De sjuka: vattendelaren i svensk politik

ANALYS. Ingen kan längre förneka det: sjukförsäkringen fungerar inte. Men är det en cynisk politik för att sänka lägstalönerna eller oförutsedda konsekvenser av ett i grunden välfungerande system? Sjukförsäkringen är en vattendelare i svensk politik.

Riksdagspartiernas interna positioneringar och ideologiska grund kunde knappast ha fått en bättre illustration än under den debatt om sjukförsäkringen som arrangerades av LO-TCO Rättsskydd under onsdagsmorgonen i Visby. Sjukförsäkringsfrågan är inte bara en öm punkt för regeringen, själva sakfrågan skär också rakt igenom stora politikområden som arbetsmarknad, välfärd, statens förhållande till marknaden och så vidare. Svaret på sjukförsäkringsfrågan är också någonstans svaret på den högst grundläggande politiska frågan: ”Vad vill vi ha för samhälle?”

Seminariet började med att två jurister på LO-TCO Rättsskydd tecknade en bild av det som ingen längre kan förneka: sjukförsäkringen fungerar inte. Den är orättvis, rättsosäker och gör omänskliga bedömningar av arbetsförmåga.

LO-TCO Rättsskydd har drivit fall inom arbetsrätt och arbetsvillkor sedan 1971. På senare år har de dock blivit fullständigt översvämmade av sjukförsäkringsfall. Med sin samlade erfarenhet målade de upp tre typfall som de ansåg tydligt illustrerar luckorna i det nya sjukförsäkringssystemet.

Fallen kan översättas som tre principiella frågor:

• Är det rimligt att så pass många helt förlorar sin sjukpenning när de under en rehabiliteringsperiod sakta försöker återgå till heltidsarbete? Många slås ut, blir fattigare, sjukare eller arbetslösa. Hur rimmar det med arbetslinjen?

• Är det rimligt att Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan gör olika bedömningar av arbetsförmåga? Resultatet har i många fall blivit att sjuka människor hamnar på Arbetsförmedlingen trots att Arbetsförmedlingen bedömer dem som arbetsoförmögna. Ska a-kassan verkligen finansiera människor som inte kan jobba?

• Är det rimligt att alla deltidssjukskrivna ska tvingas söka heltidsjobb. Det är sak att kräva det av unga välutbildade personer. En annan sak att kräva det av äldre, lågutbildade personer i manuella arbetaryrken. Hur rimligt är det att anta att en sådan person ska hitta ett lätt kontorsjobb, utan tidigare erfarenhet några år innan pensionen?

Den efterföljande debatten mellan företrädare för samtliga riksdagspartier, utom Sverigedemokraterna, utvecklades till närmast komiskt tydlig illustration över de olika partiernas positioneringar över det svenska politiska spektrat.

Miljöpartiets Anders Wallner var mycket kritisk till politiken men ville fokusera debatten på lösningarna inför framtiden och var tydligt med att bjuda in regeringspartierna till blocköverskridande uppgörelser. ”Otryggheten hämmar människors kreativitet och innovation” sa han och beskrev dessa kvaliteter som avgörande för att småföretagandet ska blomstra och skapa arbetstillfällen.

Socialdemokraternas Ylva Johansson var väldigt rapp och tydlig. ”Det här är ingen arbetslinje, det är en fattigdomslinje”, dundrade hon. Kontentan var att alliansens sjukförsäkringspolitik är cynisk, och fungerar som en del i en övergripande politik som syftar till att öka lönespridningen genom att sänka lägstalönerna. Sjukförsäkringspolitiken handlar inte om att få människor tillbaka i arbete. Den handlar om att ta ifrån de deras ersättning för att de ska tvingas att jobba till varje pris, meade hon. Hon fortsatte på ett Juholskt vis trumma in samma berättelse så fort hon fick ordet.

Vänsterpartiets Rossanna Dinamarca var mer resonerande men samtidigt rörande överens med Ylva Johansson. Men glömde inte heller att understryka att politiken slår mest mot kvinnor. Dessutom var hon tydlig med att målet med en arbetslinje inte enbart kan vara att människor ska ha ett arbete, utan att de ska ha bra arbeten med bra arbetsvillkor.

Moderaternas Jenny Petersson slog ifrån sig all kritik och kallade Ylva Johansson analys för ”befängd”. Politiken har ingenting med lönebildningen att göra, menade hon. Det är upp till arbetsmarknadens parter. Systemet är i grunden mycket bra och de förändringar som alliansen föreslagit räcker för att åtgärda de detaljer som visat sig mindre lyckade. I stället för att rikta blicken framåt och prata om sin egen politik valde Jenny Petterson att kritisera den Socialdemokratiska regeringens politik i början av 2000-talet. Liknande formuleringar, fast än mer mekaniska, kom från Folkpartisten Hans Backman.

Mer intressant var det när ordet kom till Kristdemokraternas Acko Ankarberg Johansson och Centerns Solveig Zander. Acko Ankarberg Johansson pratade länge och väl om hur mycket Kristdemokraterna har ”lyssnat och lyssnat” på de sjukskrivnas berättelser. Men vad de egentligen dragit för slutsatser av sitt lyssnande framgick inte. Hon påpekade dock hur politikerna ”kände” med de utförsäkrade och hur otåligt partiet har varit i att förändra de uppenbara bristerna.

Centerns Solveig Zander brände sitt krut på att skylla ifrån sig. Grunden i systemet är bra och problemen är Försäkringskassans fel som tolkat reglerna för bokstavligt. Problemen i rehabiliteringskedjan är landstingens fel. Och senfärdigheten i att rätta till vissa uppenbara brister, det var Moderaternas fel. Se där ett eko av det missnöje som verkar gro i det gamla bondepartiet.

Sjukförsäkringen är och kommer att förbli en vattendelare i svensk politik.