RYSSLAND Allt fler ryssar söker sig till Europa, till följd av den ryska regimens behandling av oliktänkande och oppositionella. Men bemötandet i Europa sviker ofta. Ryska statens garantier om att utvisade inte ska fängslas eller dödas är inte värda något, menar människorättsaktivisten Svetlana Gannusjkina.
Sedan 2015 har strax över 2 000 ryska flyktingar sökt asyl i Sverige. Men andelen som har fått asyl har minskat, från 24 procent av de ansökningar som avgjordes 2015 ner till 13 procent 2018. Vad är det som driver ryssar bort från Ryssland och till att söka asyl i Europa, och hur blir de mottagna? Det var ämnet på ett seminarium som Östgruppen anordnade under Rysslandsdagarna.
En av deltagarna var Svetlana Gannusjkina, som är ordförande för Civic Assistance Committee, en rysk organisation som arbetar emot diskriminering och stöder flyktingar, migrantarbetare och minoriteter i och utanför Ryssland. Hon tog även emot Right Livelihood-priset 2016.
– Vi började vårt arbete 1989 när de första interna konflikterna uppstod inom Sovjet. Det var gamla konflikter som blossade upp i takt med att folket fick mer frihet, vilket skapade flyktingströmmar inom landet. Gorbatjovs ledning var helt oförberedda på detta och hoppades väl att det skulle ge med sig. Då var vi några som insåg att det inte gick att förvänta sig något av staten och blev den första gräsrotsorganisationen som verkade för flyktingars rättigheter.
Hon berättade att de som tar sig från Ryssland till Europa inte bara är ryssar, utan även “tredjehandsflyktingar” från till exempel Armenien, Azerbadjan, Georgien, Afghanistan, Syrien och till och med Afrika, som insett att situationen för flyktingar i Ryssland är så dålig att de bestämt sig för att lämna landet.
– Staten gör ingenting. Just nu finns det 522 personer registrerade som flyktingar i Ryssland. Två av dem är syrier. Men egentligen finns det ju tusentals syriska och andra flyktingar som lever som papperslösa.
– För min organisation är det otroligt viktigt att Europa tar emot de flyktingar som behandlas illa i Ryssland, och jag tycker ändå att Sverige har betett sig väldigt hederligt i jämförelse med andra länder, sa Svetlana Gannusjkina.
Seminariedeltagarna vittnar om ett svårt läge för oppositionella och oliktänkande i Ryssland. Speciellt utsatta är människorna i den sydligt belägna provinsen Tjetjenien. Jens Sjölund är advokat inriktad på migrationsrätt och representant för den tjetjenska människorättsorganisationen Vayfond.
– Kadyrov styr Tjetjenien med järnhand och det förekommer tortyr, bortföranden och kollektiva bestraffningar till exempel inom familjer. Det förekommer också förföljelser internationellt, som med den tjetjenske mannen som mördades i Berlin, förmodligen för sin inblandning i Tjetjenienkrigen. Man vet inte än vem som ligger bakom men mycket tyder på att det är den ryska säkerhetstjänsten, precis som med attacken i Salisbury.
Jens Sjölunds uppfattning är att det kommer många politiska flyktingar hit från Tjetjenien, och att det är vanligt att de belastas med anklagelser om brott, för att staten ska ha en anledning att gripa dem.
– Till exempel kan de vara anklagade för narkotikabrott eller terrorism eller för att har krigat för IS, och jag upplever att de här anklagelserna oftast är påhittade.
Svetlana Gannusjkina berättade om hur Ryssland är allt annat än en demokrati, även fast vissa klassar det som det.
– Totalitära stater och regimer vill inte tillåta att befolkningen blir påverkad av något utanför staten. Därför betraktas till exempel Jehovas vittnen som extremister. Staten säger i princip “ni får tro, men ni får inte utöva tron” och de blir hindrade från att samlas och bedriva sin verksamhet och bibeln betraktas som extremistisk litteratur.
Hon berättade också att man kan bli anklagad för spridning av litteratur och svartmålning av den ryska makten.
– Vi har fått en lista på förbjuden litteratur, över tusen titlar. Däribland finns ett pressmeddelande från vår organisation. De gillar nämligen inte välgörenhetsorganisationer, eftersom de menar att all välfärd ska komma från staten.
Det är vanligt att ryssar och framför allt tjetjener söker asyl i Tyskland, Frankrike och Polen, men även i Sverige och Finland. Philipp Galtsov hur ursprung i Tjetjenien och kom som kvotflykting till Sverige 2013. Han skulle ha blivit fängslad i Ryssland och flydde därför till Ukraina. När han där kom i kontakt med en flyktingorganisation blev har tillsagd att han var oförskämd som sökt asyl och att Ryssland faktiskt var en demokrati och han borde åka tillbaka. Nu hjälper han andra från östeuropeiska länder: politiska flyktingar, hbtq-personer, krigsflyktingar, som söker asyl i Sverige.
– Den ryska brottsbalken används som en politisk åtgärd mot människor som har andra åsikter: anarkister, liberaler, hbtq-personer eller bara allmänt oppositionella eller oliktänkade. De grips och torteras.
Philipp Galtsov berättade om ryssar som söker asyl i bland annat Finland, och eftersom de berättar att de utsatts för tortyr genast får frågan “är du terrorist?”
– Asylprocesserna fokuserar inte på fakta. Migrationsverket måste se mer på och förstå hur situationen i Ryssland ser ut och hur den ryska brottsbalken används.
Daniel Carnestedt är jurist och specialiserad på asylfrågor, och har bland annat försvarat medlemmar ur det regimkritiska ryska punkbandet Pussy Riot när de sökte asyl i Sverige. Han menar att det finns ett kunskapsunderskott hos Migrationsverket. Även om de har en riktigt bra utredningsenhet i form av LIFOS är det inte säkert att informationen når ända fram till handläggaren, när den behövs.
– Migrationsverket har ingen förståelse för hur tortyr och gripanden fungerar. Det är inte som att det dyker upp en polis hemma hos dig och säger “hej, nu ska jag gripa och tortera dig”, utan det sker snarare genom provokationer på öppen gata och våld utan tydlig avsändare. Sådana saker som är otroligt svåra att ta på och bevisa och det leder till att den asylsökande blir misstrodd, sa Daniel Carnestedt under seminariet.
– Att till exempel åberopa ryskt propagandamaterial som bevisning i ett asylärende visar hur låg förståelse svenska myndigheter har för situationen i Ryssland.
Att som ryss få asyl i Sverige har blivit svårare, menar Jens Sjölund. Det beror delvis på de svenska asylrestriktionerna och att Migrationsverket har blivit mycket hårdare i sin prövning.
– Det krävs väldigt mycket av en asylsökande person för att bevisa att de är förföljda i Ryssland. Berättelsen måste vara helt logisk, inte motsägande och inte upptrappande. Oftast har den sökande bara en muntlig berättelse att komma med, och i de få fall som det finns pappershandlingar är det alltid ogiltiga kopior. Dessutom ligger hela bevisbördan hos den asylsökande och advokaten, och det räcker inte att LIFOS har information eller Utrikesdepartementet säger det. Allt måste bevisas i det enskilda fallet.
Svetlana Gannusjkina menar att västvärlden ofta hänvisar till att Ryssland gett garantier på att personer som utvisas tillbaka till landet inte kommer att mördas eller fängslas, men att de garantierna inte är värda någonting. Hon menar att alla ryska domstolar är likadana.
– Jag vill vädja till er: bevilja gärna asyl till de som söker det. Sådan är Civic Assistance Committee’s metod: vi pratar med civila i länder som kan ge asyl så att de kan sätta press på sina ledare så att ledarna i sin tur kan sätta press på våra ledare, avslutade hon.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
