Finansminister Anders Borg är en av Sveriges mäktigaste personer. Vissa hävdar att Borg i sin roll som arkitekt bakom den borgerliga regeringens omdaning av det man tidigare kallade fördelningspolitik stundtals varit mäktigare än statsministern under den gångna mandatperioden. Anders Borg är inte bara mäktig, han är dessutom feminist. Säger han. Trots det har den feministiska politiken under den gångna mandatperioden varit osynlig.
Det feministiska 90-talet
Att personer som genom sitt ämbete garanterat kvalar in på topp tre i maktligan ofta kallar sig feminister har en bakgrund i 90-talet. Krisen och den dåvarande borgerliga regeringens politik slog hårt mot kvinnor som grupp, vilket gradvis ökade engagemanget för feministiska perspektiv i politiken. 1997 fick riksdagen sitt första feministiska parti, när Vänsterpartiets dåvarande partiledare Gudrun Schyman, med hjälp av många andra i sitt parti, tryckte in feminismen jämte klass som ideologisk utgångspunkt. I valet 1998 fick Vänsterpartiet tolv procent av rösterna och blev tredje största parti.
Efter valet 1998 var feministisk politik på allas läppar och politiker stod i kö för att komma ut som feminister. Debatten om mäns våld mot kvinnor flyttades fram, grunden lades för frågan om våld och förtryck i namn av heder och för debatten om föräldraförsäkringen som fortfarande lever. Inom politiken råder under den här tiden feministisk vaksamhet.
Gudrun Schyman lämnar Vänsterpartiet 2004 och blir politisk vilde i riksdagen, eftersom hon inte tycker att de feministiska frågorna får tillräckligt stor plats i Vänsterpartiet. Schyman bjuder in till informella samtal med andra feminister. Ur samtalen bildas Feministiskt initiativ, ett feministiskt parti som lanseras 2005.
Jämställdhetspolitik i fårakläder
Feministiskt initiativ får inledningsvis ett positivt mottagande, men det dröjer inte länge innan partiet hånas, företrädare utsätts för mediedrev och det blir interna bråk. I valet 2006 får Feministiskt initiativ 0,68 procent av rösterna till riksdagen. Gudrun Schyman menar att den borgerliga regeringen som kom till makten samma dag sedan dess har fört en antifeministisk politik i jämställdhetens namn.
– De genomför en massa skit i jämställdhetens namn när det visar sig att det har blivit mer lönsamt att vara man. Det är inte klokt. Jag läste den borgerliga alliansens jämställdhetsrapport – ”Vi har gjort skillnad” står det. Ja, det kan man verkligen säga. Vi backar på område efter område!
Entusiasmen som föddes ur kritiken av 90-talets ekonomiska politik håller inte i sig. Två mandatperioder efter valet 1998 har visserligen de flesta toppolitiker lagt sig till med feministstämpel, men man behöver inte vara feminist för att vara jämställdhetsminister. Frågor om makt och kön har slutat vara grundläggande perspektiv och blivit åsikter det är fullt normalt att tycka ja eller nej om.
Politisk passivitet och risigt statistiskt underlag
Inom de feministiska rörelserna finns ett missnöje och en ilska över den borgerliga regeringens politik. Den kallas ofta för en backlash, ett uttryck som även de rödgröna begagnar i en rapport om den borgerliga regeringens jämställdhetspolitik. Men Vänsterpartiets riksdagsledamot Josefin Brink menar att missnöjet stundtals leder till en missriktad och passiviserande upprördhet.
– Det finns en viss domedagsretorik, ett lite sekteristiskt behov av att hävda att det inte händer något – att allt är en enda stor backlash – som jag kan tycka är lite alarmistisk. Vi har under den senaste mandatperioden haft en ekonomisk politik som har förstärkt de strukturer som gör kvinnor fattigare, det gör mig helt förtvivlad att den debatten inte förs. Det bekymrar mig att den samhällsförändring som sker nu inte diskuteras på bred front, det känns ensamt att stå i riksdagen och vara feminist just nu.
Det är dock inte bara ett bristande intresse för den ekonomiska politiken som är ett problem.
– En anledning till att frågor som rör kvinnor och ekonomi hamnar i skymundan, är att de kvinnor som missgynnats av krisen och den borgerliga regeringens politik inte alltid syns i statistiken, säger Marika Lindgren Åsbrink, socialdemokratisk bloggare.
En majoritet av de som har utförsäkrats av regeringens politik är kvinnor. Enligt Lindgren Åsbrink talar statistiken inte om vad många av dem som har förlorat sin rätt till a-kassa eller sjukförsäkring lever av i stället. En del har gått tillbaka till jobb, men det är ofta dåligt betalda deltidsjobb utan rätt till kompletterande sjukförsäkring på deltid.
Statistik och analys för att gifta ihop feministiska perspektiv med en kritik av ekonomisk politik går dock att få fram. Sveriges Kvinnolobby publicerade i mars 2010 en feministisk analys av Anders Borgs statsbudget för 2010. I analysen lyfter Sveriges Kvinnolobby fram att regeringen har tiofaldigat jämställdhetsbudgeten men att medlen i hög grad läggs på särskilda satsningar och specifika projekt, i stället för att integrera jämställdhetsfrågorna i övriga politikområden. Organisationen varnar för en utökad ”projektkultur” och skriver att regeringen pekar ut kvinnor och inte systemet som problemet.
Politiken ur fokus
Det feministiska intresset för politiken under 90-talet dalade. Aktivisterna rörde sig i stället mot akademin, kultursektorn och arbete med feministiskt självförsvar och jourverksamhet. Politiker kunde i fred kalla sig feminister utan att behöva visa något verkligt engagemang. Den borgerliga regeringens jämställdhetspolitik är det mest uppenbara exemplet.
Regeringens politik är sannolikt en förklaring till att Feministiskt initiativ sett ett uppsving i sin medlemsaktivitet. Men att Feministiskt initiativ i en valrörelse med två tydliga regeringsalternativ vinner minst fyra procent av rösterna är osannolikt. Luften kommer dock inte gå ur för det, om man får tro Gudrun Schyman, som talar om Feministiskt initiativ i termer av ett långsiktigt projekt inte olikt Miljöpartiet. Gräsrötterna kommer att vara hungriga på en fortsättning utanför riksdagen, oavsett vilken koalition som står som slutsegrare.
Om den hungern kan kanaliseras i arbete som ökar engagemanget för den osexiga förvaltningspolitiken kan det vara värt mycket. När Feministiskt forum arrangerades i Stockholm 24 april 2010 var det som vanligt mer än fullsatt, men trots valår ville knappt någon arrangera seminarier och debatter med politiken i fokus. Josefin Brink har fortfarande fog för den ensamhet hon upplever i riksdagsarbetet. Så kan vi inte ha det i fyra år till.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
