Foto: Netflix

TV Inte för att det räcker med att vara ”snäll”, men det skadar inte, skriver Håkan A Bengtsson om den hyllade brittiska serien.

Man kanske ska hålla huvudet kallt när alla applåderar – eller ger en teveserie toppbetyg. Men jag måste erkänna att jag satt som klistrad när jag såg Netflixserien ”Adolescence”, som nu hyllats unisont och till och med hamnat på nyhetssidorna.

Den är känslomässigt omtumlande.

Ramen är en 13-årig pojke som knivmördar en ung kvinnlig skolkamrat.

Dramat utspelar sig i fyra olika delar. Den första själva gripandet och de första förhören på polisstationen. Den andra förflyttar oss sedan till skolan och vittnar om alla de känslor som uppstår bland elever och lärare i spåret av det här brutala mordet. Inte minst hos den mördade flickans vänner. Den tredje delen fokuserar helt på spelet mellan pojken (briljant gestaltad av Owen Cooper) och en barnpsykolog (likaså en mycket stark prestation av Erin Doherty).

I den fjärde försöker familjen gå vidare men tyngs ned av skuldkänslor och aggressioner, och av omgivningens uttalade och outtalade agg.

Vår tids stora trauma

Det är en känslomässig helvetesfärd ner i våra mörkaste rum. Där gives inte någon nåd eller tröst. Det är omöjligt att inte bli berörd. Varje avsnitt är filmat i en enda tagning, i sig en prestation som förstärker känslan av autenticitet och att man egentligen tittar på en dokumentär trots att det är en fiktiv historia. Skådespelarinsatserna är suveräna, inte minst Stephen Graham som spelar fadern, han har varit med och skrivit manus, och Ashley Walters som är polisen som leder utredningen.

”Adolescence” skildrar noga besett ett vår tids stora trauman. Det handlar om unga som lever i en värld föräldrarna inte känner till eller förstår, som har skapat ett nytt språk och nya koder, där livet på nätet blir världen och pojkrummet laddas av aggressioner. Där världen blir fyrkantig och förvriden. Där de mellanmänskliga relationerna ersätts av ”samtal” på nätet. Det är sådant som kan skapa incel-män, eller en ung man som en dag tar med sig sina vapen till en skola i Örebro, eller någon som radikaliseras i den ena eller andra riktningen eller ett barn som värvas till att bli torped för ett mord eller att placera ut en bomb.

Om manlighet

Detta är förstås också en serie om manlighet, eller rättare sagt manlighetens kris och manlig misogyni, och om bristen på självkontroll och manliga förebilder. I en nyckelmening i det sista avsnittet säger pappan att han blev slagen av sin pappa som barn. Han lovade sig själv att aldrig slå sina egna barn. Det har han inte heller gjort. Och ändå gick det som det gick. Till sin hustru säger han att ”vi gjorde väl inte något fel”. Samtidigt håller han på att tappa kontrollen.

I Storbritannien har ”Adolescence” redan startat en debatt om pappornas roll och betydelse, inte minst för unga pojkar. Teveserien har till och med blivit föremål för en debatt i det brittiska underhuset. Ja, detta är en brittisk serie och förstås en spegel av just detta samhälle och land. Nu tror jag att allt detta har djupa och långa historiska rötter. Och är förstås inte ett specifikt brittiskt fenomen. Sedan kan man nog fundera på hur krigets fasor och trauman omedvetet går i arv, detta är ju ett land som upplevt två förödande världskrig.

Curla lite mer

”Adolescence” har inte något uttalat budskap. Så resten får vi nog fylla i själva. Vad gör vi med det sociala och historiska arvet? Hur hanterar och behandlar vi barn? Förra seklet skulle bli barnens århundrade. Människor som växer upp i fred blir tryggare.

Inte för att det räcker med att vara ”snäll”, men det skadar inte heller. Varje individ är unik, med alla sina fel och brister, styrkor och svagheter. Människor är ofullkomliga, kapabla att göra både illdåd och storverk. Människan blir aldrig felfria. Och vi når aldrig det förlovade landet, men vi kan kanske göra det här samhället lite bättre och tryggare. Forma ett samhälle där så få som möjligt blir förlorare. Och kanske hellre curla lite mer än för lite.