Den evige dissidenten

Wolf Biermann ville leva i DDR, men som oppositionell. Kommunismen betraktade han senare som att genom helvetet tvinga fram paradiset på jorden. Och som sångare och låtskrivare är han för alltid en del av den tyska kulturskatten. 

Deutsches Historisches Museum vid Unter den Linden i Berlin har förutom sin permanenta utställning om den tyska historien (nu stängd för renovering) även synnerligen intressanta temautställningar som kontinuerligt bearbetar Tysklands moderna historia. Museet väjer inte för kontroversiella ämnen, som Wagner, Marx, Rote Armee Fraktion eller för den delen den tyska kolonialismen, för att nu nämna några exempel. Tänk om Historiska museet i Stockholm hade de resurserna.

I stället läggs här i landet tid och pengar på en kulturkanon, som har ett för mig oklart syfte. I Berlin visas nu en utställning om den tyske lyrikern, sångaren och låtskrivaren Wolf Biermann. Han är inte (som någon påstått) Tysklands Bob Dylan, utan snarare i sin egen rätt Tysklands Wolf Biermann. Hans namn har en särskild laddning med koppling till den period efter andra världskriget då Tyskland var delat. Han är kanske inte allom bekant i dag. Men var onekligen en viktig gestalt i Tysklands dramatiska efterkrigshistoria.

Att bygga världen ny

Han var den mest kända och uppmärksammade östtyska regimkritikern. Och han var känd, översatt och tolkad även här i Sverige. Hans mest kända sång ”Uppmuntran” blev inofficiell hymn för de politiska fångarna i Östtyskland. Men texten hade en vidare betydelse och innebörd som gör att den lever vidare. Jag hittar texten i mitt tummade exemplar av den lilla samlingen ”Taggtrådsharpan” med texter och sånger tolkade av Caj Lundgren och med ett förord av Lars Forssell:

Du, låt dig ej förhärdas
I denna hårda tid
De alltför hårda brister
De alltför styva mister
Sin vassa udd därvid

Texten bör nog läsas självbiografiskt och möjligen som ett samtal med och en uppmuntran till sig själv:

Du, låt dig ej förbrukas
Men bruka väl din tid
Dig kan man aldrig stuka
Tillsammans ska vi bruka
Ditt liv och våra liv

Det må vi ej förtiga
I denna tigartid
Att trädets sav ska stiga
Då är vi hederliga
Och lögnens tid förbi

Wolf Biermann föddes i judisk familj i Hamburg 1936. Familjen stod till vänster och fadern var aktiv kommunist och antinazist. Han dömdes till fängelse för sabotage under naziåren. Och skickades senare till Auschwitz där han mördades; Wolf Biermann förlorade 30 släktingar i Förintelsen. Själv överlevde han eldstormen och infernot efter de omfattande allierade bombräderna mot Hamburg, då minst 45 000 människor miste livet och 900 000 blev hemlösa.

1953 flyttade Wolf Biermann 17 år gammal till Östtyskland. Efter krigets ragnarök hade DDR uppenbarligen en attraktionskraft. För en ung kommunist som Wolf Biermann lockade löftet om att få vara med och bygga världen ny. Biermann var trogen sin fars ideal och minne. Och hoppades kunna förverkliga den ”sanna” kommunismen och leva ut sina politiska ideal som skulle byggdas på krigets ruiner. Östtyskland var förstås en diktatur och det fanns ingen fri press eller något fritt föreningsliv. Men i kulturlivet fanns ett visst manöverutrymme, innan förtrycksapparaten slog ned på oliktänkande. Och Biermann blev snart en viktig del av det östtyska kulturlivet. Kulturen hade ett slags särställning som en del av det kommunistiska politiska och ideologiska projektet. Bertolt Brecht hade bosatt sig i Östberlin och tog sig an Berliner ensemble, till vilken Wolf Biermann också kom att knytas, och där inledde ett samarbete med kompositören Hanns Eisler. Här fanns med andra ord en förbindelse med Weimarårens tyska scen och litteratur.

Stämplad som klassförrädare

Wolf Biermann startade sedermera sin egen Berliner Arbeiter-Theater. Men när han satte upp sin pjäs Berliner Brautgang om uppförandet av Berlinmuren slog systemet tillbaka. Föreställningen stoppades och Biermann stämplades som klassförrädare. SED:s centralkommitté beslutade om ett totalt uppträdande- och publiceringsförbud. Erich Honecker anklagade Wolf Biermann för ”skepticism”, ”kälkborgerlighet” och ”anarkism”, och icke att förglömma för ”liberala” och ” pornografiska” tendenser. Värre kunde det nog inte bli. Men Biermann var så känd att regimen inte kunde kasta honom i fängelse. Och han var också ett stort namn internationellt. Joan Baez kom på besök i hans hem. Hans lägenhet blev en samlingsplats för dissidenter och oppositionella, förevigad genom LP:n ”Chausseestrasse 131” som han spelade in hemma i lägenheten och smugglade ut till väst där hans musik kunde spridas och säljas.

Dissidenterna i Östtyskland trodde under den här perioden att kommunismen skulle kunna reformeras, på något sätt demokratiseras och förmänskligas. Kritiken riktades mot diktaturen och det stalinistiska arvet som betraktades som ett brott mot de kommunistiska idéerna. Wolf Biermann höll länge fast vid sin tro på kommunismen som sådan och på en möjlig reformering av den ”reellt existerande socialismen”. Den sanna kommunismen återstod ännu att förverkliga, var den underliggande förhoppningen. Drömmen om en socialism med mänskligt ansikte fick sig förstås en knäck när trupper från Warszawapakten gick in i Tjeckoslovakien 1968.

Biermann kunde däremot besöka Västtyskland och uppträda och framföra sina sånger där. 1976 hade han fått en inbjudan från IG Metall om att göra en turné. Han beviljades utresetillstånd av regimen i DDR, förmodligen med en särskild avsikt. Den tre och en halv timme långa konserten i Kölns sporthall med 7 000 åhörare med Biermann ensam på scen med en gitarr har blivit legendarisk. Han pratade också mycket och länge. Konserten direktsändes i tysk tv.

Biermann avslutade med ”Sången om den preussiska Ikaros” där han beskrev DDR som ett ”öland omgärdat av taggtråd”. Via radio i väst fick han sedan reda på att han fråntagits sitt östtyska pass och medborgarskap. Mycket tyder på att det fanns en plan redan från början om att göra sig av med sin största och viktigaste kritiker på det sättet.

Biermann berövades nu möjligheten att leva i det land han valt och levt i under 23 år. Han kände sig bortvald och drabbades av ångest, som han uttryckt det själv: ”Det är slut. Allt är över. Livet är över.”

En dramatisk spegel av Tyskland

Paradoxen är förstås att många ville lämna DDR och flydde till väst. Men Biermann ville leva i och göra DDR till ett bättre socialistiskt samhälle och kämpa för den kommunism han trodde på, en möjlighet han nu berövades. Det kan beskrivas som det ultimata straffet. Han dömdes inte till fängelse, men förvisades och fråntogs sitt politiska ”raison d’être”. Allt detta ledde till en enorm uppmärksamhet i hela världen. Och även en proteststorm bland regimkritiker i DDR, och längs hela vägen mellan Berlin och Leipzig målades hans namn var femte kilometer.

I väst togs han om hand av vänsterlutande författare och journalister som Heinrich Böll och Günter Wallraff, dissidenter i Västtyskland skulle man kunna säga. Däremot ville eller kunde han inte bli medlem i det tyska kommunistpartiet som var knutet till det regerande kommunistpartiet i DDR. Så han anslöt sig till de spanska kommunisterna som levde i Tyskland i exil under Francoåren.

I början av 1980-talet bröt han med kommunismen, som han nu beskrev som en väg att genom helvetet tvinga fram paradiset på jorden. Kommunismen är som han nu uttryckte det en social idyll som ”förutsätter förtryck och exploatering”. 1989 föll hela det systemet i öst samman. Men strax före murens fall 1989 förvägrades han fortfarande inresetillstånd i DDR. Bara några veckor efter murens fall kunde han uppträda i Leipzig, konserten sändes i östtysk tv. Så sattes punkt för en epok i Tysklands historia och Wolf Biermanns liv. Sedermera har han ställt sig bakom kristdemokraternas Angela Merkel, trots att han sa sig stå närmare socialdemokratiska SPD. Han betraktar Israel som sitt hemland. Han står upp mot Putin och fördömer angreppet mot Ukraina.

Wolf Biermanns livsresa är som en dramatisk spegel av Tysklands moderna historia. Han överlevde två tyska diktaturer. Han är fortfarande ett slags ”sanningssägare”, som inte tvekar att gå emot strömmen och säga emot. Wolf Biermann är på sätt och vis den evige dissidenten. Och dissidenterna gör demokratierna klokt i att värna. Det är en märklig och fascinerande historia som återberättas på det historiska museet i Berlin. Men det är ändå lätt att instämma i Wolf Biermanns egna ord:  ”Jag känner inte hemlängtan efter det förflutna”.

Håkan A Bengtsson