Aoife låg i en liten kista i rummet intill när de kom in för att ta avsked morgonen därpå. De fick foton, hand- och fotavtryck innan de var tvungna att ta en taxi till flygplatsen en timme senare. Dagens Arena publicerar ett utdrag ur “I det tysta” av Anna Dahlqvist.
O’connell Street i Dublin är en av Europas bredaste gator, kantad av pampiga statyer och döpt efter Daniel O’Connell – en av de många frihetskämpar som genom historien har slagits för det katolska Irlands självständighet. Gatan tar sin början vid floden Liffey och slutar vid det anrika sjukhuset Rotunda. Där har läkare och barnmorskor tagit emot gravida kvinnor sedan mitten av 1700-talet. Det är en fredagseftermiddag i november när Amanda och James skyndar från sina jobb till sjukhuset för att göra ett ultraljud. Båda är lite nervösa. Paret som är i 35-årsåldern väntar sitt första barn.
När de ser henne på skärmen – flickan som ska få namnet Aoife – ler de mot varandra. Det ser ut som om hon gör volter i Amandas mage.
− Sedan dröjde det några minuter, kanske fem, innan vi fick veta att det var något fel på hennes hjärta, berättar James.
Exakt vad det var för fel gick inte att se där och då. Amanda och James åkte hem till det lilla tvåvåningshuset i utkanten av Dublin dit de precis hade flyttat för att få mer plats åt det mycket efterlängtade barnet. Under helgen försökte de att vara positiva och hålla fast vid hoppet om att hjärtfelet skulle gå att operera. Säkert gick det att ordna på något vis.
Nästa ultraljud, på måndagen, gav inte något svar och Amanda fick ta ett fostervattenprov. I normala fall tar det ett par veckor att få resultatet men Amanda och James ville inte vänta så länge utan betalade extra för att få testet skickat till Storbritannien och snabba på processen. Medan de väntade googlade de på hjärtfel och kom fram till att det bästa de kunde hoppas på var Downs syndrom. De började innerligt hoppas att det var just Downs.
− Det var James som svarade när barnmorskan ringde. Jag hörde honom upprepa vad hon sa, att det var Edwards syndrom, och då rasade hela min värld samman. Jag kommer aldrig att glömma det ögonblicket, säger Amanda.
Hennes röst tjocknar. James böjer nacken, tittar ned i bordet och hummar. De visste att de väntade ett barn som troligtvis skulle dö under graviditeten eller som nyfödd. Edwards syndrom är en ovanlig kromosomavvikelse som medför många svåra missbildningar, främst av hjärtat, hjärnan, njurarna och mag- och tarmkanalen. Av de barn som föds med syndromet dör 95 procent före ett års ålder.
Amanda var i vecka 21 och om hon skulle göra en abort var det bråttom, inte minst eftersom de var hänvisade till ett annat land. På Irland är det bara tillåtet att göra abort om graviditeten utgör ett hot mot kvinnans liv. Det givna alternativet var »den irländska lösningen«, det vill säga att resa till Storbritannien. Där går abortgränsen vid vecka 24.
− På sjukhuset sa de hela tiden »om ni väljer att resa«. Vadå om ni väljer att resa? De var som om de tyckte att abort var så hemskt att de inte ens kunde säga ordet, berättar Amanda.
Beslutet om abort var inte självklart. James och Amanda diskuterade fram och tillbaka.
− Jag kunde känna hur hon rörde sig i min mage och jag undrade hela tiden om hon snart skulle dö. Jag vet att jag skulle fortsätta att tänka så varenda sekund. Är hon död nu? Kommer hon att dö snart?
Amanda håller händerna runt tekoppen som för att värma sig. Hennes långa mörka hår är löst uppsatt i en hästsvans. En dimmig och tveksam kvällssol tittar fram efter en dag av regnskurar. Amanda har inte varit på jobbet sedan ultraljudet för fem månader sedan. Hon jobbar med utsatta kvinnor och barn och säger att hon inte klarar av att gå tillbaka. Inte än. På Irland har man rätt till mammaledighet i sex månader om graviditeten går över en viss längd, oavsett vad som sedan sker.
James berättar att de – efter beskedet om Edwards syndrom – ville prata med någon på sjukhuset om vad som var bäst för deras barn. Barnmorskorna och läkarna var medkännande och varma, men frågor som kunde påverka abortbeslutet ville de inte beröra. Amanda säger att de verkade livrädda för att ta ställning.
På sjukhuset föreslog de att James och Amanda skulle kontakta The Irish Family Planning Association (ifpa), en av de organisationer som erbjuder rådgivning och information vid graviditeter där föräldraskap inte är det självklara målet.
− Jag ville inte åka till en klinik, sövas ned och sedan vakna utan barn i magen. På ifpa berättade de att jag kunde åka till ett sjukhus i Liverpool och föda barnet. Just det var avgörande för mig. Vi behövde se henne, se att hon hade sitt lilla liv, att hon fanns på riktigt. Och jag kan bara inte förstå varför det inte kan ske på ett sjukhus här på Irland.
Amanda är oerhört arg över vad de tvingades gå igenom för att få en abort. Ett trauma som lades till det första traumat.
− Man försöker hantera förlusten av ett barn och det räcker. Allt det där andra ska man inte behöva bära. Jag kände mig dömd och övergiven av vården i mitt eget land.
De bokade flygresa och hotell. Själva aborten kostade omkring motsvarande 15 000 svenska kronor. Med resa och uppehälle blev det drygt 20 000 kronor. Amanda tänkte att de pengar som skulle ha gått till att inreda en barnkammare, köpa en vagga och en bilstol gick till att avsluta Aoifes liv.
Det var måndag, mindre än en vecka efter beskedet, när Amanda och James flög från Dublin till Liverpool och checkade in på hotellet. Dagen efter gick de till Liverpools kvinnosjukhus där Amanda undersöktes och fick en spruta för att stoppa Aoifes hjärta. Sedan fick de vänta två dagar innan förlossningen kunde sättas igång. De gick först runt i Liverpool, satt på ett kafé och försökte tänka på något annat – men den mesta tiden tillbringade de på hotellet där de såg uppemot tio filmer. James minns att de såg den amerikanska komedin Bridesmaids.
− Hemma kunde vi ha träffat våra vänner, gått till ställen vi kände till, kanske åkt ut på landet. Vi kunde ha haft det åtminstone lite normalt. Men vi var på ett hotellrum, ungefär lika stort som det här rummet. Det var vidrigt, säger James och ser sig omkring i deras inglasade uterum där vi sitter.
När Amanda somnade på kvällen gick han runt i Liverpool, oförmögen att sova och med huvudet fullt av tankar som snurrade runt.
På torsdagen gick de tillbaka till sjukhuset. De beskriver personalen i Liverpool som fantastisk. Amanda gråter tyst och knappt synbart när hon berättar om barnmorskan som sa att de gjorde det rätta för sitt barn. Det var vad de själva hade kommit fram till: att de inte ville utsätta Aoife för lidandet som det skulle innebära att födas med Edwards syndrom.
− Det finns de som säger att man ska bära barnet och invänta det naturliga slutet. Men till vilken nytta ska man utsätta både barnet och sig själv för lidande? Det är ju inte som om det finns en alternativ värld med något lyckligt slut, säger Amanda.
Planen var att sätta igång förlossningen på torsdagen, men eftersom Amanda inte tålde de mediciner hon först fick drog det ut på tiden. James bokade om hemresan och båda övernattade på sjukhuset. Klockan halv åtta på fredagskvällen föddes Aoife. Medan den utmattade Amanda sov åkte James till hotellet, hämtade packningen och checkade ut.
Aoife låg i en liten kista i rummet intill när de kom in för att ta avsked morgonen därpå. De fick foton, hand- och fotavtryck innan de var tvungna att ta en taxi till flygplatsen en timme senare. Amanda blödde och kände sig svimfärdig.
− Det var några som firade en möhippa på planet. De hade druckit och var väldigt högljudda. Egentligen är det ju inget fel med det men för oss, som var längst ned i det mörkaste helvetet, var det hemskt, berättar James.
Att ta med sig kroppen hem till Irland var alltför komplicerat. Kremeringen av Aoife kunde ske först efter ett par dagar. Nu efteråt har Amanda och James fått veta att en del åker tillbaka och hämtar askan men då tänkte de inte så långt. I stället arrangerade de så att askan skulle skickas med bud. Amanda önskar att de hade gjort annorlunda.
− Jag kan inte beskriva med ord hur fruktansvärt det var att lämna henne där, att gå ut från bb utan barn. Vi lämnade henne i ett annat jävla land, säger Amanda.
Väl hemma undrade hon varje dag om det var dagen då det skulle ske, om Aoifes aska skulle komma. James konstaterar att budet som till slut kom med en leverans till Amanda Mellet och James Burke inte hade en aning om vad han överlämnade. James ler snett och det syns på honom att han egentligen är en man som ler mycket. Nu utstrålar han en plågad sorg. Om även James bär på en ilska är den inte lika tydlig som Amandas.
− Jag är fortfarande så arg över vad vi har tvingats att gå igenom att jag inte riktigt har tagit in att vi har förlorat vårt barn. Allt det andra står i vägen, säger hon.
Det var ilskan som fick henne att göra något – med irländska mått mätt – extraordinärt. En vecka innan vi ses var Amanda och tre kvinnor med liknande erfarenheter på framsidan av Irish Times, en av Irlands största dagstidningar.
James går in i vardagsrummet och tar fram tidningen med fotot på de fyra kvinnorna under rubriken som citerar en av de andra kvinnorna: »I believe in a loving God and that I won’t be damned for what I did.« (»Jag tror på en kärleksfull Gud och att jag inte kommer att bli fördömd för vad jag gjorde«). De tvekade in i det sista innan de bestämde sig för att gå ut med namn och bild.
− Visst är jag lite rädd. Jag kommer ursprungligen från Usa och där har ju abortmotståndare genomfört en del våldsamma attacker. Jag vet att det finns sådana element här också men jag tänker att om de skadar mig ser det riktigt illa ut för dem. Det känns som ett skydd. Sen var jag väl helt enkelt arg nog för att gå ut i medierna, utan att bry mig om konsekvenserna.
Artikeln var en uppföljning på ett tidigare reportage i Irish Times, då James och Amanda berättade sin historia, men under falska namn. De ville inte själva vara anonyma men tidningen tog beslutet av säkerhetsskäl. Reportaget väckte starka reaktioner och det vällde in brev med vittnesmål om aborter till Irish Times. James och Amanda beslutade att, tillsammans med andra i samma situation, bilda en grupp vars mål är att få till stånd en lagändring där abort vid svåra fosterskador tillåts.
− Vi har nästan bara fått positiva reaktioner. Häromdagen fick vi faktiskt ett vykort från våra grannar där det stod att de hade läst om oss i tidningen och att de stödde oss, berättar Amanda.
James och Amanda har aldrig försökt hemlighålla aborten och de har fått fullt stöd från vänner och familj trots att James kommer från den irländska landsbygden och är uppvuxen i en övertygad katolsk familj – en miljö där abortmotståndet traditionellt är starkt.
− Min moster är till och med nunna men min familj består av empatiska, kärleksfulla människor och de skulle aldrig döma oss.
Deras öppenhet är ovanlig i ett samhälle där det finns en stor risk att mötas av hårda reaktioner. På sjukhuset i Liverpool fick de frågan om de ville att journalen skulle skickas till sjukhuset i Dublin. För dem var det självklart men barnmorskan berättade att många irländska kvinnor inte vill det.
− Jag är säker på att det finns folk som inte kan berätta för någon och får men för livet. Det är sådant som leder till psykiska problem, säger Amanda.
Som en följd av artiklarna i Irish Times har James och Amanda fått många förfrågningar om att medverka i andra tidningar, liksom i tv och radio. När jag träffar dem har James börjat dagen med en sovmorgon efter att ha jobbat sex dagar i rad, sedan har dagen gått åt till intervjuer. Han ser trött ut.
− Men eftersom vi, till skillnad från många andra, kan prata öppet om det här måste vi fortsätta att göra det, säger James.
Utdraget kommer från Anna Dahlqvists bok “I det tysta – resor på Europas abortmarknad“.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
