Kultur Ett stycke tidningshistoria och ett viktigt bidrag till hur tjejer läste en tidning riktad direkt till dem. Liv Beckström skriver om en tidning som kanske avgjorde hennes yrkesbana.
Tjejtidningen Starlet avfärdades som könskonserverande under en stor del av sin 30-åriga utgivning. Redaktionen kritiserades för att servera ytlig romantik till en passivt konsumerande målgrupp.
Men inget kunde vara mer fel, visar en ny avhandling som ger upprättelse åt alla som tog plats i det tjejliga rummet.
Starlet, den lilla stjärnan, var en veckotidning med insändare, noveller, serier och annat material för tjejer från cirka 10 år och uppåt tonåren. Om tjejer, för tjejer, av tjejer.
Ett socialt medium med andra ord, men i betydligt lugnare tempo
Den hade ett behändigt pocketformat, kunde sparas och sparades. Läsarskaran räknades i hundratusental under storhetstiden, och den var länge förlagets kassako. På 1990-talet blev den utkonkurrerad av nya mötesplatser på nätet och lades ner.
Etnologen Kristina Öhmans avhandling Ett tjejligt rum, 30 år med Starlet 1966–1996 (Gidlunds) blir både ett stycke tidningshistoria och ett viktigt bidrag till hur tjejer läste en tidning riktad direkt till dem under fyra decennier.
Med sin forskning om unga tjejers läsande av en populärkulturell genre fördömd som ytlig, trivial, rentav kvinnohatande, gör hon en välbehövlig pionjärinsats.
Kvinnors läsning av populärlitteratur har alltid setts över axeln, som något sämre. Forskare som Tania Modleski (kvinnor och romantikböcker) och Lisbeth Larsson (kvinnors veckotidningsläsande) har gett nya perspektiv. Men unga flickors läsning av tjejtidningar har varit oplöjd mark.
Det tjejliga – med ett extra l i ordet – handlar om Starlets särskilda berättande och val av ämnen, karaktärer och frågor som inte fanns i andra medier på samma sätt. Kristina Öhman talar både om en tyst samtalspartner och en plattform. En plats för avkoppling, men också för att aktivera sig och tala. I Starlet delade läsarna livsproblem och glädjeämnen, gav varann råd och tyckte till, inte bara om smink, kläder och pojkvänner, utan om allt som rörde sig i tiden.
“Tjejerna som läste Starlet tycks ha tagits på allvar innanför pärmarna, och tidningen blev ett tjejligt sammanhang och rum där de kunde ta plats, få uppmärksamhet och göra sin röst hörd.”
När tidningen kom beskriver läsarna mysstunder med en påse lösgodis, tidningen och en telefon till kompisar nära till hands.
Ett socialt medium med andra ord, men i betydligt lugnare tempo.
Det nya med Starlet var en tydlig inbjudan från start till läsarna att bli medskapande – i hela tidningen. Förutom frågesidor, tyck till och annat åsiktsmaterial påverkade läsarkollektivet även vad serier och fiktionen skulle handla om. Vilket fick stor betydelse.
Redan från tidigt 1970-tal övergavs 1960-talets betonande av äktenskap som lyckomål. Feminismens vindar sveper in i Starletvärlden och plötsligt kan en serie sluta med att två tjejkompisar glatt cyklar iväg sedan den ena gjort slut med sin töntiga kille!
Tyvärr lyckades redaktionen inte påverka de stereotypa teckningarna till serierna som gjordes av manliga, spanska tecknare som varken lyssnade på kritik eller förslag. Men att de försökte råder inget tvivel om.
Öhman blev hängiven Starletläsare från julen 1992 då hon fyllde 9 och fick tidningen av sina föräldrar. Tidningen adresserade aldrig någon specifik ålder för målgruppen, men det handlade om läsarinnor (och en och annan pojke) på väg från barn till ett okänt vuxenliv. En period som gör det befogat att varken tala om flickor eller kvinnor utan just tjejer, betonar Kristina Öhman. Eller som en läsare säger: ”Jag läste Starlet som en slags handbok över hur mitt framtida liv som tonårig vuxen skulle bli.”
Starletläsningen mötte motstånd från föräldrar och lärare, de sistnämnda skrev även till tidningen och klagade på innehållet, som de sällan läst.
Redaktionen kände sig nedvärderad. Men hade inget att skämmas för, tvärtom.
De hade ambitioner och förutsatte inte att läsarna varit på språkresa, hade råd att köpa CD-skivor eller nya kläder. De ville inkludera hela Sverige, inte bara storstäder.
Innehållet var både arbetarklasstillvänt och klasslöst, vilket paradoxalt nog bidrog till att tidningen blev avfärdad av medelklassfeminister som en tidning för arbetarklasstjejer som »bara läste serier«. De tackade nej till all reklam. Och var långt från bantningshets och kroppsfixering.
Såklart handlar Starlet om kärlek, romantik, och killar. Som en ”tjejkulturell produkt” gör.
Att kärleken konsekvent riktades mot motsatta könet var tidningen inte ensam om. Den står inte fri från sin tids ideal, men är överraskande aktiv i förändring av stereotypa normer och könsmönster exempelvis i yrkesval.
Det som gjorde att så många tjejer varje vecka köpte och läste och skrev i tidningen var förmågan att bredda det tjejliga, skapa gemenskap och aktivt deltagande runt ett antal frågor som berörde. Som även kunde vara djupt allvarliga, som föräldrars drickande, ätstörningar, övergrepp, mobbing. Under 1970-talet kom flera hundra brev dagligen till redaktionen.
Några av läsarna börjar även skriva tidningens noveller, som författaren och kulturjournalisten Maria Küchen, en av avhandlingens informanter.
Hon ger flera exempel på den nedvärderande synen på Starlet, exempelvis antagandet att hon måste förenkla sitt språk i tidningen, men också stoltheten när hon publicerades första gången, och fick en glimt av möjligheterna för framtiden.
En erfarenhet jag delar!
Att som ung skriva till en tjejtidning om saker som engagerade var roligt och att sen få betalt dessutom!
Kanske avgjorde dessa insändare med honorar min yrkesbana.
Liv Beckström, litteraturvetare och journalist
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
