Film Nova & Alice är inte i första hand en musikfilm, utan en film om relationer. Det skriver Jon Andersson som har sett den nya svenska storfilmen som har premiär på fredag.
Nova & Alice känns från början som något man sett förut. Filmen handlar om det omaka musikerparet Nova (Josefin Asplund) och Alice (Hedda Stiernstedt) som mot sin vilja tvingas ut på en gemensam sommarturné av sin knipsluge manager (Johan Rheborg). Den kreddiga och yngre Nova är inte pigg på idén att turnera med Alice, som är en mer kommersiell artist som aldrig skrivit någon egen låt. Men deras manager är envis. Efter ett tag inser båda att det är bra för deras karriärer att komma iväg på turnén.
I takt med att turnén fortgår så kommer de båda musikerna efter diverse skärmytslingar närmare varandra. Något som sker samtidigt som den udda duon gör succé på scenen. Filmen innehåller visserligen bra skådespeleri och den nyskrivna musiken ger ytterligare ett lyft. Men halvvägs in i filmen känns Nova & Alice ganska konventionell och tråkig. Som handlingen i en vanlig Hollywoodfilm ungefär.
Känns äkta och berörande
Men i och med att relationen mellan Nova och Alice utvecklas, så utvecklas också filmen i en positiv riktning. Kanske behövs den något långsamma och förutsägbara inledningen för att ge filmen det karaktärsdjup som vi får uppleva senare. Filmen blir snart mycket mer än bara en historia om ett udda par som mot alla odds blir vänner.
Nova & Alice väjer inte för stora frågor om känsla och förnuft, familj och karriär och vad som egentligen är viktigt i livet. Josefin Asplund och Hedda Stiernstedt är mycket bra i de två ledande rollerna, och deras prestationer är en starkt bidragande orsak till att filmen både känns äkta och berörande.
Nova & Alice är inte i första hand en musikfilm, utan en film om relationer. Det betyder inte att musikälskare inte får sitt. Den specialskrivna musiken, skapade av artister som Molly Sandén och First Aid Kit och framförda av skådespelarna själva, bidrar till stämningen i filmen och ger detta relationsdrama en fin inramning.
Regissören Emma Bucht och manusförfattarna Bengt Braskered och Jonna Bolin-Cullberg har dessutom lyckats skapa en film som känns gångbar kommersiellt utan att förlora sitt känslosamma djup. Bara det är en bedrift i sig.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
