Utrikes Han har beskrivit statens avskaffande som ”en teknisk fråga att lösa” och ser i princip inga problem med att människor säljer sina inre organ. Jon Weman tecknar ett porträtt av ekonomen Javier Milei, en av huvudkandidaterna i det argentinska presidentvalet.
Javier Milei intar podiet med poserna hos en rockstjärna, flankerad av statyer av eldsprutande lejon, hans symbol. Och det är som en rockstjärna han tas emot av de tiotusentals huvudsakligen unga argentinarna i publiken. Men mannen med skinnjacka och den karaktäristiskt ostyriga frisyren är inte här för att sjunga. I stället håller han tal om budgetunderskott, Centralbanken och ekonomisk frihet.
Ekonomen Milei blev först känd som stående deltagare i tv-paneler, där han ofta arbetade upp sig till raseriutbrott och förolämpade meningsmotståndare. När han kom in som parlamentsledamot 2021 började det stå klart att han var något mer än en medial pajas. Men det kom ändå som en chock när han i primärvalet den 13 augusti blev den kandidat som fick flest röster, med 32 procent. Det betyder att han mer eller mindre har bokat en av platserna i presidentvalets utslagsomgång, och troligen är favorit för att vinna den.
Kallar sig anarkokapitalist
Han är ett uttryck för en internationell ytterhöger – han varnar ibland för ”kulturmarxism” och ”genusideologi” – men en ovanlig sådan. Hans kollegor fiskar röster genom nationalism och kulturkonservatism och kan, som Bolsonaro, vara nyliberala i ekonomiska frågor men då mer diskret. Milei däremot kallar sig stolt anarkokapitalist och har beskrivit statens avskaffande som ”bara en teknisk fråga att lösa”. Hans främsta vallöften är att ”spränga” centralbanken, avskaffa den nationella valutan till förmån för US-dollar, införa ett friskolesystem med voucher (som skulle bli det minst reglerade i världen tillsammans med USA och Sverige) samt stänga mängder av departement och andra institutioner (däribland hela myndigheten för forskning och teknologi). Han är så marknadsliberal att inte ens marknaden litar på honom – den parallella växelkursen rasade 30 procent dagen efter primärvalet.
Man skulle kunna tro att 90-talets Frihetsfronten plötsligt återuppstått i gaucho-version (en sydamerikansk cowboy) och vill bilda regering. Och dessutom mobiliserat en massrörelse, som till och med nått ut i slummen, med anarkokapitalismens gul-svarta färger och den skallerormsprydda Gadsdenflaggan som symboler. Om resultaten från primärvalet står sig vore det utan jämförelse den största framgång en libertarian eller ultraliberal nått i demokratiska val någonstans i världen.
En medial begåvning
Milei är tveklöst en medial begåvning, men han kan också vara överraskande oslipad och, i sina PR-rådgivares ögon i alla fall, alltför ärlig. När en journalist ställde vad hon trodde var en retorisk fråga om föräldrar borde få sälja sina barn, svarade han inte ”nej” utan svävade istället ut i ett snårigt resonemang om att det berodde på de sociala normerna i ett framtida anarkokapitalistiskt samhälle. Han ser heller ”i princip” inga problem med att människor säljer sina inre organ.
En nyutkommen bok, El Loco (”galningen”) ger en bakgrund till personen Milei, som växte upp i ett hem med fysisk och psykisk misshandel. Han har sedan brutit all kontakt med sina föräldrar och sagt att han betraktar dem som ”döda”, medan hans syster blivit hans närmaste förtrogna och politiska organisatör. Boken skildrar bland annat hur han hållit seans för att be sin döda hund om råd och trott sig ta emot ett gudomligt uppdrag att rädda landet. Konsekvent nyliberalism är till sin natur en så omänsklig ideologi att det verkar behövas ett mått av galenskap – som hos förebilden Ayn Rand – för att fullt ut omfamna den. Det är som om Patrick Bateman från American Psycho blivit hjälte för miljoner.
Skyller på eliten
Mileis väljare är huvudsakligen rätt vanliga människor, dock. Hur en sådan bisarr gestalt kunnat växa till ett politiskt fenomen är en lektion i progressiva, eller förmodat progressiva, rörelsers misslyckande och hur det öppnar vägen för en ytterhöger.
Först, genom att inte fylla människors behov i vardagen. Argentinas inflation tros hamna väl över 100 procent i år (lönerna har inte alls hunnit med) ett resultat av regeringen Alberto Fernández val att klicka fram pengar alltför flitigt istället för att ta tuffa beslut som att stoppa betalningarna av skulden till IMF eller höja skatterna på jordbruksexporten. Den traditionella högern, som regerade 2015–2019, var ansvarig för att sätta landet i skuld till att börja med – och så framstår plötsligt rockstjärneekonomen som det enda återstående alternativet. Álvaro García Linera, tidigare vicepresident i den betydligt mer framgångsrika vänsterregeringen i Bolivia, påpekade att utan en fungerande handlingsplan hjälper det inte att varna för hur extrem Milei är – många väljare kommer bara reagera med ”bra, vi vill inte ha en politiker som alla andra”.
För det andra, genom att göra sig till en elit separerad från folkmajoriteten. Fienden Milei gång på gång rasar mot är vad han kallar den privilegierade ”kasten” – politiker och byråkrater. I Latinamerika har ett antal korruptionsaffärer – ibland verkliga, ibland till största delen fabricerade – bland vänster och center-vänsterpolitiker utnyttjats maximalt av deras motståndare. I väst kan man jämföra med hur en politisk position tas som språngbräda till en lönsammare karriär som exempelvis lobbyist. Samtidigt lämnar, förstås, Milei Argentinas minst lika mäktiga ekonomiska elit – finansvärlden, de stora jordägarna, och de transnationella företagen, som alla har ett betydande ansvar för landets kris – utanför sin version av historien.
Jon Weman
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
