Exemplet Ukraina visar tydligt att Kina så långt som möjligt vill undvika att dras in i konflikter utanför den egna intressesfären. Kina vill inte, som Putin, utmana den internationella ordningen. Samtidigt växer Kinas krav på respekt för dess ”legitima” intressen i det egna närområdet.
Rysslands militära intervention på Krim i mars 2014, skapade ett djupt dilemma för Peking. Interventionen stod helt i strid med Kinas utrikespolitiska huvudprincip om icke-inblandning i andra länders – och i synnerhet Kinas egna – angelägenheter.
Peking ser också med stor förskräckelse på upproriska företeelser som Ukrainas orangea revolution, som sände chockvågor genom maktens korridorer i Zhongnanhai, och de protester som ledde till Janukovytj fall i februari 2014.
Därtill kommer att folkomröstningar – som den av Moskva iscensatta – är anatema för Peking. Något sådant vill man, men hänsyn till Tibet och Xinjiang, absolut inte höra talas om. Samtidigt handlade det om Ryssland, ett land med vilket Kina har ett betydelsefullt strategiskt, men långt ifrån problemfritt, partnerskap, och ett land som aldrig kritiserar Kina.
Till bilden hör att Kina har växande ekonomiska intressen i Ukraina. Kinesiska företag planerar investeringar inom den ukrainska jordbrukssektorn i syfte att möta Kinas växande behov av spannmålsimport.
Så sent som i december 2013 togs Janukovytj emot i Peking och under besöket ingick länderna avtal om ett strategiskt partnerskap. Sådana avtal har Kina ingått med många länder, och de är ofta föga strategiska. Militärt samarbete mellan länderna har dock förekommit ända sedan 1990-talet. Kinas första hangarfartyg Liaoning är ett upprustat sovjetiskt fartyg inköpt från Ukraina och den forna sovjetrepubliken har för Kina varit en viktig möjlighet att få tillgång till militär teknologi – något som ett närmande mellan Ukraina och EU skulle komplicera. Relationen till Kiev måste sålunda skötas med omsorg.
Av utländsk media kunde man då krisen bröt ut få intrycket att Kina helhjärtat stödde Putins linje, och det intrycket gav också kinesiska Global Times. Men Peking intog de facto en mycket mer försiktig linje. Utrikesministeriet förklarade att ”Kinas hållning var att inte blanda sig andra länders angelägenheter och att Kina respekterade Ukrainas oberoende, suveränitet och integritet”.
Till det fogades en kommentar om historiska omständigheter och förhoppningen att konflikten skulle kunna lösas politiskt genom dialog och förhandling. Efter kontakter mellan utrikesminister Yang Yi och president Obamas säkerhetsrådgivare Susan Rice meddelades från amerikansk sida till och med att ”Kina och USA var överens om att Ukrainas integritet och suveränitet måste respekteras i konflikten med Ryssland.”
Detta uttalande balanserades senare på utrikesminister Yangs presskonferens i anslutning till den nationella folkkongressen där han beskrev relationerna mellan Kina och Ryssland som ”bättre än någonsin”.
Vid omröstningen i FN:s säkerhetsråd, kort före folkomröstningen på Krim, lade Kina, trots de goda relationerna till Moskva, ner sin röst. Det följde logiskt av Kinas sammanvägda intressen. I den centrala propagandaorganisationens direktiv till media var huvudbudskapet att tona ner och inte koppla samman Krim med Taiwan, Tibet och Xinjiang.
Samtidigt följde man i Peking med stor uppmärksamhet hur väst agerade. Kunde Putin komma undan med sin ockupation av Krim? Hur långt skulle Kina i så fall kunna gå i Östkinesiska och Sydkinesiska haven utan att direkt konfronteras med USA? Skulle de kunna ”göra en Putin”?
Det finns dock avgörande skillnader mellan situationen i de båda fallen. Japan är USA:s nära allierade och USA:s engagemang och intressen i Sydöstasien är markant större än för bara några år sedan. Kina har under de gångna åren besatt öar, som Mischief Reef, i Sydkinesiska havet, men priset är i dag högre. Trovärdigheten i USA:s säkerhetspolitiska ombalansering mot Asien står på spel.
Exemplet Ukraina visar tydligt att Kina så långt som möjligt vill undvika att dras in i konflikter som klart ligger inom andra huvudaktörers intressesfärer. Lika tydligt är att Kinas krav på respekt för dess ”legitima” intressen i det egna närområdet växer.
Kinas förhållningssätt är dock väsentligt mer långsiktigt än Putins. Landets ambition är att bli en stormakt att verkligen räkna med och landets fortsatta modernisering förutsätter en växande världsekonomi. Putins arrogans må fascinera, men inspirerar knappast till efterföljd. I Pekings ögon är Ryssland ett föga imponerade land.
En effekt av Rysslands agerande är att betydelsen av goda relationer med Kina har fått en ny aktualitet i både USA, Europa och Ryssland. Under Xi Jinpings just avslutade besök i Europa, det första av en kinesisk president till EU:s institutioner, togs president Xi överallt emot med största respekt. I anslutning till toppmötet i Haag om kärnvapensäkerhet betygade Xi och president Obama det ömsesidiga intresset av fördjupade relationer.
Ett mer isolerat Ryssland kan också förväntas visa ökad flexibilitet gentemot Peking i för Kina viktiga frågor som militär teknologi, olja och gas. Då Putin nästa månad besöker Peking kommer de goda relationerna att manifesteras.
Kinas balansakt har varit framgångsrik, och Kina är en av konfliktens få vinnare. Putins exempellösa agerande har dock också aktualiserad betydelsen av de transatlantiska relationerna, vilket inte är i Kinas intresse.
Putin må väsnas aldrig så mycket, och allvarligt skada den internationella ordningen, men den sovjetisk-ryska stormaktstiden tillhör det förflutna. Det är Kinas uppgång och relationerna mellan USA och Kina som är vår tids centrala säkerhetspolitiska frågor, och Europa är en viktig faktor in den ekvationen.
Börje Ljunggren, ambassadör i Kina 2002-06 och författare till boken ”Kina – vår tids drama”. I höst kommer han bok ”Den kinesiska drömmen – utmaningar för Kina och världen”.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
