En splittrad fackföreningsrörelse och upptrappade konflikter. Det är resultatet av en anrik men inte särskilt välkänd allians mellan ett fåtal fack och företag.
Det var inte många journalister som hade sökt sig in i den bastanta tegelbyggnaden på Storgatan 5, ett stenkast från Östermalmstorg, den där fredagen i slutet av september. Ändå var det här det skulle börja. Striden om löner och villkor.
Ett par minuter försenade stiger ordförandena för IF Metall, Unionen och Sveriges Ingenjörer upp på podiet längst fram. De tre fackliga företrädarna lägger fram sina krav gentemot arbetsgivarna i höstens avtalsrörelse: löneökningar, satsningar på utbildning, begränsningar av visstidsanställningar, rätt till lönesamtal…
En halvtimme senare skulle Teknikföretagens vd Åke Svensson i rummet bredvid kommentera fackens krav med att ”vi lever i svåra tider”. Svensson hade inte velat binda sig vid några löneökningar över huvud taget.
Alltihop gav intryck av en klassisk konflikt. Fack och arbetsgivare – arbete och kapital – stod på motsatta sidor.
Sanningen är en annan. Båda parter, facken och företagen inom industrin, har gemensamma intressen – intressen som redan har splittrat fackföreningsrörelsen. Därför kommer konflikterna om löner och villkor att trappas upp under våren. Arbetsgivarna kommer att drabbas, de också.
Samordningen spricker
För första gången på decennier har LO:s samordning i avtalsrörelsen spruckit. Den här gången kommer inte alla LO:s förbund att sluta upp bakom gemensamma krav. Det betyder att fackföreningsrörelsen – löntagarna – står svagare gentemot arbetsgivarna när löner och villkor ska förhandlas för de kommande åren.
Tre av LO:s fyra industrifack – IF Metall, GS och Livs – gick inte med på samordningen. Anledningen: De accepterade inte LO:s “jämställdhetspott”.
Tanken var att potten skulle fördela extra pengar till avtalsområden med låga genomsnittslöner – vilket framför allt är områden där kvinnor dominerar. Ju fler kvinnor på ett avtalsområde, desto lägre lön. Så ser sambandet ut.
Kommunal, det förbund som organiserat allra flest lågavlönade kvinnor i Sverige, reagerade därför starkt när de tre industrifacken sa nej till LO:s gemensamma krav.
– Jag är jättebesviken och jättearg. Det är märkligt att de [IF Metall, GS, Livs] tycker att det ska ta 90 år att jämna ut mäns och kvinnors löner, kommenterade Kommunals ordförande Annelie Nordström till Svenska Dagbladet.
Facken inom industrin kontrade med att jämställdhetspotten var dåligt konstruerad. Lågavlönade kvinnor inom exempelvis IF Metall skulle inte få ta del av pengarna, eftersom genomsnittslönen inom många av förbundets avtal var “för hög” för att få del av potten.
Ändå rörde det sig aldrig om några stora summor pengar. ”En hundralapp extra” till låglöneområden, på sin höjd. På det sprack samordningen.
Alliansen mellan fack och arbetsgivare
Fack och företagsledning har motstridiga intressen. Arbetstagarna vill ha så bra betalt som möjligt för sitt arbete. De som köper vill betala så lite som möjligt.
Samtidigt är en av utgångspunkterna i den “svenska modellen” – den som i retoriken omhuldas av nästan alla – att kompromisser mellan arbete och kapital är både möjliga och eftersträvansvärda. Vissa intressen är också gemensamma.
Det är den svenska industrin det kanske bästa exemplet på.
1997 undertecknade fack och arbetsgivare inom industrin Industriavtalet. Det innehöll parternas gemensamma bedömningar om industrins förutsättningar i Sverige och regler för hur förhandlingar skulle gå till. Dessutom – mest viktigt – skulle ”avtalen inom industrin bli norm för hela arbetsmarknaden”.
På fackspråk: industrilönerna ska ”sätta märket” för alla andra branscher.
Idén har gamla anor. Den har funnits med när lönerna förhandlats i Sverige i över ett halvt sekel. Men i slutet av 1990-talet blev gammal praxis mer uttalad. Ett par år efter att Industriavtalet trädde i kraft inrättades till och med en statlig myndighet – Medlingsinstitutet – med uppdrag att medla mellan fack och arbetsgivare.
Ett av uppdragen från staten var att se till att den “internationellt konkurrensutsatta sektorn” var lönenormerande.
I praktiken betyder det industrin.
Att bestämma lönerna för andra
Industrin är den del av Sveriges ekonomi som är tydligast utsatt för internationell konkurrens. Exportsektorn är central för hela Sveriges ekonomi. Om lönerna inom denna sektor ökar mer än i andra jämförbara länder försämras Sveriges konkurrenskraft. Det drabbar hela Sverige – och industrijobben ryker i så fall först.
Samtidigt vill vare sig facken eller arbetsgivarna inom industrin att lönerna ökar mer i andra delar av ekonomin. På sikt skulle det leda till att industrijobben förlorar sin attraktion. Man tjänar helt enkelt mer pengar på att arbeta någon annanstans.
För att locka tillbaka arbetskraft till exportsektorn skulle arbetsgivarna i så fall tvingas svara med höjda industrilöner – och då försämras konkurrenskraften.
Lösningen tycks självklar. Inga löner tillåts öka mer än vad parterna inom industrin kommit överens om. Industrin ”sätter märket”.
Så ser resonemanget ut. Det förenar industrins egenintresse med omtanken om hela samhällsekonomin.
I tidigare avtalsrörelser har det gått att kombinera LO:s krav på samordning med industrins roll som lönesättare. Den här gången tog det tvärstopp.
IF Metall, GS och Livs prioriterade gemenskapen med industrin framför sammanhållningen inom LO. Det kommer att få stora konsekvenser.
Konflikterna trappas upp
Tidigare har de mer lågavlönade tjänsteförbunden inom LO med visst knot accepterat idén att industrins löneökningar sätter märket.
Så är det inte längre.
– Industrins avtalskrav innehåller inga jämställdhetspengar. Då kan vi inte acceptera industrinormen som märke, meddelade Kommunals ordförande Annelie Nordström i slutet av september, som ett svar på de tre industrifackens avhopp från LO-samordningen.
Därmed är hela den svenska lönebildningen i gungning.
De flesta av LO:s avtal löper ut först nästa vår. Parterna inom industrin, som förhandlar redan i höst, är alltså först ut och kommer göra allt de kan för att de löneökningar man enas om där inte överskrids någon annanstans.
– Nu blir det svårare att uppnå relativlöneförändringar inom LO, när man inte längre har stöd från sina fackliga kamrater inom industrin, konstaterar Ingemar Göransson, före detta LO-utredare och chefredaktör på webbtidningen Arbetets Marknad.
– För att få igenom någon form av låglönesatsning måste förbunden inom tjänstesektorn nu komma mycket nära öppen konflikt, fortsätter han.
Facket går in i avtalsrörelsen splittrat. I vår kommer Kommunal, Handels och Hotell- och restaurangfacket att trycka på mycket hårt för högre löneökningar än industrins ”märke”.
Därmed hamnar bollen hos arbetsgivarsidan. Kommer industriföretagen att lyckas få sina systerorganisationer i Svenskt Näringsliv att hålla igen; att inte gå med på ”för stora” löneökningar? Alliansen mellan fack och företag inom industrin lyckades splittra LO:s samordning.
Händer samma sak med arbetsgivarna?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
