Jan Björklund tonade ned batongpolitiken i ett Almedalstal riktat till de egna kärntrupperna. Men frågan är hur många som egentligen känner igen sig i den verklighetsbild Björklund målar upp.
Innehåll: Jan Björklund är den partiledare i alliansen som förmodligen sitter allra säkrast. Talet gick i invanda spår – men den betongpolitik Björklund gjort sig känd för tonades ned.
Med utgångspunkt i vad som nyligen skett i Syrien deklarerade Björklund att arabvärlden har rätt att leva i frihet. Han fortsatte med att ge kängor åt dem som protesterat mot EU-toppmötet i Göteborg för tio år sedan. Globaliseringen går framåt med full kraft; frihandeln och marknadsekonomin vinner mark. Vänstern borde helt enkelt erkänna att de har haft fel de senaste hundra åren, menar Björklund. För supportarna i publiken var talet så välkänt att de flera gånger kunde recitera med folkpartiledaren.
Tidigare under dagen hade Björklund lanserat ett förslag om att arbetskraftsinvandringen bör öka. Men de grumliga vatten som folkpartiledaren fiskat i de senaste åren tonades trots allt ned i talet. Björklund riktade i stället in sig mot liberala kärnvärderingar. Han manade fram en berättelse där den liberala rättvisetanken ställs mot en kollektiv rättvisetanke som leder till konformism.
Skolpolitiken är som bekant Folkpartiets käpphäst. I likhet med många tidigare tal gav sig Björklund på Socialdemokraternas ”flumskola”. Han fortsätter att skylla alla försämrade skolresultat på vänstern – och givetvis kommer det att ta tid för att nå en förändring. Men den kommer att ske – snart. Om man ska tro Björklund.
Analys: Det var en historielös Folkpartledare som stod på scenen i Almedalen. Socialdemokraterna jämförs med Nordkorea – och utifrån denna bristfälliga analys dras slutsatser om att löneskillnader är bra. Björklund ger sig också på facket och hävdar både att LO inte vill få människor till Sverige som arbetar och att det är fel att ta strid för att varje avtalsrörelse ska lyfta dem med lägst löner. Det är en argumentering som må gå hem bland de egna partikamraterna. Men frågan är hur många som egentligen håller med Folkpartiets partiledare.
En fundering som håller sig kvar är hur samspelt regeringen är. Björklund hånar Miljöpartiet för att vara fast i en rödgrön sörja – samma dag som Reinfeldt talat om att det är möjligt att erbjuda Miljöpartiets språkrör ministerposter. Han kallar marginalskatt för straffskatt – men har han verkligen med sig Anders Borg. Precis som Reinfeldt nämnde folkpartiledaren inte alliansen.
Känsla: Jan Björklund är inte den partiledare som släpper loss på scenen. Utifrån en teleprompter läste han innantill upp innehållet i ett tal vars innehåll vi hört många gånger tidigare. Supportrarna jublade – Björklund lyckades nog ro hem flest applåder hittills. Men för dem utanför fanklubben var det svårt att hålla sig vaken.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
