Attendo har glidit under radarn när debatten gått het om vinsterna i välfärden. Men faktum är att företaget var det mest skandalomsusade innan Carema och Koppargården tog över stafettpinnen. Dagens Arena publicerar utdrag ur Shora Esmailians reportage från ”Den stora omvandlingen”.

De senaste åren har vinsterna i välfärden hamnat högt uppe på den mediala och politiska agendan. Och det som verkligen fick debatten att braka loss var vårdskandalen på Caremas äldreboende Koppargården i Vällingby hösten 2011.

Många har kommit att associera Caremaskandalen med blöjvägning. Men det handlade främst om undernärda vårdtagare, dödsfall som hade kunnat undvikas och personalens rop på hjälp om sin stressiga situation, som avslöjades av Dagens Nyheter. Skandalen ledde till att Stockholms stad tog över boendet, och efter flera fall av vanvård och missförhållanden valde Carema slutligen att byta namn till Vardaga.

Under tiden har dock Attendo glidit under radarn. Åtminstone i riksmedia.

I Örebro förknippas bolaget med förhållandena på Elgströmska huset. Men detta är inte första gången som Attendo fått kritik av anställda, brukare och anhöriga. Faktum är att företaget var det mest skandalomsusade innan Carema och Koppargården tog över stafettpinnen.

Redan i början av 1990-talet, när Attendo gick under namnet Svensk Hemservice, hamnade det i medias blickfång. I Ekonyheterna den 12 november 1992 redogjorde en av de boende – 79-åriga Dagmar Westman – om läget på servicehuset Trossen i Stockholm, som Svensk Hemservice tagit över ett halvår tidigare:

– Vi fick inte bli duschade var 14:e dag som vi skulle bli. De hade inte tid.

Reportern undrade hur länge hon har fått vänta.
– Två månader nästan, var det väl. I början, när de trädde till här.

Kommunen beräknades spara tre miljoner om året bara genom entreprenaden på Trossen. Dessutom räknade Svensk Hemservice med en vinstmarginal. Därför drog man ner ordentligt på bemanningen. Vilket inte gick Dagmar Westman förbi. Med amputerade ben behövde hon hjälp med mycket, men fick för lite.

– Det kan dröja länge när man larmar innan de kommer, vittnade hon.

– De har bråttom, man hinner inte på toaletten ens en gång, för de springer iväg … De har ju dragit in på det personliga och allting sånt, som jag tycker gamla behöver ha. De har inte tid att gå ut med en till exempel om man vill gå ner på gården.

Flera andra pensionärer berättade för Ekot och andra medier om missförhållandena, liksom en rad sönderstressade vårdbiträden och sjuksköterskor – vilket fick företagsledningen att brusa upp och anklaga dem för illojalitet.

Hösten 1997 var det dags igen. Brukarna på vårdhemmet Dicksons hus i Göteborg fick ligga med använda blöjor och det rapporterades om fall där blöjor som var nerkissade skulle sättas på igen. Detta skedde under samma företagsvingar, men nu med ett nytt namn: Partena Care.

På sjukhemmet Oscarsro gav personalen under våren 1998 patienterna lugnande medel för att hinna med. Partena Care hade för lite personal menade både patienter och facket. Ett år senare, i november 1999, dog 84-åriga Gunborg Åström i Partenas vård efter att inte ha fått mat och vätska på tre dygn – något som hade skett upprepade gånger innan hon till slut avled.

Långt senare var bolaget – som nu ändrat namn till Attendo Care – återigen i blåsväder efter att en 83-årig man i Uppsala legat nedkletad med avföring under så lång tid att den torkade fast vid kroppen. Mannen avled, och anhöriga anklagade Attendo för vanvård.

2008, efter att Lidingö kommun sagt upp sitt avtal med företaget på grund av vanvård, inträffade ännu en skandal inte långt därifrån, i Täby. Rapporter om att flera dementa brukare hade glömts bort vid olika tillfällen läckte ut från boendet, och Täbys kommunpolitiker tappade tålamodet.

2010, i Helsingborg, glömdes en 63-årig kvinna i sitt rum med öppet fönster. När hon hittades hade hon en kroppstemperatur på 27,5 grader. Året därpå åkte en kvinna, född 1916, in på sjukhus, där det visade sig att maskar kröp runt i hennes såriga ben, som fick amputeras.

Handlar det bara om enskilda exempel? Olycksfall i arbetet? Eller säger vårdskandalerna något om Attendo Care och den vinstdrivna omsorgen generellt?

***

När konkurrensutsättningen och privatiseringen av välfärden inleddes i slutet av 1980 och början av 90-talet utlovades ofta lägre kostnader, men också högre kvalitet. Dessutom skulle personalen få bättre betalt och mer inflytande, sa man.

Nuförtiden har förespråkarna av den stora omvandlingen fullt upp med att försvara landvinningarna. Man hävdar sällan att privata alternativ är bättre än offentliga. I stället säger man att de inte är sämre; att vanvård även förekommer inom kommunal äldreomsorg, men att det inte uppmärksammas på samma sätt i media.

Vad säger forskningen om saken? Vad har konkurrensutsättningen och privatiseringen inom äldreomsorgen egentligen fått för konsekvenser?

På högsta våningen, längst in i korridoren på Socialhögskolan i Stockholm, sitter Marta Szebehely. Hon är professor i socialt arbete och har sedan 1980-talet forskat om äldreomsorgens omvandling i Sverige och internationellt.

Hon bjuder på kaffe och tar undan några pappershögar från det runda bordet mitt i rummet. I skrivande stund är hon aktuell som redaktör för den internationella studien “Marketisation in Nordic Eldercare: a research report on legislation, oversight, extent and consequences”, där man studerat hur äldreomsorgen i de nordiska länderna, samt Kanada och USA – påverkats av privatiseringar. Men mest känd är nog Marta Szebehely för sin medverkan i den av SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) beställda antologin “Konkurrensens konsekvenser – vad händer med den svenska välfärden?”.

När rapporten, skriven av sex tunga forskare, släpptes hösten 2011 uppstod rabalder. Redaktören Laura Hartman sade upp sig efter att vd:n för SNS hindrat henne från att bemöta de salvor av kritik som näringslivsföreträdare och privatiseringsförespråkare avlossat.

– Mottagandet av rapporten var i klass med löntagarfondsbrösttonerna. Jag tror att media vässade öronen på grund av näringslivets reaktioner, säger Marta Szebehely.

»Utifrån befintliga studier kan vi inte hitta några vetenskapliga belägg för att de högt ställda förhoppningarna om att ökad konkurrens skulle leda till förbättringar av välfärden har infriats«, skrev Laura Hartman på DN Debatt. Och den kanske mest provocerande formuleringen fanns i rapportens slutkapitel: »Konkurrensutsättningar har – åtminstone hittills – inte varit den mirakelmedicin som många hoppades skulle ge högre effektivitet och kvalitet«.

Marta Szebehely instämmer i att förhoppningarna om att allt skulle bli billigare och bättre har kommit på skam. Äldreomsorgen har tvärtom påverkats negativt.

– Konkurrensen har lett till försämringar såväl hos de privata som det offentliga, alla har blivit mer inriktade på att pressa priser, säger Marta Szebehely.

Därmed inte sagt att de privata sköter sig sämre. Det är nämligen svårt att påvisa generella kvalitetsskillnader mellan privat och offentlig drift. Kunskapsunderlaget är helt enkelt inte tillräckligt. En av slutsatserna i Konkurrensens konsekvenser var att det »råder en anmärkningsvärd brist på vetenskapligt baserad kunskap« på området. Även Socialstyrelsen skriver i en rapport från 2012 att forskningen är begränsad, och att den som finns inte pekar på några påtagliga skillnader i kvalitet.

Men en otvivelaktig skillnad är att äldreboenden som drivs av vinstsyftande företag har lägre personaltäthet än kommunala, i genomsnitt tio procent lägre enligt rapporten från Socialstyrelsen. Även andelen timanställda är högre hos dessa företag.

På uppdrag av Riksdagens utredningstjänst tog Statistiska centralbyrån, SCB, fram uppgifter om anställningsvillkor i privat respektive offentlig sektor i ett antal branscher i juni förra året. Det visade sig att privata aktörer som drev äldreboenden hade färre fast- och heltidsanställda än kommunen. Andelen med fasta jobb inom privat regi är 72,4 procent, jämfört med 78,9 procent inom offentlig regi.

Skillnader finns också när det handlar om formell utbildning, där vinstdrivande aktörer har över lag sämre utbildad personal än vad kommunerna har.

Varken Socialstyrelsen eller kommunen har riktlinjer och rekommendationer för hur många anställda per brukare ett äldreboende i Sverige ska ha idag, men Marta Szebehely reagerar på andelen personal på Elgströmska huset. Utifrån forskning på området anser hon att fem personer på 20 brukare är lågt.

Varför har då de privata utförarna färre anställda än de kommunala?
– Därför att det är där man kan göra vinsten. Man måste minska sina kostnader för att göra vinst, och personalen är den tyngsta kostnaden, svarar Marta Szebehely.

Men spelar det egentligen någon roll att personaltätheten är lägre?
– De privata utförarna hävdar själva att de är bättre på att organisera, på rutiner och på att leda arbetet, och att de därför kan klara sig på mindre personal, säger Marta Szebehely.

Det kanske man kan säga om man fortsätter att titta på vissa typer av kvalitetsindikatorer, menar hon. Som att brukarna får delta i sin egen vårdplan och att de får välja mellan två olika maträtter. På dessa punkter är de privata bättre. Offentligt driven välfärd är däremot bättre på andra saker, som personaltäthet, andel personal med adekvat kompetens och boendestandard.

Marta Szebehely menar att det finns andra mått på kvalitet som inte används i så stor utsträckning i dag, men som borde få större utrymme. Genom att prata med människor i stället för att be dem kryssa i små rutor har hon kommit fram till saker som är viktiga för äldre: Kontinuitet, flexibilitet och möjligheten att göra sin röst hörd. Liksom gott om tid.

– Särskilt viktigt för gamla är att man känner den som kommer och vårdar och att det inte är många olika människor som kommer. Har man många timanställda har man inte lika bra kontinuitet som när man har tillsvidareanställda. En annan viktig aspekt för de äldre är att man har tillräckligt med tid när man möts.

En glesare personalstyrka får mindre tid till varje brukare. Dessutom ökar risken för misstag och ren vanvård. Om inte personalen kompenserar för luckorna förstås.

Kanske är det så man ska förklara att Elgströmska huset i Örebro inte adderats till listan över vårdskandaler, att inga äldre har legat döda i flera dygn och inga ben har amputerats på grund av obehandlade trycksår. Trots personalbristen.

Undersköterskorna berättar om hur de kämpat för att få ihop det.
– Det kan hända att jag är den enda ordinarie personalen och får jobba med fyra vikarier. Då behöver jag springa. Och jag gör det, för brukarnas skull, säger Elisabeth.

Maria känner igen sig. Alla tre berättar om ansvarskänsla och hur de får kämpa och stressa för att få jobbet att gå ihop. Det går inte att ta miste på deras yrkesstolthet.
– Vi jobbar ju trots allt med brukare och om jag söker mig ifrån Elgströmska, vad händer med dem då? Far de illa?

– Kommer det en vikarie som inte klarar av jobbet? Jag känner ett stort ansvar för att brukarna ska må bra. Det har gjort att vi har kämpat, till den grad att man mår dåligt när man kommer hem. Vi sliter ut oss, står där och skurar och fixar så att det är fint till helgen och gör det här lilla extra, säger Maria.

Britt-Marie Balaj, ordförande för Kommunals sektion vård och omsorg i Örebro, har följt situationen på Elgströmska under flera år. Hon ger sin syn på personalens ansträngningar, den arbetsinsats som trots allt fått verksamheten att fungera:

– De sliter ju och det är det de mår dåligt av i dag. Det finns verkligen de som brinner för sitt jobb därute och känner att de inte klarar av det. Men man lämnar inte, för man älskar de äldre, man är där för dem.

Shora Esmailian, frilansskribent, författare och krönikör på Dagens Arena

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Dagens Arena publicerar tre utdrag från Shora Esmailians reportage “När Attendo kom till byn” från antologin “Den stora Omvandlingen“. Nästa del publiceras tisdag 18 mars. Attendo kommer senare i reportaget att få svara på kritiken. Redaktörer för boken är Kent Werne och Olav Fumarola Unsgaard.

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena