Kultur I boken Folkbiblioteket skildras ett antal svenska bibliotek i text och bild. Det är en fin och vacker bok, en coffeetable-book. Men också en viktig påminnelse om att biblioteken förvaltar vårt gemensamma minne. Som hjälper oss att spränga tidsandans nufixering och ge oss redskap som kan göra framtiden till en påverkbar möjlighet.
Albin Lind var organisatör, författare och rörelseintellektuell. Han var också smidesarbetaren som var redaktör för tidningen Fackföreningsrörelsen under några formativa decennier i mitten av 1900-talet. I en av sina böcker berättar han om hur det kom sig att han som tonåring hamnade i byns bibliotek. I smedjan hade han sett bilden på en författare och kallat honom för en ”ful gubbe”. Och blivit utskälld: ”Va’ fan säger du pojkspoling. Det är ju Maxim Gorkij.”
Lind fick sig sedan en föreläsning om författarens liv och böcker. Veckan därpå lånade Albin Lind Mina universitet i det lokala biblioteket. Efter att läst boken var han ”beredd att slå var och en på käften som påstår att Maxim Gorkij är ful”.
På tunnelbanebiblioteket i Högdalen har man utsikt över tågen som passerar under en och det beskrivs som en ”partner i vardagen”
De första starka läsupplevelserna eller biblioteksbesöken etsar sig fast. Själv minns jag med viss nostalgi ett litet biblioteksrum på övervåningen i min gamla skola. Det låg jämte slöjdsalen. Jag minns inte om jag överhuvudtaget lånade någon bok. Kanske fingrade jag bara på bokryggarna? Jag har tydliga minnen av halvfulla bokhyllor i det där lilla vindsutrymmet. Mitt eget bibliotek är i dag betydligt större. Men minnet har fortfarande något magiskt över sig.
Kontrasten till de bibliotek som skildras i Folkbiblioteket (Bokförlaget Arena) är betydande. Här guidar Dan Hallemars texter och Bert Leanderssons foto oss till 25 svenska folkbibliotek (och en bokbuss). Det är en hyllning till några magnifika bibliotek. Fokus ligger på arkitekturen och utformningen av byggnaderna. Mångfalden är slående, inget bibliotek är det andra likt och alla har sin egen unika historia. Boken formar sig därmed till ett antal arkitektoniska nedslag i vår historia som berättar om Sveriges förvandling det senaste seklet. Själv har jag tillbringat många timmar i några av dem, särskilt stadsbiblioteken i Halmstad, Lund, Göteborg och Stockholm. Andra har jag bara helt kort varit inne i, som det moderna Almedalsbiblioteket i Visby. Och andra vill jag gärna besöka, exempelvis Skellefteås stadsbibliotek i kulturhuset Sara.
Jag har ändå en förkärlek för bibliotek inspränga i det offentliga rummet, som man råkar passera. Exempelvis biblioteket som bara ligger där på en våning i Kulturhuset vid Sergels torg i Stockholm. Kulturhuset verkar för övrigt ha besökare från hela stan. Tunnelbanebiblioteket i Högdalen är ett annat exempel, där man har utsikt över tågen som passerar under en. Det beskrivs som en ”partner i vardagen”. Det finns för övrigt även ett bibliotek på Östermalmstorgs T-banestation med uppgång vid Stureplan. Men det kom inte med i det här urvalet.
De första biblioteken skapades av privata donatorer och av folkrörelserna
Men självfallet är Stadsbiblioteket på Sveavägen, som invigdes 1928 och är signerat Gunnar Asplund, med. Det var, skriver Dan Hallemar ”bara två år innan den stora Stockholmsutställningen som skulle komma att introducera funktionalismen till folket. Gunnar Asplunds bibliotek är både basarbyggnadernas funkis och tjugotalsklassicism”. Och allt sedan dess ett landmärke i city. Den förra borgerliga kommunledningen la ner avdelningen för internationella tidningar, där finns nu en skylt för ”Office Depot”. En symbolisk och upprörande privatisering. Och vi väntar fortfarande på en modernisering av Asplunds fantastiska skapelse. Det är för övrigt pinsamt att alla huvudstäder runt omkring oss har byggt nya moderna bibliotek de senaste decennierna. Men från Stockholms stadshus hörs det ingenting.
Jag vill förstås inte i onödan göra reklam för min gamla hemstad. Men det nya stadsbiblioteket i Halmstad från 2006 är en fantastisk byggnad där det skjuter ut över delar av Nissan. Enligt forskaren och arkitekten Daniel Koch bygger Halmstads nya och en del samtida bibliotek på ”ett ideal om den öppna människan” som är bekväm med att positionera sig i ett öppet landskap”. Eller som Dan Hallemar uttrycker det: ”Det är det öppna biblioteksrummet som är som en kunskapens catwalk där besökaren uppmanas ta plats. Biblioteket som ett ljusets och öppenhetens tempel återkommer under 1990- och 2000-talet.” Är det ett ideal som sedan dess allt oftare sätts i fråga?
Personligen har jag av lätt insedda skäl en starkare relation till det gamla stadsbiblioteket där jag på riktigt började låna böcker. Det stod klart 1953 och är en mer klassisk och inte så transparent konstruktion. Men i stora rummet tronade magnifika målningar utförda av delar av Halmstadgruppen. Numera är det ett kulturhus för ungdomar. Halmstads första stadsbibliotek öppnade 1922, alltså för 100 år sedan, vilket var sent jämfört med andra städer; stan var fattig. Biblioteken är sedan länge en offentlig angelägenhet och en grundpelare i vår offentliga kulturpolitik. Med de första biblioteken skapades av privata donatorer och av folkrörelserna.
I Halmstad donerade Florius Toll och hans hustru Anette sin samling på 1 700 böcker till det som senare skulle bli Halmstads läroverk, och fick därför namnet det Tollska biblioteket. Det öppnades i centrala Halmstad 1861. På den andra sidan av klassbarriärerna och Nissan hade IOGT öppnat ett bibliotek. Och arbetarna på Slottsmöllans fabrik startade tidigt fabriksarbetarnas bibliotek. Som 1898 blev ett samlat arbetarbibliotek. Halmstad hade nu två bibliotek, det Tollska biblioteket på läroverket och Arbetarbiblioteket i Folkets hus.
Biblioteken har både varit det välkomnande vardagsrummet och det upphöjda templet
I en fullmäktigedebatt 1899 blev det avslag på kommunalt bidrag till Arbetarbiblioteket, bland annat motsatte sig Isak Wallberg på Slottsmöllan pengar till ”samhällets fiender”. Efter några år ändrades beslutet. Muraren Reinhold Wallgren var länge bibliotekarie på Arbetarbiblioteket, senare tog han plats i stadsfullmäktige och i drätselkammaren. När stadsbiblioteket öppnade 1922 anställdes skräddaren Otto Ström. Han hade varit verksam i Arbetarbiblioteket och var ABF:s förste ordförande i staden. Sedermera utsågs liberalen Arvid Kindberg till stadsbibliotekarie, hade tidigare varit verksam i det Tollska biblioteket. 1934 slogs Arbetarbiblioteket samman med stadsbiblioteket, något ledningen för arbetarrörelsens bibliotek länge motsatte sig. ”Kanske mindes man de hårda orden i stadsfullmäktigedebatten 1899”, skriver Anders Bergenek i en artikel i ”Gamla Halmstad 2022”. Men biblioteket i Folkets hus blev under ett antal år kvar, men då som en filial till stadsbiblioteket.
Den här historien finns det goda skäl att hålla i minnet, den säger något om bibliotekens roll och betydelse. I en av bokens avslutande texter skriver Claes Caldenby att genom historien har boken pendlat mellan att vara praktisk nytta och invigas hemlighet: ”Parallellt har biblioteken sökt sig både mot att vara det välkomnande vardagsrummet och det upphöjda templet”. Det är en träffande bild av något som både är högst individuell och samtidigt en gemensam erfarenhet. I lagen står det att ”det allmänna biblioteksväsendet ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning”. Biblioteken ska främja litteraturens ställning och intresset för bildning, upplysning och forskning. Och kulturell verksamhet i största allmänhet. Och biblioteken ska vara och göras tillgängliga för alla.
Vi är inte bara där vi går och står, utan även på väg dit nyfikenhet bär och för oss. Vi är också där våra drömmar är. Biblioteken förvaltar vårt gemensamma minne. Och det hjälper oss att spränga tidsandans nufixering och ge oss redskap som kan göra framtiden till en påverkbar möjlighet. Därför är det viktig att vara medveten om, som Joacim Hansson skriver i bokens sista kapitel, att: ”Folkbiblioteket är inte ett, det har det aldrig varit. Det är en plats för fostran, för kamp mot kommersiell enfald, ett exempel på cirkulär ekonomi i praktiken, ett aktivitetshus, en plats för studier, ett digitalt rum, ett rum för läsning och en bärare av ett kulturarv. Det som håller det samman är närheten till makten. Folket, människor, de barn och vuxna som bär varje demokratiskt samhälle.”
”Folkbiblioteket” är en synnerligen vacker coffeetable-book men också en påminnelse om att biblioteken är en demokratisk allmänning. Som påminner oss om att vi hela tiden måste bygga nya bibliotek. Och förnya de gamla.
Håkan A Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
