”Armand” lyckas inte leva upp till högt ställda ambitioner

Film Halfdan Ullmans film försöker beskriva en konflikt på en norsk grundskola ur ett annorlunda perspektiv. Resultatet är inte särskilt lyckat. 

Jag gillar filmer som inte följer det traditionella (läs Hollywood) sättet att göra film på. Filmer där vi inte får alla svar och det är upp till oss i biopubliken att fylla i luckorna själva. Filmer där behovet att förmedla bilder och känslor är minst lika viktigt som att skapa en sammanhängande berättelse. Skaparna bakom det norska relationsdramat ”Armand” gör allt det där. Problemet är bara att de inte gör det särskilt bra. 

Faller platt

Filmen utspelar sig på en grundskola i ett norskt samhälle. Föräldrarna till de båda pojkarna Armand och Jon har kallats till skolan efter ett bråk som gått överstyr. Vem talar egentligen sanning och vilken roll spelar föräldrarna i dispyten? Frågorna är många och svaren är få.  

Halfdan Ullman, sonson till Ingmar Bergman och Liv Ullman, står för regin. Ullman har redan jämförts med sin berömde morfar. Och visst finns det paralleller till Bergman. Huvudkaraktären Elizabeth (Renate Reinsve) , Armands mamma, skulle kunna ses som någon sorts 2020-talsversion av Harriet Anderssons Karin i ”Såsom i en spegel”. Precis som Karin lider Elizabeth av psykisk ohälsa och plågas av vanföreställningar. Men där slutar också jämförelserna. Medan ”Såsom i en spegel” är en utmärkt karaktärsstudie av psykisk ohälsa (både hos Karin och hennes far David) faller porträttet av Elizabeth oftast platt. Renate Reinsve gör vad hon kan för att ge ett djup åt karaktären, men med det bristfälliga manuset blir det svårt. Man fattar att hon mår dåligt och att såväl förhållandet till sonen som hennes avlidne man är komplicerat. Men så mycket mer än så blir det inte. 

Svårt att få ihop trådarna

Filmen lyckas tyvärr lika dåligt med att ge djup åt andra karaktärer i filmen. Föräldrarna till den andre pojken Jon, spelade av Ellen Dorrit Petersen och Endre Hellestveit, ska visa sig vara mer komplexa karaktärer än vad det först verkar. Men även här är det svårt för Ullman att få ihop trådarna. Deras motiv är dunkla och karaktärerna känns inte riktigt trovärdiga. 

Ullman gör ett lovvärt försök att beskriva problematiken i att hantera en konflikt i skolan, där ord står mot ord. Något som skapar nya utmaningar i ett skolsystem som blir allt mindre auktoritärt och där barnen får mer att säga till om. Tyvärr är det svårt för den unge regissören att få ihop alla trådar. Det är synd. 

Som tur var finns det flera andra filmer som kommit ut det senaste året som skildrar den här problematiken mycket bättre. İlker Çataks ”Lärarrummet” och Hirokazu Kore-edas ”Monster” är två utmärkta exempel på det. Se dem i stället.