3 700 barn har vräkts – trots ministerns nollvision

2007 lovade barn- och äldreministern Maria Larsson (KD) att inga barn skulle vräkas från sina hem. Hon kallade det för en “nollvision”. Sedan dess har över 3 700 barn vräkts. Även antalet barn som riskerar att kastas ut från sina hem har ökat.

Under Kristdemokraternas kommundagar 2007 gav barn- och äldreministern, Maria Larsson (KD), ett löfte om en nollvision: inga barn i Sverige ska vräkas från sina hem. Men sedan dess har ändå 3 702 barn, av ekonomiska skäl, tvingats lämna sina bostäder.

2008 fick Kronofogdemyndigheten i uppdrag av regeringen att föra statistik över hur många barn som vräks från sina hem varje år. Sedan dess har antalet vräkta barn minskat. 2008 vräktes 716 barn. 2013 hade siffran sjunkit till 504 stycken.

Men mellan 2012 och 2013 ökade antalet barn som riskerade att bli vräkta, med 168 stycken. 2012 levde 1 708 barn under hot om vräkning. 2013 hade den siffran stigit till 1 876, enligt Kronofogdemyndighetens statistik.*

På Stockholms Stadsmission, en organisation som bland annat arbetar med att stötta ekonomiskt utsatta barnfamiljer, är man kluven inför ministerns nollvision.
– Å ena sidan är det bra att regeringen har höga ambitioner. Man har satt fokus på de här barnen, säger Anna Johansson, socialchef på Stockholms Stadsmission.

Men hon riktar samtidigt skarp kritik mot ministerns löfte.
– Det är ett tandlöst och populistiskt löfte. Vi har inte fått några nya verktyg för att kunna hjälpa de här barnfamiljerna. Det har heller inte gjorts några tydliga satsningar för att motverka att barnfamiljer vräks. I senaste budgeten avsattes det inga pengar för att leva upp till nollvisionen, säger hon.

Enligt Stockholms Stadsmission är problemet med vräkta barnfamiljer större än vad som ryms i statistiken. Många barn som lever under hot om hemlöshet syns inte där. Orsaken är att familjerna står utanför den reguljära bostadsmarknaden. Anna Johansson förklarar:

– Det finns en stor grupp som inte syns i statistiken. Det är människor som aldrig får in en fot på bostadsmarknaden. De bor på bostadshotell, vandrarhem och i andra hand. Det får en väldigt stor effekt för barnens situation. Barnen kan inte etablera trygga nätverket, och blir ibland tvungna att byta skola när familjen måste flytta. Ska de gå kvar i samma skola måste de ibland pendla långa sträckor.

Enligt Anna Johansson består den här gruppen av människor med väldigt små ekonomiska resurser, vilket blir ett problem när de ska försöka hitta en bostad. Många bostadsbolag, även inom allmännyttan, har i bland inkomstkrav som den sökande måste uppfylla. Många i gruppen som har svårt att få en bostad har levt på försörjningsstöd under lång tid.
– Inom allmännyttan är man mycket mer affärsmässig i dag. Försörjningsstöd ses inte som en riktig inkomst, vilket diskvalificerar dessa människor från att få ett förstahandskontrakt. Man bygger heller inga bostäder som fattiga kan bo i. Istället har bostadsbyggandet riktat in sig på mer kapitalstarka grupper.

Enligt en undersökning som Socialstyrelsen gjorde 2011 har 6 800 personer i Sverige ett kortsiktigt boende, alltså personer som av olika anledningar inte kan få ett hyreskontrakt. 530 av dessa har daglig omvårdnad av sina barn.

Men även denna siffra rymmer ett mörkertal. Undersökningen innefattar bara de som hade kontakt med socialen under den vecka då mätningen gjordes.

– Det här är ett problem vi har sett under lång tid och det blir inte bättre. Omvandlingen från hyresrätter till bostadsrätter är en förklaring, och att det marknadsmässigt inte går att bygga bostäder för fattiga människor. Vår hemlöshet kommer att öka lavinartat om vi inte kan säkerställa att vissa grupper kan hitta någonstans att bo, säger Anna Johansson.

* En förklaring till ökning, menar Kronofogdemyndigheten, kan vara att kvaliteten på statistiken har blivit bättre. Att jämföra med tidigare år riskerar att bli problematiskt. Antalet barn, som levt under hot om vräkning, kan ha underrapporterats 2012 och bakåt.