Den svenska ekonomin börjar normaliseras, visar finansministerns vårbudget. Men nu vill han att vi ska sitta still i båten. Anders Borg verkar ha glömt årorna, skriver Jonna Sima i en kommentar.
“I bättre tider bör vi vara mer kärva i våra budskap och försiktigare i den ekonomiska politiken.” Det upprepar finansminister Anders Borg flera gånger under sin dragning av årets vårbudgetproposition på finansdepartementet. Budskapet är att vi på en gång måste börja spara i ladorna till nästa lågkonjunktur. Handlingsutrymmet är i dag så pass begränsat att det enda vi i princip kan göra är att sitta still i båten och hålla tummarna för att vi snart får vind i ryggen.
BNP-ökningen väntas bli 2,7 procent i år och 3,3 procent under nästa år. Svensk export förväntas växa under året och den inhemska konsumtionen öka. Men ljuset är fortfarande långt bort i tunneln, visar regeringens prognoser.
De svenska hushållens och de svenska bankernas höga belåningsgrad är ett orosmoment, enligt Borg. Den politiska situationen i våra grannländer i öst är en annan. Tillväxtekonomiernas inbromsning och ett krisande Sydeuropa är ett tredje.
För den vanliga svensken ser orosmolnen annorlunda ut. Där är den höga arbetslösheten högst påtaglig. Den vanskötta a-kassan och sjukförsäkringen har ökat rädslan även hos medelklassen för att hamna i nöd vid arbetslöshet eller sjukdom. Man ser skolresultaten sjunka, de ekonomiska klyftorna öka, att klimathotet är akut och att jämställdheten halkar efter. Men Anders Borg ger inga förhoppningar om en närstående förbättrad prognos. Den svenska återhämtningen går snarare trögare än någonsin, säger han.
Efter åtta år vid makten och 140 miljarder i skattesänkningar, som har lett till att Sverige har de snabbast ökande inkomstklyftorna i OECD, paniksatsar nu regeringen på utbildning. Förslagen, som i stort sett är kopierade av Socialdemokraterna, ska finansieras av höjd skatt på lätta fordon, tobak och sprit. Studenterna får visserligen – efter att Anders Borg tvingats till en kovändning – behålla sitt studiebidrag, men får i stället betala höjda förseningsavgifter.
Det är ett slags omvänd Robin Hood-filosofi.
För så sent som i december slogs regeringen med näbbar och klor för att höginkomsttagare skulle få sänkt inkomstskatt med tre miljarder. Ett par månader senare gapar ladorna tomma. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har hamrat in att det har skett ett omslag i svensk ekonomi. Men det verkliga omslaget har skett i opinionen.
Gapet mellan regeringen och alliansen är uppemot 13 procent. Mer än en halv miljon röster måste hämtas hem på fem månader av de fyra regeringspartierna. Regeringens taktik för att lyckas med det verkar vara att tråka ihjäl väljarna. Reformutrymmet är slut, oavsett vilka som får regera under nästa mandatperiod kommer inte att få det roligt. Så varför ändra något som åtminstone inte är dramatiskt mycket sämre än alternativet, vill Anders Borg få oss att tro.
Risken med den taktiken är att den uppmuntrar människor att ligga på sofflocket på valdagen. Här finns en stor uppgift för Socialdemokraterna i att skärpa konfliktnivåerna. När regeringen talar om “skyddsvallar” handlar det bara om att stärka den finansiella sektorn – inte om de som behövs i människors vardag i form av socialförsäkringssystem och, framför allt, nya jobb.
Sverige har bland Europas starkaste offentliga finanser och lägsta statsskulder. Det bör en regering som menar allvar med full sysselsättning utnyttja till investeringar. Att sitta still i båten duger inte. En regering måste också kunna ro.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
