Film Det känns som en enda stor gäspning. Det tycker Jon Andersson om ”Babygirl”, som har premiär på fredag.
”Babygirl” med Nicole Kidman är en av vårens mest hajpade filmer. Dels på grund av det vågade sexuella innehållet och dels på grund av Nicole Kidmans prestation, som belönades med priset för bästa skådespelerska vid Venedigs filmfestival.
Tråkig och platt
Filmen handlar om Romy, en medelålders sexuellt frustrerad vd (Nicole Kidman) som inleder en affär med den unge praktikanten Samuel (Harris Dickinson). Båda med ett intresse för kinky sex och dominanslekar. I början verkar det som om det är Romy som har överhanden i form av sin ålder och seniora position. Men Samuel förklarar för henne att hon inte behöver vara orolig för att utnyttja honom då han lätt kan få henne sparkad med ”ett telefonsamtal”.
”Babygirl” som hade amerikansk premiär i december förra året har hyllats av kritiker och hamnat på många listor över årets bästa filmer. Efter att ha sett filmen har jag svårt att förstå hajpen. Kidman är som vanligt bra, men jag har sett henne göra betydligt bättre rollprestationer än den här. Handlingen känns dessutom ganska tråkig och platt.
En enda stor gäspning
Den stora spänningen ligger i att Romy riskerar sparken och att hennes man kan få reda på affären. Det hade kanske räckt om karaktärerna och storyn fått lite mera djup. Men som filmen är gjord nu känns den som en enda stor gäspning.
De enda gångerna det blir intressant är i samspelet mellan Kidman och Antonio Banderas som spelar den bedragne mannen. Hade deras relation varit mer i fokus hade det kanske kunnat bli en intressant film.
Jag kan bara konstatera att jag lämnar biografen uttråkad och blasé med en känsla av att jag kunde ägnat två timmar åt något annat.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
