Bäst i EU – inget dumt löfte

Något hände runt där klaffbordet när vi på Dagens Arena åkte tåg till Göteborg tidigt i morse. Jag kände hur jag blev piggare och piggare, mer och mer uppspelt ju längre resan gick. Orsaken är enkel: Det handlar om hur roligt det är att bevaka och analysera politik – den högsta formen av intellektuell verksamhet som Göran Persson så ofta påpekade.

När vi hade checkat in var Yonna Waltersson och jag bara tvungna att rigga upp datorn. Jag behövde få ur mig en massa jämförelser mellan S-kongresserna i Göteborg 1993 och 2013 som bara låg och gnagde i huvudet. Ni kan se resultatet här (den uppspelta killen till höger är jag).

I klippet resonerar jag om den stora betydelsen som S-kongressen i Göteborg 1993 hade. S var i opposition, Sverige var i kris, kongressen blev avstampet då svensk socialdemokrati återigen spände bågen. Finanserna skulle saneras, välfärden skulle räddas, jobb skulle skapas. ”Sverige kan. Bättre.” – som det hette i valrörelsen 1994.

1996 blev Göran Persson partiledare för S och statsminister. En ny ambition såg dagens ljus samma år: Arbetslösheten skulle halveras, fyraprocentmålet var fött. Målet uppnåddes 2000.

När socialdemokratin återigen samlas till kongress i Göteborg 2013 är ambitionen att sätta fokus på just arbetslösheten. Men alla talade bara om vinst i välfärden.

Därför fick vi en mindre bomb till nyhet redan när Löfven öppnade kongressen: Inom sex år ska Sverige ha den lägsta arbetslösheten i hela EU. Trots att det var mörkt i kongresshallen var det uppenbart hur sökljuset flyttades från modeller för vinstbegränsning till den helt centrala frågan om svensk sysselsättning.

Att vi fick utspelet redan under kongressens första dag var säkerligen ingen slump. Sökljuset skulle flyttas. Men jag tror inte att det är en tillräcklig förklaring. LO – men även TCO och till viss del Saco – har vuxit sig starkare som politiska aktörer på sistone. Det kan mycket väl spela in. Löfven kommer från facket och jobben är den sakfråga där han är som starkast. Det är väljarnas viktigaste fråga, den definierar Reinfeldts misslyckande, det är fråga som kan ge Löfven en något tydligare valseger som gör att han även kan vinna igen fyra år senare.

På pressträffen efteråt var frågorna många. Det handlade om delmål, definitioner och relationen till andra mål (som överskottsmål, inflationsmål och jämviktsarbetslöshet). Och varför sätta upp ett mål som inte är absolut, utan som i första hand relaterar till andra länder?

Löfven var lite otydlig, troligen högst medvetet. Det fanns ingen anledning att trassla in sig i motsägelser uppe på podiet. Men det blir viktigt för S-strategerna runt Löfven att kunna ge en tydlig och konsekvent bild av målets olika konsekvenser.

Det Löfven själv ska framhålla, konsekvent och gång efter annan, är avsaknaden av målsättningar och ambitiösa ambitioner i svensk politik. Borgerligheten har gått på tomgång länge, men att få konkreta besked av S i allmänhet och firma Löfven & Andersson i synnerhet har varit som att försöka nåla fast vatten på en vägg. Nu finns ett mål som överskuggar allt annat: Först ska vi slå Österrike i VM-kvalet i fotboll 7 juni och 11 oktober.

På lite längre sikt ska vi passera även Österrike i tabellen över de länder som har lägst arbetslöshet (Österrike leder just nu på 4,8 procent). Äntligen fick vi ambition och allvar i svensk politik, som med lite god vilja förde tankarna till ett av de bästa avsnitten av ”Vita Huset” (”100 000 Airplanes” i säsong tre, som bland annat handlar om ambition ”we’re going to cure cancer in ten years”).

Att målet är relativt (en jämförelse med andra länder) och inte absolut (som fyraprocentsmålet) är inte nödvändigtvis ett problem. Sverige är en integrerad del av den politiska unionen EU, som inte alls bara är ett mellanstatligt samarbete (vilket förslaget till nytt partiprogram hävdar). Att vara den bästa eleven i ett visst ämne av samtliga 27 medlemmar är en djärv och fullt rimlig ambition.

Däremot finns en rad andra högst relevanta frågor som Stefan Löfven och Magdalena Andersson behöver ge svar på. Inom den ekonomiska teorin – och nu pratar jag om världen bortom Sverige – svänger pendeln från oreglerad nyliberalism mot vikten av jämlikhet och reglering. Självaste Assar Lindbeck ifrågasätter de ekonomiska tvångströjor som infördes på 1990-talet. Självaste Lars Calmfors menar att Riksbanken har misslyckats med sin politik och därför bör införa ett nytt mål om sänkt arbetslöshet (precis som i USA). Och hur ska en arbetslöshet på tre–fyra procent vara möjlig med bibehållet inflationsmål, bibehållet överskottsmål, Anders Borgs lågskattepolitik, samt utan en ny syn på jämviktsarbetslösheten.

Som en finsk vän skrev till mig på twitter när jag berättade om dagens välkomna politiska bomb från Stefan Löfven: Good! But what are the means?

Det är en fråga som Löfven och Andersson behöver besvara under kongressens återstående dagar. Om de lyckas kan Göteborgskongressen – möjligen – få en lika lyckad efterklang som segerkongressen 1993.