Recension Stina Pettersson har sett baletten Gustavia.
Min biljett till urpremiären av Gustavia kostade 65 kronor. Jag köpte den på tunnelbanan på vägen dit. Jag hade följt skapandet av och sett fram emot föreställningen, men blandat ihop datumen, och tänkt att det skulle bli svindyrt, omöjligt, att se den på premiären. Men att gå på balett är billigare än bio, om man är student eller ung. Eller om man kan tänka sig en lite sned plats, på tredje raden.
Då hamnar man också på spottavstånd från kungen och drottningen. Man kommer se alla i publiken resa sig och sjunga, först när de kommer in, och sen igen efter att kungaparet fått kissa och sträcka på benen i pausen. Det jobbigaste med det är att jag själv ställer mig upp, eftersom jag inte vill vara konstig eller göra de östeuropeiska turisterna jag sitter bredvid obekväma, de kanske kommer tro att jag är kommunist? Bäst att stå. Denna totala brist på eget civilkurage gör mig ledsen i tider av fascistisk upprustning. Men men, nu börjar orkestern spela.
När jag tittar mig omkring verkar det som om Gustavia är den perfekta fredagsunderhållningen för den svenska borgerlighet som lagt sig platt inför nyfascismen. Och jag förstår dem, det hela är så vackert. Både scenografi, av Cinzia Lo Fazio, och kostym, av Selam Fessahaye, är väldigt skön. Otroliga transparenta kläder så man ser dansarnas spända kroppar, snygg struktur i plaggen som känns både som en lek med tiden baletten utspelar sig, med korsetter, i och vår egen tid av plastikkirurgi. Och att sen bryta av det hela med en kitschig tolkning av det svenska kungshusets symboler, färger och miljöer, är kul!
Trots att den vita brorsan är sämre, blir han ändå kung. Vore inte det en liten kul kritik av den monarki som försöker rentvätta sig själv, verka för Sverige i tiden?
Även om man är så trött så man spyr på greppet skärm på scen tycker jag att det är effektivt i Gustavia. När jag ser föreställningen andra gången sitter jag på parkett, och skärmen är enorm som på bio. Man liksom scrollar igenom historien i början och i slutet av föreställningen, den banala ondskan. Vi vet ju vad kolonialism var och är, även om hela vårt ekonomiska system handlar om att inte låtsas om att vi vet det.
Men att tro att Gustavia handlar om den transatlantiska slavhandeln eller the islands tror jag är att göra sig själv en otjänst. Gustavia handlar om kungahuset och dess fundament, blod. På scenen målas tavlorna på kungligheten i realtid, och visa saker och människor suddas ut. Historia är det man vill minnas.
Gustavias story är spännande, det går inte att komma runt. Skulle drottning Lovisa Ulrikas svarta styvson (även kallad ”slavpojken” i svensk press 2024) kunnat utmana sin bror Gustav III om den svenska tronen? Ponera att Gustav den III inte kunde få barn särskilt lätt utan höll på med balett-trekanter, till publikens stora nöje? Tänk att de två bröderna, den svarta och den vita, dansar danceoff på danceoff på det schackrutiga golvet? Och trots att den vita brorsan är sämre, blir han ändå kung. Vore inte det en liten kul kritik av den monarki som försöker rentvätta sig själv, verka för Sverige i tiden?
Rasismen är många saker men liberaler tycker ofta om att prata om den som ett hot mot meritokrati, och Gustavia går helt i linje med det. Den svarta prinsen är ”twice as good” på allt kungligt, inklusive heterosexuell potens, men ändå får hans vita kränkta bror bestämma.
Romansen mellan adoptivbrorsan och prinsessan Sofia Albertina får mig att tänka på Karolina Ramqvists aktuella ”Den första boken”. Detta på grund av professorn Birgitta Holms roliga understreckare, som skrev in romanen i en lång tradition av romantiska och dödsdömd älskog mellan imperiet och dess offer.
Holm skev såhär: ”Som läsare med någorlunda äventyrlig bakgrund kan man tycka att historien nästan är en kliché, en romans där utgången är given redan i utgångsläget. För min del var det en algerier i Paris under de ödesdigra slutstriderna 1962.” Wow, Birgitta, grattis! Jag blir avis. Hon fortsätter… ”Hur mycket kroppar än samspelar i sängen vet vi att utanför den är allt dömt att gå under.” Otroligt.
Som Birgitta Holm så tydligt visar är detta att vita kvinnor har relationer med sina bröders rasifierade rivaler är inget nytt motiv, även om det blir fin balett. Motivet är kanske evigt romantiskt i en imperialistisk värld, eftersom det är så dömt att misslyckas, och istället bli drömmar och saftiga anekdoter när man väl hittat sin (vita?) livskärlek? Det som händer med den svarta älskaren är inte poängen. Ännu en gång blir det tydligt att Gustavia handlar om kungafamiljen, inte om deras adopterade upplysningsprojekt. Skulle det ens gå att skildra det på ett annat sätt? Man behöver inte vara Gayatri Spivak för att tycka att det skulle bli svårt att inte sätta den svenska monarkin i fokus när historien gestaltas på Kungliga baletten?
Gustavias premiss är därför något mindre radikal. Gustav den tredje sätter en oäkting på Sveriges tron, men det är en vit oäkting, och det är problematiskt eftersom det fanns en svart oäkting som var bra på allt.
Skit samma om det är ”sant” eller inte, det är roligt att tänka att allt med monarkin är så skört, eftersom de, spoiler alert, är vanliga människor. Jag tror också att den mindre radikala tesen är lagom kittlande och farlig för publiken, jag uppfattar dem som såna som tror på en meritokratisk, klassmedveten, antirasistisk, monarki, och ett Tidösamarbete som garanterar trygghet. För Sverige i tiden. Eller så är jag bara fördomsfull, de kanske bara är som jag, som tycker balett är snyggt?
Men att vi alla reste oss upp för kungen på premiären sabbade föreställningen för mig. Likaså att alla dansare och skapare av föreställningen vid applåderna först tackade kungen. De bugar och bockar och niger för honom innan de tackar orkestern och eller skickar en slängkyss till sina käraste i publiken, eller bara tar emot applåder efter en sjuk prestation. Kungen först, varje gång ridån går upp. Är det värdigt? När jag ser föreställningen igen tittar jag mot den kungliga logen. Ska vi inte ta bort den?
Det är inte av Gud givet att vi ska fjäska för gubben och gumman i kungalogen, det är ett val vi gör varje dag, att fortsätta att simpigt hylla en historia och en idé som bygger på att de vi inte är medborgare i en demokrati, och kanske knappt människor. Gustavia visar en historia skriven i blod och orättvisa. Sen bugar den för kungen? Det lämnar en sur eftersmak.
Stina Pettersson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
