Innehåll: Jan Björklund har lyckats definiera den svenska skoldebatten (keps, batong – ja, ni vet). Nu har idéerna mött verkligheten under sex års tid. Det blev inte särskilt uppmuntrande. Flera resultat- och kunskapskurvor pekar nedåt, antalet behöriga eleverna har blivit färre, den nya lärarutbildning är behäftad med problem, lärarutbildningen är en sorglig följetong – i likhet med lärarlegitimationerna.
Följaktligen fick vi endast ett kort avsnitt om skolan i kvällens tal i Almedalen, i vilket folkpartiledaren lovade att reformerna visst kommer att fungera, vänta bara! Därefter försökte han leda uppmärksamheten åt ett annat håll: Skolan måste förstatligas!
I stället fick vi inledningsvis en historia från Mogadishu som lyckligtvis inte landade i språktest eller burkaförbud. Budskapet var att Sverige ska förbli ett öppet land, vilket exemplifierades med arbetskraftsinvandring. Givetvis utan den baksida som medför usla arbetsvillkor och löner kring 25 kronor i timmen för utländsk arbetskraft.
Därefter följde en rad områden som intresserade Folkpartiet innan synfältet smalnade av så att bara skolpolitik och språktest fick plats. Björklund försvarade euron och vill ha mer samarbete i Europa; ett kort jämställdhetsavsnitt lyfte den tudelade arbetsmarknaden; pacemakern fick symbolisera partiets gamla intresse för globalisering och forskning; vi fick veta att miljöpolitik måste vara mer än koldioxidutsläpp. Till och med välfärden fick ett par minuter, fast endast i form av ett försvarstal för den mångfald av ”aktörer” som erbjuder valfrihet – och gör stora vinster – med skattepengar som grundplåt.
Talets nyhet fanns inbakat i mitten. Björklund har insett att den svenska a-kassan numer är i europeisk strykklass. Därför ska taken i a-kassan höjas så att fler får bättre inkomstskydd. Den insikten kommer dock med ett par andra förslag: Arbetsrätten ska ”moderniseras och liberaliseras” (läs: försämras) och arbetslöshetsförsäkringen ska bli ett obligatorium, menade Björklund.
Det hela avslutades med en avancerad jämförelse, i form av en taskspark, där Jonas Sjöstedts nya förebild uppgavs vara Grekland (diktaturerna i Östeuropa finns ju inte kvar).
Då var det roligare när Björklund använde ett citat av Stefan Löfven för att ge en känga till Reinfeldt: Näringslivet är inget särintresse!
Analys: Björklund och Folkpartiet hade en tuff dag i Almedalen. LUF förespråkar i princip att Birgitta Ohlsson ska bli ny partiledare. Liberala kvinnor har beklagat att feminismen försvann. Carl B Hamilton vill avskaffa FP till förmån för ett enda borgerligt parti, och fick läxas upp av Björklund. SvD rapporterar att högskolorna har utsatts för miljardbantning. Nya mätningar från Novus visar att väljarna anser att FP har gjort skolan sämre.
Och Reinfeldt kritiserade i sitt Almedalstal – med all rätt – den otäcka FP-populismen med språktestet som symbol.
Björklund gjorde sitt bästa för att skyla över problemen. Gamla profilfrågor – EU, globalisering, jämställdhet, forskning – fick som sagt plats i talet. Men försöket födde en annan tanke: Vill du vara mer Birgitta Ohlsson än Birgitta Ohlsson?
Upptryckt i detta hörn försökte sig Björklund alltså på ett utspel i en fråga där FP en gång hade trovärdighet: De svenska försäkringssystemen.Men talet hade ett väldigt raljant avsnitt där LO förlöjligades, den svenska modellen misstolkades, och fackliga grundbultar utmanades (försämrad arbetsrätt, obligatorisk a-kassa).
Och detta bara två dagar efter Reinfeldts utspel om en jobbpakt à la svenska modellen och telefonsamtal till LO:s nye ordförande Karl-Petter Thorwaldsson.
Känsla: Björklunds framförande var rent retoriskt Almedalens bästa hittills i år, mycket tack vare två telepromptrar som möjliggjorde hyfsad publikkontakt. Konkurrensen har varit dålig men nu syntes det i alla fall inte att talaren läste innantill. Under press gjorde dock Björklund en ansträngning för att skyla över alla de problem som hans själv och hans parti brottas med.
Men därefter klev han in som en elefant i den porslinsbutik där Reinfeldt försöker sno initiativet i jobbfrågan från Stefan Löfven genom att flörta med såväl LO-grupper som LO:s ordförande.
Kvar blev en känsla av sprickor i den borgerliga jobboffensiven samt ett ungdomsförbunds krav på en ny partiledare.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
