klass Vården är i kris. En av orsakerna är att politiken utformas av en elit som tror att de är medelklass, men som inte är det, enligt filosofiforskaren Karim Jebari. »De som styr och utformar politiken kan inte ensidigt tillhöra den övre-medelklassen«.
Vårdens personal har tryckt på larmknappen: patientsäkerheten är hotad. Fler vårdplatser och mer personal krävs för att människor inte ska dö i onödan på akuten. De senaste veckorna har skildringarna från överbelagda akutmottagningar och personalens desperata rop på hjälp synts i allt fler medier.
I tisdagskväll debatterade Anna Starbrink, liberalt regionråd i Stockholm med ansvar för vårdfrågor med ST-läkaren Akil Awad som är en av personerna bakom Stockholms sjukvårdsupprop i SVT:s Aktuellt.
– Jag lyssnar ju på dina berättelser, dina kollegers berättelser och vad patienter berättar och får förstås rapporter från sjukhusen och vi kan konstatera att det är ett mycket ansträngt läge, och den beskrivningen från trettonhelgen var extremt ansträngd, riktigt så ser det ju inte ut i dag även om det är alltid tufft, säger Anna Starbrink i programmet.
Starbrink säger att man försöker åtgärda läget genom att rekrytera specialistsjuksköterskor, men att det är svårt att hitta personal att anställa. Hon menar också att man har avlastat akuterna genom att man har expanderat närakuterna runtom i regionen.
En som reagerar på resonemanget är Karim Jebari, forskare i filosofi vid institutionen för framtidsstudier.
– Närakuter är framförallt bra om man är en nojig förälder i Vasastan och har ett förkylt barn. De hjälper inte de som är svårast sjuka, vilket också Akil Awad påpekade.
Läs mer: Läkarbasen: Tvångsförvalta vården
Klasskamp å de rikaste vägnar
Karim Jebari menar att en del av vårdens problematik handlar om att det förs en politik som utformats för att gynna en liten grupp. En grupp han kallar »de 10 procenten«.
– Det kanske är 15 procent eller 20 procent, det är lite olika beroende på vilka frågor man diskuterar. Men det är intressant aspekt av den svenska debatten, att de som tillhör de 10 procenten, som jag själv exempelvis, inte ser sig själva som en samhällselit eller som en ekonomisk elit, vi ser oss själva som medelklass, säger Karim Jebari.
Han tror att det är många av så väl riksdagspolitikerna som politiker i region och kommun som ser sig själva som medelklass och som tror sig representera medelklassen, och som missar att de egentligen tillhör en ekonomisk och politisk elit – och också för elitens talan.
– De ser sig själva som mittfåran. De ser inte att de bedriver klasskamp å den rikaste och den friskaste samhällsgruppens vägnar. Trots att de 10 procenten i toppen är en klar minoritet så har det ett relativt stort inflytande över politiken.
Större representation
Karim Jebari tycker klasskamp är ett bra begrepp i sammanhanget eftersom att det inte antyder att det finns några elaka avsikter. Det här handlar enligt honom inte om gott och ont, utan om att se efter sina intressen.
– Man ser sin egen verklighet och försöker förbättra den. Det är djupt mänskligt. Personer bland de 10 procenten har ju också barn som kan få öroninflammation och det är frustrerande att komma till en vårdcentral eller till akuten och möts av jättelånga köer och personer som får gå före för att deras situation är mer akut. Så då utformar man politik, eller röstar på politik, som tar resurser från de som har störst vårdbehov till de som har mindre vårdbehov.
Lösningen är enligt Karim Jebari större representation med klasstillhörighet som dominerande faktor.
– De som styr och utformar politiken kan inte ensidigt tillhöra den övre-medelklassen. De misstar sina intressen för den bredare gruppens intressen bara för att de kallar sig samma sak – medelklass.
Läs mer: Klass: Från vaggan till graven
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
