Neutralitetspolitiken är svår att förstå utan att närstudera Östen Undéns argumentation och agerande, skriver Anne-Marie Ekengren, som har läst Mats Bergquists bok om Undén, Erlander och kalla kriget.
Östen Undéns 17 år långa utrikesministerperiod 1945–1962 ägde rum under turbulenta internationella förhållanden. Efterspelet till andra världskriget skulle hanteras samtidigt som en ny multilateral världsordning växte fram med FN, GATT (senare WTO) och IMF som centrala aktörer. När väl det kalla kriget var ett faktum innebar den geografiska närheten till Sovjetunionen en ständig påminnelse för Sverige om de uppenbara riskerna för svensk säkerhet utifall en stormaktskonflikt skulle blossa upp.
Kollektiv säkerhet inom FN-medlemskapet som ett alternativ till alliansfriheten eller ett skandinaviskt försvarsförbund förkastades snart till förmån för beslutet att bibehålla alliansfriheten men bidra till FN:s legitimitet och handlingsförmåga i de delar som var möjliga givet stormaktsmotsättningarna. Mats Bergquists bok Östen Undén, Tage Erlander och det kalla kriget tecknar en lika välkommen som väl underbyggd bild av Östen Undén som utrikesminister under denna period. En så lång tid som utrikesminister gör det svårt att lyfta hans betydelse för enskilda beslut.
Bergquist menar att Undéns logiska och legala argumentation ibland bortsåg från realpolitiken
Men formuleringen och utformningen av den svenska neutralitetspolitiken är svår att förstå utan att närstudera Östen Undéns argumentation och agerande. Ett annat exempel är hans nej till svenska kärnvapen som blev en tung inlaga i det socialdemokratiska partiets interna debatt.
Undéns juridiska skolning och tydliga förankring i internationell rätt lade grunden för hans världsbild. En tydligt legalistisk hållning kom till exempel till uttryck i Undéns argumentation för hur Sverige borde agera i Koreafrågan efterhand som frågan fick tydligare stormaktspolitiska implikationer, i Tysklandsfrågan under 1950-talet och för att hantera konflikten i Libanon 1958. Bergquist menar att Undéns logiska och legala argumentation ibland bortsåg från realpolitiken. Men sannolikt var det så att Undén såg det legala som realpolitiskt rätt och riktigt.
Tidvis var den politiska oppositionen kritisk mot hans agerande. De uppfattade en dogmatism i frågor som rörde neutralitetspolitiken och en sovjetvänlighet i olika politiska utspel, till exempel i relation till Undéns stöd för Stalins förslag om ett enat neutralt Tyskland. Relationen mellan Sverige och Sovjetunionen är en återkommande tematik som berörs i boken och särskilt fördjupas i relation till Baltutlämningen, Raoul Wallenberg, Catalinaaffären samt Notkrisen 1961.
En annan viktig tematik som Bergquist berör rör relationen mellan utrikesminister Undén och statsminister Erlander. I några viktiga avseenden kompletterar Bergquist här den etablerade bilden. Undén var inte riktigt så dominerande för formuleringen av svensk utrikespolitik som tidigare forskning har givit bilden av. Exempelvis visar Bergquist att i två viktiga frågor av mer programmatisk betydelse för svensk utrikespolitik – de skandinaviska försvarsförbundsförhandlingarna i slutet av 1940-talet och det så kallade Metalltalet 1961, som slog fast Sveriges förhållande till det europeiska samarbetet – var det Tage Erlander och inte Östen Undén som höll i taktpinnen. Samtidigt visar Bergquist att Undén tidvis agerade tämligen självsvåldigt med bristande förankring av olika utspel hos sin statsminister, till exempel vad gäller att inte godkänna högerledaren Jarl Hjalmarsons nominering till den svenska delegationen till FN:s generalförsamling. Intressant nog gör Erlander begränsade noteringar om Undéns självsvåldiga agerande i sina egna dagböcker. Möjligen trodde Erlander ibland att det var en annan av regeringens ministrar, Ulla Lindström, som hade styrt Undén i en viss riktning. Även om alltså Bergquist argumenterar för att statsministern hade ett större inflytande än Undén i vissa avgörande utrikespolitiska frågor ges samtidigt bilden av en autonom utrikespolitisk aktör. En blick på senare tiders svenska utrikesministrar antyder att vi sannolikt får gå ända fram till Carl Bildts dagar för att hitta en utrikesminister som uppvisade ett lika stort personligt inflytande över den utformade utrikespolitiken.
Genomgående använder Bergquist memoarer och biografier över dåtidens centrala utrikespolitiska aktörer, både politiker och diplomater, som grund för sina analyser och kompletterar dessa med viss forskningslitteratur. Boken ger därför sammantaget en detaljerad och omsorgsfullt beskriven historik över tidsperioden och de frågor som Undén hade att hantera. Något fler djupdykningar i tal i och annat källmaterial hade ytterligare kunnat komplettera den bild som ges i aktörernas speglingar av olika skeenden.
Sammantaget vill jag varmt rekommendera Mats Bergquists bok om Östen Undén för alla med intresse för svensk utrikes- och säkerhetspolitik, diplomati och svensk politisk historia. Att vända sig till historien ger som alltid viktiga ledtrådar till förståelsen av dagens utrikespolitiska situation, säkerhetspolitiska vägval och svensk självbild.
Ann-Marie Ekengren
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
