Film ”Mickey 17” har vissa poänger, men känns stundtals ganska löjlig. Jon Andersson har sett Parasit-regissörens nya film som har premiär i helgen.
Alla som sett en film av Bong Joon Ho vet att den sydkoreanska regissören har en säregen stil. Från debuten ”Barking Dogs Never Bite” (2000) via filmer som ”Memories of Murder” (2003) och ”Mother” (2009) har han behållit sitt alldeles egna uttryck. 2013 gjorde han sin engelskspråkiga debut med ”Snowpiercer” innan han återvände till hemlandet för ”Parasit” (2019). Den sistnämnda filmen blev med all rätt flerfaldigt prisbelönad och var den första icke-engelskspråkiga film som vann Oscar för bästa film.
Går annan väg
Det är förstås inte helt lätt att följa upp ”Parasit”, en briljant blandning av komedi, thriller och tragedi. Kanske är det därför Bong Joon Ho valt att gå en helt annan väg den här gången. ”Mickey 17” är så långt ifrån den uppfinningsrika arbetarklassfamiljen i ”Parasit” man kan komma. Den enda likheten är möjligen att ”Mickey 17” precis som ”Parasit” blandar genrer på ett friskt sätt och att den är svår att kategorisera. Det mest korrekta är kanske att beskriva den som någon sorts science fiction-satir.
Filmen är baserad på boken ”Mickey 7” av Edward Ashton. Handlingen kretsar kring Mickey Barnes (Robert Pattinson), som befinner sig på flykt från en lånehaj. För att komma undan anmäler han sig som frivillig till en rymdexpedition, där hans uppgift blir att vara en så kallad ”Expendable”. Mickey har inte läst igenom villkoren så noga och inser försent att hans uppgift som ”Expendable” går ut på att genomföra livsfarliga uppdrag. Det gör dock inget om han dör eftersom han lätt kan bli utskriven på nytt med hjälp av någon sorts kloning.
Det gör att Mickey kan användas till medicinska experiment eller olika farliga uppdrag, eftersom en ny version av honom enkelt kan skrivas ut om han dör. Något som leder till att han blir en sorts försökskanin för alla möjliga saker.
När alla tror att Mickey 17 dött på ett uppdrag tillverkas en Mickey 18. Det framkommer dock snart att Mickey 17 inte alls är död. Något som gör att det uppstår förvecklingar. Plötsligt finns det två Mickey.
Science fiction-satir
Rymdexpeditionen till planeten Nilfheim leds av politikern Kenneth Marshall och dennes fru Ylfa. Mark Ruffalo och Toni Collette är underhållande i de båda rollerna som maktgalna politiker. Robert Pattinson gör också ett bra jobb i dubbla roller som den försiktige Mickey 17 och den mer burduse och självsäkre Mickey 18.
Filmen är dock på det stora hela ganska ojämn och håller på alldeles för länge. Det är också svårt att bortse från att storyn stundtals är ganska löjlig. Visst finns det ett uns av samhällskritik där. Som när människorna ombord på rymdskeppet stöter på en annan livsform på den nya planeten och instinktivt agerar på ett aggressivt sätt. Något som skulle kunna ses som en metafor för rasism. Filmen innehåller också kritik mot såväl AI som mot vad som händer när korrupta politiker får för mycket makt.
”Mickey 17” är en film som har sina stunder. På det stora hela känns den dock som en besvikelse. Till nästa film hoppas jag att Bong Joon Ho återvänder till hemlandet och gör det han är bäst på, att berätta berörande historier om människor av kött och blod.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
