Arbetstidsförkortning En arbetstidsförkortning med två timmar i veckan skulle leda till en minskning av BNP med 230 miljarder kronor. Men bara tillfälligt och det finns potentiella hälsovinster. Det visar en ny rapport från KI.
Frågan om arbetstidsförkortning har under året seglat upp på den politiska agendan. I en ny rapport från Konjunkturinstitutet har Jonas Kolsrud, universitetslektor vid institutionen för nationalekonomi och statistik på Linnéuniversitet, sammanställt forskningsläget kring frågan.
Enligt hans rapport skulle en arbetstidsförkortning med två timmar per vecka, från 40 till 38-timmarsvecka, innebära en minskning av BNP med 1,84 procent per invånare, eller 230 miljarder kronor.
Men minskningen är bara tillfällig, understryker Jonas Kolsrud. Efter en tid kan BNP antas växa i samma takt som innan arbetstidsförkortningen.
– Under en lågkonjunktur minskar till exempel arbetade timmar, och man får en minskning av BNP. Men ingenting säger att tillväxttakten skulle förändras över tid, säger Jonas Kolsrud.
Ingen ”dela på jobbet”-effekt
Han framhåller också att förlusten i BNP per invånare ska vägas mot potentiella vinster i hälsa och fritid.
– Forskning visar att om man stressar mer leder det till fler sjukhusinläggningar, och det ser ut att leda till ökad alkoholkonsumtion. Så det kan finnas hälsovinster i att minska arbetstiden. Det verkar främst gälla äldre arbetstagare. Om vi vill orka längre, då kan färre arbetstimmar vara ett sätt att uppnå det, säger Jonas Kolsrud.
I rapporten konstateras också att det inte finns något stöd för argumentet om att kortare arbetstid leder till en ”dela på jobbet”-effekt. I debatten har det argumenterats för att man kan dela på jobben för att sänka arbetslösheten.
– Det är väl det argument som har allra minst stöd i forskningen. Arbetstagare över lag verkar svåra att ersätta med annan personal. Man kan inte bara skicka in någon som gör exakt lika bra jobb, det blir alltid en period av upplärning, säger Jonas Kolsrud.
Arbetstiden ökar svagt
I Sverige har arbetstiden sedan 1950 minskat i ungefär samma takt som i andra jämförbara länder, med i genomsnitt 0,3 procent per år. Skillnaden mellan Sverige och andra länder är dock att en stor del av minskningen skedde på 1960- och 1970-talet, framhåller Jonas Kolsrud. Sedan har den planat ut och till och med ökat svagt sedan 1990.
– 40-talisterna fick uppleva en stor arbetstidsförkortning. I Frankrike och Tyskland fortsätter arbetstiden att minska, men här har den till och med ökat. Uppgången innebär dock att vi följer den historiska trenden, jämfört med andra utvecklade länder. Hade den ökat väldigt mycket, och vi gjort avsteg från de historiska trenderna, hade det kunnat vara ett argument för att sänka arbetstiden, säger Jonas Kolsrud.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
