstaterades att mitt närminne var nedsatt.

Det hade hunnit bli höst 1999 och Elizes 20 år långa jakt på ett fast jobb, genom vikariat, beredskapsjobb, ALU och utbildning, i kombination med sonens sjukdom, hade gjort henne sjuk. Hon fick besked från sin läkare hon måste ändra på sitt liv. Några månader senare träffade hon en psykiater, som sjukskrev henne direkt.

Här finns en lucka i Elizes liv. Hon kommer helt enkelt inte ihåg vad som hände under stora delar av åren 2000 och 2001, så pass allvarliga är hennes minnesproblem.

2002 var Elize tillbaka på arbetsförmedlingen, som erbjöd en möjlighet att återvända till högskolan, för en vidareutbildning till socionom. Våren 2004 hade Elize en ny examen. Hon började söka halvtidsjobb, eftersom hennes sjuka son tog upp mycket tid, men också för att hon inte räknade med att klara av heltid längre. Något jobb blev det dock inte.

”Trash. Så känner jag mig.”
I början av 2006 fick Elize en ny praktikplats, men arbetet blev en för stor belastning. I mars avbröts praktiken och Elize accepterade till slut erbjudandet om permanent sjukersättning.
– Det första en svensk frågar när man träffar dem är ”vad jobbar du med?”. Så värdesätts man. Det har varit en skam varje gång, det är jättesvårt. Jag som så länge försökte kämpa mig kvar och hitta ett riktigt jobb.

I dag är Elize 51 år gammal och bor tillsammans med sin yngste son, som nu börjat på gymnasiet. Hon har ungefär 12 000 i månaden att röra sig med, inklusive bostadstillägg och vårdbidrag.

Efter att ha gjort allt hon kunnat för att hitta ett varaktigt heltidsarbete, deltagit i så många arbetsmarknadspolitiska åtgärder och utbildningar att hon inte minns alla, samt blivit sjuk av sin arbetslöshet, känner hon sig stämplad.
– Misslyckad, trash. Så känner jag mig. En av de som inte kan försörja sig. Man duger inte, man är bortsållad, säger Elize.

Elize menar dessutom att det har blivit svårare med åren att stå utanför arbetsmarknaden.
– Synen på sjuka och arbetslösa fick en rejäl skjuts utför i samband med regeringens ihärdiga implementering av orden utanförskap och arbetslinjen. Man blev tydligt utpekad som en som inte bidrog.

I dag menar allt fler i debatten att det som verkligen är värdefullt för långtidsarbetslösa, är verksamhet som i så stor utsträckning liknar ett riktigt jobb. Elize, och många andra med henne, har betalat priset för samhällets insikter.