Vad är det politiska svaret på de problem som rapporten visar på?
När LO på tisdagen för 13:e gången presenterade sin rapport ”Makteliten” hade den fått underrubriken ”klyftorna består”. Det är dock bara delvis sant. För klyftorna ökar faktiskt snarare än består, totalt sett. De med lägst inkomster halkar efter och får betydligt mindre pengar medan de med högst inkomster får mer. Inkomstskillnaderna i Sverige ökar också snabbare än i de flesta andra länder.
Men LO:s rapport tittar inte på hela Sverige utan begränsar sig till en definierad elit om 200 personer: näringslivstoppar och direktörer, politiker, mediechefer, ledare för folkrörelser, generaldirektörer och toppar inom stat och kommun, ungefär.
De här 200 personerna har i snitt en årsinkomst (inklusive kapitalinkomster) som en genomsnittlig industriarbetare (som tjänar 300 000 per år) behöver 17 år för att arbeta ihop. Det är en remarkabel skillnad.
Att en företagsledare tjänar mer än en industriarbetare är inte särskilt kontroversiellt. Men att skillnaden är så stor, och ökar så mycket, är onekligen mer svårmotiverat. Tittar man på de 50 vd:arna i näringslivet i rapporten är inkomsten inklusive kapitalinkomster över 14 miljoner kronor per år i snitt, motsvarande 46 industriarbetarlöner. Det innebär att den här gruppen vd:ar på ett år drar in lika mycket pengar som en industriarbetare tjänar under hela sitt arbetsliv.
Dessutom är ojämlikheten mellan kvinnor och män i makteliten enorm. Kvinnors inkomster som andel av männens inkomster är 33 procent. Här handlar det alltså inte om att 50 procent vore jämställt, det skulle bara innebära att maktelitens kvinnor tjänade hälften så mycket som männen. 100 procent är alltså siffran som gäller för jämställda inkomster i makteliten.
Andelen kvinnor i den ”demokratiska eliten” (politiker och höga tjänstemän i regering och riksdag, samt i de tio största kommunerna) ökade kraftigt under 1990-talet och början på 2000-talet. Men 2007, när den borgerliga alliansen kommit till makten, bröts den utvecklingen omedelbart. Sedan dess har andelen minskat.
Vad rapporten redovisar är knappast en sammanlagd bild av den ekonomiska ojämlikheten, tvärtom är det en snäv bild. Vad den illustrerar är snarare hur den befintliga makten får allt mer makt genom att staga upp med allt större rikedom, den visar hur inkomsterna och skillnaderna nu är så stora att makten lär koncentreras också över tid till de allt rikare, allt mer distanserade.
”Rättvisedimensioner, när det blir väldigt stora skillnader, spelar roll. Det kan till och med leda till revolutioner om det går allt för långt med orättfärdig ojämlikhet.” konstaterade Daniel Waldenström, professor i nationalekonomi som forskar om bland annat inkomst- och förmögenhetsfördelning, i en intervju i Magasinet Arena (nr 6, 2012).
Där är vi förstås inte i Sverige. Långt därifrån. Men det kan definitivt påverka oss ändå. Något som Karl-Petter Thorwaldsson påpekade på LO:s seminarium:
”I avtalskraven finns bara så stora löneökningar vi tror ekonomin klarar, men det är svårare att hålla tillbaka när direktörerna drar iväg.”
Och där ligger förstås nyckeln för LO och LO:s medlemmar: Om den rikaste eliten berikar sig allt mer och tjänar på ett år vad en industriarbetare tjänar på ett helt liv – varför i hela fridens namn ska då arbetarna stå tillbaka och ”ta ansvar” när konjunkturen sviker. Det är på många sätt en moralisk diskussion. Men det är en fråga som ansvariga politiker borde svara på, då det är de som skapar en hel del av förutsättningarna och spelreglerna.
Till LO och till de politiska rörelser som vill stoppa den här utvecklingen måste man ställa en annan fråga. Hur? Och hur stort är ett rimligt gap? 1985 års nivå? 1995 års nivå? Eller något annat år?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
