Annie Lööf längtar efter den tid som flytt

Alliansen ställs före Centerpartiet när Annie Lööf talar. Men den konkreta politiken låter vänta på sig.

INNEHÅLL:
Valförlusten svider fortfarande. Det märks inte bara i hur vi i kvällstidningen kan läsa surmulet mummel från borgerliga politiker om att Stefan Löfven skickat ”ett taffligt formulerat brev”. Det märks i hur Annie Lööf när hon inleder Almedalsveckan sveper in centerpubliken i en nostalgitripp om i hur hon ringt Maud Olofsson dagen innan talet. Att tallarna som de ursprungliga alliansföreträdarna en gång satte växer sig starka.

Lööf spinner vidare till en kritik mot alliansens tappade ”reformiver” som vi känner igen från tidigare tal. Hon manar också att de borgerliga partierna nu behöver idéutveckla på egen hand.

Föga oväntat riktar Centerledaren ett antal kängor mot statsminister Stefan Löfven. Kritiken låter som den brukar. Jobben för unga försvinner med den slopade ungdomsarbetsgivaravgiften, att rot-avdraget sänks är dåligt och skattehöjningarna ”snor hela lånboken”.

Den mest intressanta detaljen i talet är dock hur Lööf konsekvent ställer alliansen före Centerpartiet. Genomgående pratar Annie Lööf om alliansen och borgerligheten. Om det går igenom i övriga borgerliga partiers tal blir intressant att följa.

ANALYS:
Att Annie Lööf ställer alliansen före Centerpartiet är en strategisk bedömning. Anna Kinberg Batras hittills släta figur har gett Annie Lööf en ledarroll som hon har alla skäl att dra nytt av.

Men sannolikt har också vägts in att alliansen som projekt är mer populärt än vad Centern i sig är. Alliansen kan alltså användas som hävstång för att gynna Centern.

På sikt kan det dock bli problematiskt för C-ledaren. De förslag som partiet hittills har lagt i opposition andas av samma idéfattighet som Lööf kritiserar alliansprojektet för. Dagens förslag är knappast några väljarmagneter – även om de möjligtvis går hem i de egna leden.

Om Centern ska ställa alliansen framför allt innebär det en risk för att den egna politikutvecklingen inte sker i den utsträckning som behövs för att väljarna ska få nytt förtroende för borgerligheten.

Lööfs tal bli som starkast när hon pratar miljö. Dagens förslag om att bland annat införa en kemikalieskatt är egentligen ett förslag på marginalen. Ska man på allvar göra något åt klimatförändringarna krävs andra åtgärder som sätter ett stopp på koldioxidutsläppen. Men bristerna i innehållet till trots, konflikten tjänar miljöfrågan på och så även C och MP. Regeringen har hållit förvånansvärt låg profil i klimatpolitiken – kanske kan det här få fart på dem.

Annie Lööf är också mycket tydlig med att hon inte tänker vika ned sig ifråga om öppenhet och migrationspolitiken. Ett av talets få spontana applåder uppstår när hon säger ”Kalla mig gärna principfast. Men jag kommer aldrig att vika en tum från att försvara det öppna samhället”.

Här finns en inbyggd konflikt med de andra borgerliga partierna som samtliga lagt förslag om en mer restriktiv politik. Ska alliansen gå gemensamt till val 2018 är det en av de frågor som kommer vara svårast att klara ut. Att Lööf förmår stå emot trycket från den övriga borgerligheten är befriande.

KÄNSLA:
Annie Lööf gör sitt hittills starkaste Almedalstal. Men med det sagt, det är fortfarande inte hennes starkaste sida.

Annie Lööf behöver debattens intensitet för att hennes kvalitéer som politiker ska komma fram. När hon från Almedalsscenen vill mana fram hotbilden om statssocialism faller det platt. Tjuvnyp som i debattens snabba tempo kan fungera gör i talad form att Lööf själv tappar tyngd. Då framstår hon bara som den ungdomsförbundare hon en gång varit.

Centerpartisterna på plats var denna dag nöjda ändå. Än så länge räcker det att sörja valförlusten och att drömma sig tillbaka till regeringsmakten.

Men ju längre tiden går desto svårare kommer Lööf ha att få gehör för kritiken mot den tidigare alliansens tappade reformtempo. Då krävs förslag som inte bara andas av en längtan efter den tid som flytt.