Dokument 8: "Jämställdhet"

Regeringens politik har gynnat rika män, på bekostnad av fattiga kvinnor. Varje månad tjänar genomsnittsmannen 3 500 kronor mer än genomsnittskvinnan – ett inkomstgap som ökat med nästan 50 procent sedan regeringen tillträdde. Samtidigt exploderar kvinnofattigdomen.

– Det är en läggningsfråga. Jag har väldigt svårt för epitetet. Jag tycker det räcker med att jag är liberal, sa Nyamko Sabuni efter valvinsten 2006.

Hon ville inte kalla sig feminist. Och hon var inte ensam. När Svenska Dagbladet ringde runt till statsråden i den nybakade alliansregeringen var det endast sex stycken som oreserverat ställde sig bakom epitetet. 13 ministrar, inklusive statsminister Fredrik Reinfeldt, sa blankt nej.

Kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell (KD) ville inte ”sätta en etikett” på sina värderingar. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (M) hälsade att han inte är någon ”-ist överhuvudtaget”. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) valde att kalla sig ”humanist”, ett begrepp som även Moderatkvinnornas ordförande Magdalena Andersson kände sig mer bekväm med. Anledningen var enkel.
– Feminism har blivit ett vänsterbegrepp, det är politiskt laddat, sa hon.

I stället betonade ministrarna, liksom infrastrukturminister Åsa Torstensson (C), att ”handling är viktigare än begrepp”. Och handling skulle det bli. Framför allt från Finansdepartementet, där ansvarig minister Andes Borg gick mot strömmen och lustigt nog kom ut som just ”feminist”.
– Det hedrar faktiskt Nyamko Sabuni att hon inte kallar sig feminist. Det är ju mycket märkligare att Anders Borg gör det. Han säger att han är medveten om att det finns maktstrukturer mellan könen. Men att kalla sig feminist förpliktigar också att göra någonting åt det. Borgs politik har i stället förstärkt maktordningen mellan könen, säger Gudrun Schyman som är talesperson för Feministiskt initiativ.

Inkomstklyftorna ökar
Sverige har dragits isär under det borgerliga styret. Enligt professor Markus Jäntti vid institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet är ökningen av inkomstskillnaderna i landet ”på en historisk hög nivå”. Jobbskatteavdrag, slopad förmögenhets-, fastighets- och arvs- och gåvoskatt har landat i fickorna på de redan rika. De redan fattiga har fått betala med försämringar av socialförsäkringssystemet och arbetslöshetsersättningen.

En fördelningsprofil över regeringens politik från riksdagens utredningstjänst talar sitt tydliga språk. Den tiondel av befolkningen som tjänar allra mest har fått se sina inkomster öka mer än hela inkomstökningen för den fattigaste halvan tillsammans.

Men samtidigt som inkomstklyftorna ökar mellan fattiga och rika, ökar de också mellan kvinnor och män. Enligt riksdagens utredningstjänst har drygt 56 procent av inkomstökningarna från regeringens skattesänkningar tillfallit männen.

Män har fått 1 000 kronor mer i månaden
Siffror från riksdagens utredningstjänst visar vidare att genomsnittsmannen i dag får ut 3 500 kronor mer i månaden än genomsnittskvinnan, 13 700 kronor mot 10 200 kronor. Det gapet har ökat med över 1 000 kronor sedan regeringen tillträdde år 2006.
– I korthet kan man säga att kvinnor har fått betala för männens skattesänkningar. Det är en mycket dramatisk utveckling vi sett. Att minska inkomstskillnaderna mellan könen är helt grundläggande för jämställdheten. Det handlar om att ge lika makt och möjligheter oavsett kön, säger Ulla Andersson som är ekonomisk-politisk talesperson för Vänsterpartiet.

På Utbildningsdepartementets hemsida, där jämställdhetsfrågorna numera är placerade, står att läsa att jämställdhetspolitiken syftar till att ”motverka och förändra de system som konserverar makt och resurser mellan könen på en samhällelig nivå”. Dagens Arena har försökt nå jämställdhetsminister Nyamko Sabuni för att fråga hur den ambitionen egentligen rimmar med att inkomstklyftorna ökar mellan män och kvinnor. Via mejl svarar hon så här:

”Regeringen har slopat skatter som är orättvisa och skadar tillväxten, som fastighetsskatt och förmögenhetsskatt. Att dessa reformer tillfaller kvinnor och män olika beror på att kvinnor tjänar mindre än män, äger mindre och driver färre företag. Regeringen genomför en rad insatser för ökad jämställdhet på arbetsmarknaden och för fler kvinnliga företagare.”

Klass och kön
Dessutom skriver Nyamko Sabuni att löneskillnaderna nu börjar minska. Hon försvarar också jobbskatteavdraget med att det även har tillfallit undersköterskor, samt att det blivit lättare att kombinera arbete och familjeliv genom rut-avdrag och jämställdhetsbonus.
– Klass går inte att frikoppla från kön. Majoriteten av de som är fattiga är kvinnor och kvinnor är mer beroende av samhällets omfördelningssystem. Den ekonomiska politiken är grundläggande för att bryta maktförhållandet mellan könen. Det här är en rättvisefråga. När gruppen män tilldelas makt och inflytande så sker det på bekostnad av kvinnor. Man kan inte hävda att man arbetar seriöst med jämställdhet utan att ta tag i en så grundläggande fråga, säger Gudrun Schyman.

Det finns två huvudanledningar till att kvinnor förlorar ekonomiskt på regeringens politik. Kvinnors löner är fortfarande bara i snitt 85 procent av männens. Det senaste året har den siffran ökat med en procent vilket oftast brukar förklaras med att männen drabbades hårdare under finanskrisen. Eftersom kvinnors inkomster är lägre har de inte gynnats i lika hög utsträckning av de skattesänkningar som gått till höginkomsttagarna.

Kvinnor förlorar också stort på de nedskärningar som har skett inom socialförsäkringarna och arbetslöshetsförsäkringen, eftersom kvinnor i högre grad nyttjar dessa system. Kvinnor är 50 procent oftare sjukskrivna än män. De är hemma med sina sjuka barn nästan dubbelt så ofta och de tar fortfarande ut nästan 80 procent av föräldrapenningen. Dessutom jobbar nästan 36 procent av alla kvinnor deltid, mot tolv procent av männen. En stor del av deltidsarbetet sker ofrivilligt och många kvinnor drabbades när möjligheten att stämpla upp deltiden försvann.

Kvinnofattigdomen har exploderat
En politik som ökar inkomstklyftorna mellan fattig och rik och mellan män och kvinnor är naturligtvis värst för den som råkar vara både och. Om du tjänar under 60 procent av medianinkomsten räknas du som relativt fattig i Sverige. Sedan regeringen tillträdde 2006 har antalet relativt fattiga kvinnor ökat med hela 113 000 individer till sammanlagt 452 000. Antalet relativt fattiga män har samtidigt ökat med 55 000 individer till 376 000 .

Men värst är det, som alltid, för ensamstående kvinnor med barn. I den gruppen har antalet relativt fattiga dubblerats från 35 000 till nästan 60 000 sedan 2006. Det är över en fjärdedel av samtliga ensamstående kvinnor med barn, enligt siffror från riksdagens utredningstjänst.

Ökat ekonomiskt beroende
Samtidigt har kvinnors ekonomiska beroende av sina partners ökat. När kvinnor blir fattiga ökar också andelen som blir tvungna att söka ekonomiskt bistånd, det som tidigare kallades socialbidrag. Men de kvinnor som lever i hushåll där mannen har jobb kvalificerar sig inte till ersättningen, utan blir beroende av mannens inkomst.

När det gäller familjepolitiken har mandatperioden i bästa fall inneburit en stagnation. I värsta fall en tillbakagång. Jämställdhetsbonusen, som syftade till att få pappor att stanna hemma längre med barnen, har enligt en utvärdering av Försäkringskassan inte haft någon effekt överhuvudtaget. Papporna tar ut exakt lika lite – 22,3 procent – av föräldrapenningen i dag som innan reformen.

Dessutom har vårdnadsbidraget direkt motverkat kvinnors deltagande på arbetsmarknaden. Eftersom bidraget endast är på 3 000 kronor blir de kvinnor som stannar hemma med sina barn också beroende av mannens försörjning. En utvärdering visar att 90 procent av de som har ansökt och fått vårdnadsbidrag är, föga förvånande, kvinnor.

Svagt intresse för kvinnofrågor
Innan Nyamko Sabuni blev jämställdhetsminister profilerade hon sig i frågor som slöjförbud för flickor under 15 år, obligatorisk gynekologundersökning för alla flickor på högstadiet (för att upptäcka könsstympning) och språktest för invandrare.

Av de 16 motioner hon la som oppositionspolitiker mellan år 2002 och 2006 rör endast två kvinnorelaterade frågor. Den ena handlar om könsstympning och den andra om livmodercancer. Av sammanlagt 107 motioner hon la tillsammans med andra riksdagsledamöter är endast två stycken feministiska. Dessa båda har skrivits av folkpartisten och feministen Birgitta Ohlsson och handlar om könsneutral äktenskapsbalk samt assisterad befruktning av lesbiska och bisexuella kvinnor.

Som jämställdhetsminister har hon främst profilerat sig i sitt arbete mot mäns våld mot kvinnor och så kallat hedersrelaterat våld. Under sin tid som jämställdhetsminister är det arbetet med de här frågorna som hon uppger sig vara mest stolt över.

”När jag tillträdde sa jag att våld mot kvinnor är den mest akuta jämställdhetsfrågan. Det står jag fast vid. Sedan maktskiftet 2006 har en historiskt stor satsning genomförts för att stoppa mäns våld mot kvinnor.”

I sitt e-brev till Dagens Arena nämner Nyamko Sabuni bland annat en satsning på 10 000 fler poliser, investeringar i rättsväsendet samt ökat stöd till kvinnojourer.
– Det är ett mycket viktigt arbete som behöver allt stöd det kan få. Men vi kommer inte komma någonstans med jämställdheten i det här landet om den inte genomsyrar all politik. Olika punktinsatser här och där kommer inte att ändra på de grundläggande maktstrukturerna, säger Gudrun Schyman.

Större grepp krävs i jämställdhetspolitiken
Gudrun Schymans slutsatser tangerar slutsatserna från den stora jämställdhetspolitiska utredningen, som lämnade sitt slutbetänkande år 2005. Förslagen var tydliga. Punktinsatser hjälper inte. För att jämställdheten ska öka krävs en stärkt styrning samt inrättandet av en egen myndighet.

När Reinfeldts regering tillträde hösten 2006 hamnade utredningen i byrålådan. Jämställdhetsfrågorna sorterades in under samma tak som så vitt skilda saker som integration, nationella minoriteter, ungdomsfrågor, demokratifrågor, konsumentfrågor och storstadspolitik. Det nya integrations- och jämställdhetsdepartementet fick öknamnet ”slasktrattsdepartementet” av luttrade feminister.

När regeringen ombildades efter valet 2010 flyttades jämställdhetsfrågorna till utbildningsdepartementet. Nyamko Sabuni är numera inte bara jämställdhetsminister, utan också biträdande utbildningsminister med ansvar för folkbildning, förskoleverksamhet, studiefinansiering, ungdomsfrågor och vuxenutbildning.

Att flytta runt jämställdhetsfrågorna bland byggnaderna i regeringskvarteren i centrala Stockholm förändrar ingenting. Den politik som gynnat rika vita män i villor har skapats av en ”feminist” med hästsvans på finansdepartementet. Och ekonomin, dumbom, är viktigare än falska etiketter.

Fotnot: Detta är del 8 av 10 i Dagens Arenas granskning av regeringens politik. De tidigare dokumenten hittar du länkade högst upp till höger om texten. Läs mer om granskningen här.