Orenda
Betyg: 4/5
Film ”Orenda” är ett poetiskt drama om religion, skuld och skam. Filmens största förtjänst är det vackra fotot. Det tycker Jon Andersson som sett Pirjo Honkasalos nya film.
Två kvinnor träffas på en karg ö i den finska skärgården. Nora (Alma Pöysti) har förlorat sin man och nu kommer hon till ön för att fullfölja mannens önskningar om en sista vila. Mannen har före sin död meddelat att han vill att prästen Natalia (Pirkko Saisio), som han bodde hos som liten, ska hålla i begravningen. Natalias relation till kyrkan har dock blivit alltmer komplicerad och hon utövar och predikar en tro som inte accepteras av kyrkan. Det är grundberättelsen i den finska regissören Pirjo Honkasalos ”Orenda” som har premiär på fredag.
Fantastiskt foto
”Orenda” är en poetisk film om religion, skuld och skam. Alma Pöysti gör ett starkt porträtt av den sörjande Nora. Samspelet med Pirkko Saisio (som också skrivit filmens manus) fungerar mycket bra. Det blir som en sorts psykologiskt drama där förhållandet mellan de båda kvinnorna hela tiden förändras och fördjupas. Samtidigt som kvinnorna kommer närmare varandra får vi också veta mer om deras förhållande till den döde mannen. Ett förhållande som på båda sidor varit minst sagt komplicerat.
”Orendas” största förtjänst är dock varken manuset eller skådespeleriet, utan det fantastiska fotot. Honkasalo har en bakgrund som filmfotograf, vilket sätter en tydlig prägel på filmen. ”Orenda” fullkomligt badar i fantastiska bilder på solnedgångar, skuggor som reflekteras i svagt upplysta rum eller ansikten som speglas mot tågfönster under regniga kvällar. Poetiska drömsekvenser samsas med bilder på det karga landskapet på ön och scenerna som utspelas i kyrkor bidrar till den allvarstyngda och andliga ton som präglar hela filmen.
Ambitiös uppgift
Det är svårt att förstå att det här är filmfotografen Max Smeds första spelfilm som fotograf. Fotot för tankarna till filmer av Ingmar Bergman och Andrej Tarkovskij och filmfotografer som Gunnar Fischer, Sven Nykvist och Aleksandr Knjazjinskij. ”Orenda” är utan tvekan årets vackraste film.
Storyn haltar dock lite emellanåt. Filmen lyckas inte fullt ut fånga de stora frågor kring andlighet, skam och skuld som den utger sig för att försöka besvara. Samtidigt applåderar jag försöket. Det är få regissörer och manusförfattare som vågar ta sig an en så ambitiös uppgift.
Jon Andersson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
