Med siktet inställt på internationell glans och kröning av det svenska EU-ordförandeskapet uppgraderade regeringen klimatpolitiken. Men luften pös ur klimatförhandlingarna och Sverige släppte på tidigare krav. Fram tonar en konflikt mellan Centern och Moderaterna. Vad väger tyngst: minskade utsläpp eller skattesänkningar?
– Miljön tillhör inte de viktigaste frågorna för Moderaterna i valet.
Den dåvarande statsministerkandidaten, Fredrik Reinfeldt, förklarar för Dagens Nyheters reporter strax före sitt tal i Almedalen 2006 att miljöpolitiken är att jämställa med kulturpolitiken. Och dessa politikområden finns det inte plats för i valrörelsen, enligt Moderatledaren.
I samma intervju menade statsministerkandidaten att det är osäkert i vilken utsträckning människan har ansvar för algblomningen. Men kanske ville Reinfeldt bara förtydliga avståndet till Göran Persson, som i sitt tal kallat algblomningen för en gul äcklig soppa som dödar och förtär.
Avfärdandet av miljöpolitiken har statsministern fått äta upp. Samma höst hade den amerikanska före detta vicepresidenten Al Gores film En obekväm sanning premiär och i oktober landade den så kallade Sternrapporten på den brittiska finansministerns bord. Båda varnade för den globala uppvärmningen. I Sternrapporten framkom i klartext den ekonomiska vikten av att hejda de skenande växthusgasutsläppen i tid. 2006 var året när klimatförändringarna på allvar seglade högt upp i det allmänna medvetandet och därmed också på den politiska dagordningen.
Globalt mål i sikte
– Det finns en växande oro för konsekvenserna av den globala uppvärmningen och regeringen sätter nu hög prioritet på ett konstruktivt och framåtsyftande klimatarbete, säger Fredrik Reinfeldt lite drygt tre månader efter valsegern.
Efter en första budget tom på miljöpolitiska åtgärder hade klimatinsikten kommit på plats även hos den borgerliga regeringen. Miljöminister Andreas Carlgren fick finna sig i att klimatfrågan prioriterats upp så mycket att rampljuset skulle delas med Fredrik Reinfeldt. Den 21 december 2006 presenterade de tillsammans regeringens förslag för det kommande klimatarbetet.
Fokuseringen var tydlig. Hösten 2009 skulle Sverige ta över ordförandeskapet i EU. Därmed föll det också på Sverige att leda EU under klimattoppmötet i Köpenhamn och slutförhandlingarna om nästa stora klimatavtal. Nu sade de två regeringsrepresentanterna att Sverige till dess ska vara ledande i klimatfrågan och att stor vikt ska läggas på globala frågor. Andreas Carlgren underströk vid samma tillfälle regeringens stöd för att EU till 2020 borde minska utsläppen med 30 procent.
Utsläppsmålens tid
Flera personer som Dagens Arena har pratat med vittnar om att Sverige inledningsvis drev en hård linje vid EU:s förhandlingar om att sätta upp högre mål för minskade utsläpp. När EU:s stats- och regeringschefer slagit fast att EU till 2020 skulle minska utsläppen med 20 procent – med möjlighet att höja målet till 30 procent – var Sverige ett av de länder som drev på för det senare.
Samtidigt som EU arbetade med att utforma en gemensam klimatpolitik pågick klimatberedningens diskussioner i Sverige. Samtliga riksdagspartier hade bjudits in för att delta i diskussioner för att försöka nå en bred uppgörelse om klimatet. Men när beredningens resultat skulle läggas fram i början av 2008 var det en uppvisning i oenighet mellan regeringen och oppositionen. Alliansföreträdarna ansåg att delar av utsläppsminskningarna skulle kunna ske utanför Sverige – oppositionen var emot.
– Vi höjer nu ambitionen och ökar takten i klimatpolitiken. På halva tiden ska vi göra fyra gånger så stora utsläppsminskningar som de som gjorts hittills. Utmaningen ska användas som en ekonomisk hävstång.
Andreas Carlgren gick den 11 mars 2009 ut med regeringsförslaget att Sverige till 2020 ska minska utsläppen med 40 procent. Men 13 av dessa procent skulle få ske i andra länder.
– Regeringen fyllde inte upp förväntningarna med klimatpropositionen. Med en stor andel av utsläppsminskningarna i andra länder blir den reella minskningen i Sverige 27 procent, säger Anders Grönvall, klimathandläggare på Naturskyddsföreningen.
– Redan när propositionen antogs hade Sverige gjort tio procent av minskningarna och efter effekterna från finanskrisen har vi minskat utsläppen med 17 procent. Vi kommer med råge att klara det uppsatta målet, samtidigt som ny forskning visar att problematiken blivit allt allvarligare, fortsätter Grönvall.
Regeringen fick även kritik av Institutet för tillväxtpolitiska studier (ITPS) för planerna på utsläppsminskningar utomlands. ITPS kom i en studie fram till att de svenska beräkningarna byggde på felaktiga slutsatser om att det kostar mindre att minska utsläppen i länder som är fattiga. Andreas Carlgren ifrågasatte studien, men efter att Statistiska centralbyrån gått igenom beräkningarna och bekräftat ITPS slutsatser tystnade kritiken från miljöministern.
Sandro Scocco, som då var chefekonom för ITPS, står fast vid kritiken:
– Den svenska klimatpolitiken vilar på felaktig grund.
Kronan på verket som aldrig blev
Snöflingorna yr fram och tillbaka mellan långa rader av säkerhetsstängsel vid Bella Center strax utanför Köpenhamn. På insidan av den enorma konferensanläggningen hörs ett intensivt sorl. Längs ljuddämpande mattor leds några svenska journalister in till EU:s förhandlingsrum för en pressträff med miljöminister Andreas Carlgren. Vid de långsmala borden står namnskyltar med EU-ländernas namn utmärkta. I väntan på Carlgren slår journalisterna sig ned på de orangefärgade stolarna, någon sätter sig på Tysklands plats, någon på Sveriges och en annan på Polens plats. Den här gången får journalisterna vänta förgäves. Förhandlingarna vacklar – miljöministern kan inte lämna diskussionerna.
Klimattoppmötet i Köpenhamn skulle bli kronan på verket. Men man hamnade långt från målet. Redan månader innan klimattoppmötet inleddes anade de flesta som följt förhandlingarna vartåt det barkade. Som ordförande för den europeiska unionen intog Sverige en nedtonande position. Finanskrisen hade lagt sig som ett mörkt lock över EU. Internt fick man svårigheter att enas om klimatfinansiering till fattigare länder. En skärpning av EU:s utsläppsmål stötte på patrull. Andreas Carlgren började vid allt fler tillfällen tala om 30-procentsmålet som en hävstång, bara andra länder skulle ta på sig större åtgärder skulle också EU göra det. De nya tongångarna var till besvikelse för de utvecklingsländer som pekade på industriländernas tunga ansvar för många år av utsläpp.
Som EU:s ordförande reste Fredrik Reinfeldt till USA med klimatfrågan överst på agendan. Men beskedet efter mötet med president Barack Obama var inte vad många hoppats på.
– Ett legalt bindande avtal som vi förordar i Europa, det går helt enkelt inte att leverera, för de kommer inte kunna fatta den typen av beslut i till exempel USA. Så vad vi talar om är att konstatera politiska realiteter, säger Fredrik Reinfeldt till Ekots reporter.
I Sverige anklagades statsministern för att ge signaler om att ge upp.
– Det är nu som statsministern borde injicera energi i förhandlingarna, men det gör han tyvärr inte, det ger jättekonstiga signaler och det känns som att Reinfeldt ställt sig sida vid sida med USA. Men det är ju USA som sviker i förhandlingarna, då vore det bättre att ansluta sig till utvecklingsländernas ståndpunkt, sade WWF:s klimatchef Stefan Henningsson i en kommentar till statsministerns budskap.
Sverige valde att stå kvar vid USA:s sida under hela de följande klimatförhandlingarna. Det innebar också att EU under Sveriges ledning drev på kravet att klimattoppmötet måste leda fram till att förhandlingarnas två spår skulle föras samman till ett. På så sätt bidrog Sverige till att vidga klyftan till de många utvecklingsländer som ville ha en fortsättning på Kyotospåret – där det finns en tydlig skillnad mellan industriländernas ansvar för de historiska utsläppen och utvecklingsländernas rätt till utveckling.
Klimatförhandlingarnas låsningar kunde som bekant aldrig knytas upp och EU har numera ställt sig bakom att förhandlingarna får fortsätta löpa parallellt i två spår. Sedan i somras står det dock klart att regeringen anser att EU inte är redo att höja utsläppsminskningsmålet till 30 procent – trots att EU-kommissionen visat att det efter finanskrisen skulle ske till en betydligt lägre kostnad än under högkonjunkturen.
På klimatfronten: intet nytt
Den nya mandatperioden har inletts utan några nya långtgående löften. I alliansens valmanifest framkommer att de borgerliga partierna vill utöka de klimatinvesteringar som ska ske i andra länder, liksom att Sverige ska fortsätta att driva på för att nå ett internationellt klimatavtal.
De första månaderna med Reinfeldts andra regeringsuppställning tycktes kunna sammanfattas till ”på klimatfronten: intet nytt”.
Möjlig försäljning av utsläppsrätterna
– Jag kan i dag inte förhålla mig till hur vi ska göra med de utsläppsrättigheter som vi eventuellt kan tillgodoräkna oss. Om vi ska sälja, annullera eller spara dem kan vi först ta ställning till när vi kan överblicka hela perioden för de klimatmål vi har fram till 2020, säger Anders Borg.
Strax innan jul avslöjade Veckans Affärer att det på finansdepartementet pågår diskussioner om att sälja det svenska överskottet av utsläppsrätter. Utsläppsrätterna är värda runt åtta miljarder kronor – men om de säljs innebär det samtidigt att viktiga utsläppsminskningar som skett i Sverige varit utan nytta.
Andreas Carlgren förmodades vara emot en sådan försäljning – men när frågan ställs till honom av riksdagsledamoten Jens Holm (V) blir svaret luddigt:
”Osäkerheterna är många och en förutsättning för att ta beslut om hur det svenska överskottet av utsläppsrättsenheter ska hanteras är att en samlad bedömning kan göras med en större klarhet om innebörden av det framtida internationella regelverket.”
I det skriftliga svaret på Jens Holms fråga hänvisar Carlgren till att Sverige står bakom EU:s linje ifråga om de överblivna utsläppsrätterna. Men det är ett svar som tycks märkligt i skenet av att det är upp till var och en av de enskilda EU-länderna att bestämma om vad man ska göra med utsläppsrätterna. Storbritannien har redan beslutat om att annullera de överblivna utsläppsrätterna.
Flera personer som Dagens Arena har pratat med talar om en pågående konflikt mellan Centern och Moderaterna – både när det gäller en eventuell försäljning av utsläppsrätterna och möjligheten att höja EU:s utsläppsmål till 30 procent. Dagens Arena har de senaste veckorna försökt att få Andreas Carlgren att ställa upp på en intervju – men trots att miljöministern har sitt första officiella engagemang den 28 januari hänvisar hans pressekreterare till tidsbrist och intervjun avböjs.
Förvisso har Fredrik Reinfeldt och Moderaterna insett att miljöpolitiken väger tyngre än kulturpolitiken – men marknadskrafterna tycks i slutändan få säga sista ordet. I Almedalen i sommar väntar ett politiskt mellanår. Då är det fullt möjligt att Andreas Carlgren får agera stand-in för Maud Olofsson under sommartalet. Han kommer i så fall att lyfta fram Sveriges klimatengagemang och säga att Sverige är det land som har vidtagit de mest långtgående åtgärderna för att minska utsläppen. De centerpartister som fortfarande bryr sig om klimatpolitiken kommer att skaka på sina huvuden. Allt kommer att kännas precis som 2006 när Reinfeldt sa att miljöpolitiken inte var så viktig – trots allt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
