Antalet långtidsarbetslösa i fas 3 fortsätter att öka. I dag deltar 34 500 personer i den så kallade sysselsättningsfasen. Dessa sätts i sysselsättning hos anordnare, men uppgifterna får inte vara sådana att de kan konkurrera med arbete som man skulle kunna få betalt för.
Inte sällan har aktiviteterna upplevts som meningslösa av deltagarna. Ändå tilläts de inte någon utbildning – tills för två år sedan då en riksdagsmajoritet krävde att fas 3 skulle stoppas. Så blev det inte. Åtgärden bytte i stället bara namn, men deltagarna har numer rätt till starta eget-bidrag och viss utbildning. I alla fall hade de det. Men nu är pengar till utbildningsinsatser slut – igen, har Dagens Arena kunnat avslöja på onsdagen.
De som inte har påbörjat någon utbildning kommer nu att få vänta till nästa år, är beskedet från Arbetsförmedlingen. Arbetsmarknadsutskottets vice ordförande, Ylva Johansson (S), säger till Dagens Arena att hon ska ta upp frågan i en interpellation till arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson (M), som tidigare lovat att ingen fas 3-deltagare ska komma i kläm.
Regeringens satsning på utbildning för arbetslösa i allmänhet och långtidsarbetslösa i synnerhet är uppenbart underdimensionerad. Arbetsförmedlingen vittnar om att efterfrågan på utbildning är stor, men pengarna räcker inte till. 60 procent av deltagarna i fas 3 är under 55 år, många av dem har uppskattningsvis minst tio år kvar på arbetsmarknaden. Det är ett resursslöseri att inte ta vara på den arbetskraften, inte minst med tanke på den demografiska utvecklingen med allt fler äldre – och de utmaningar som det innebär för välfärden.
Kunskapsnivåerna i Sverige är goda jämfört med andra länder. Men inte i något annat land av de 22 länder som studerats i OECDs PIAC-undersökning är skillnaden i kunskaper så stor mellan sysselsatta och arbetslösa som i Sverige.
I tisdags presenterade LO-ekonomerna rapporten “Ekonomiska utsikter – hösten 2013”. I den konstateras att många arbetslösa saknar tillräckliga kunskaper för att konkurrera om de jobb som finns på arbetsmarknaden. Det finns ett stort behov av kompetenshöjande arbetsmarknadspolitik, men även förbättringar i den grundläggande utbildningen.
Den svenska arbetsmarknaden har genomgått en strukturomvandling. Det ställs allt större utbildningskrav på befolkningen. Regelbundet kommer nyheter om hur arbetsgivare har svårt att få tag i rätt utbildad personal.
Men hur bemöter då Sverige det vidgande gapet mellan utbud och efterfrågan på arbetskraften?
Enligt OECDs PISA-undersökning har både läsförståelsen bland Sveriges 15-åringar och skolans likvärdighet försämrats. Nästan 20 procent av 15-åringarna saknar tillräckliga kunskaper för att klara gymnasiestudier. Efter att yrkesprogrammen gjordes om så att de inte per automatik ger högskolebehörighet har antalet sökande elever sjunkit med mer än en fjärdedel.
Samtidigt har regeringen dragit ned på arbetsmarknadsutbildning, vuxenutbildning och högskoleutbildningsplatser. Under de senaste åren satsar Sverige cirka en procent av BNP på aktiv arbetsmarknadspolitik, vilket kan jämföras med cirka två procent under slutet av 1980-talet då arbetslösheten inte ens var hälften så stor som i dag. I kronor läggs ca 35 miljarder kronor mindre på aktiv arbetsmarknadspolitik i dag än för 20-30 år sedan.
Sverige står nu inför ett paradigmskifte. Den borgerliga regeringen talar hellre om sänkta trösklar, lägre ingångslöner och förändringar i turordningsregler än om utbildningssatsningar. Siktet verkar vara inställt på en arbetsmarknad likt den i USA eller England, där människor ofta tvingas ha flera jobb för att klara försörjningen. En ny arbetarklass ska lösa medel- och överklassens livspussel med billiga tjänster. Så har vi inte haft det i Sverige på över ett halvt sekel, och det var inte det samhället som gjorde oss till ett jämlikt föregångsland i omvärldens ögon. Nu är vi på väg i den riktningen. Vill vi det?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
