Film Ett rättegångsdrama och en relationsfilm på samma gång. Jon Andersson har sett årets vinnare av Guldpalmen i Cannes, som har premiär i dag fredag.
En man hittas död efter att ha fallit från tredje våningen i en enslig stuga i franska Alperna. Var det självmord eller är det hans hustru Sandra (Sandra Hüller) som mördat honom? Den franska regissören Justine Triets Fritt fall, som vann Guldpalmen i Cannes i våras, utvecklas snart till ett rättegångsdrama som inte bara söker svaret på hur mannen dog utan också dissekerar parets äktenskap.
I förhandsreklamen har filmen kallats för en blandning mellan Scener ur ett äktenskap och Hitchcock. Förmodligen för att illustrera att filmen är lika mycket ett relationsdrama som en historia om ett misstänkt mord. Ju mer vi som åskådare dras in i mordhistorien och frågan om Sandras skuld eller oskuld, desto mer får vi också reda på kring relationen mellan henne och hennes döde man Samuel (Samuel Theis). Vi får veta att Sandra är en känd författare som ofta satt karriären före familjen, något som gjort Samuel upprörd eftersom han tycker att han behövt ta mycket mer ansvar för den synskadade sonen.
Triet lyckas bra med ambitionen att göra ett rättegångsdrama och en relationsfilm på samma gång och de två huvudrollsinnehavarna är briljanta båda två.
En stor del av filmen utspelar sig i en rättssal där parets äktenskapliga problem spelas upp för öppen ridå. På plats i rättssalen finns också sonen Daniel (Milo Machado-Graner), både som vittne och åhörare. En oerhört svår situation för en 11-årig pojke. Något som skildras på ett trovärdigt och gripande sätt.
Triet lyckas över huvud taget bra med ambitionen att göra ett rättegångsdrama och en relationsfilm på samma gång och de två huvudrollsinnehavarna (Hüller och Machado-Graner) är briljanta båda två. Men det är inte bara välspelat. Fritt Fall bjuder också på en hel del filmiska finesser, som när ljudupptagningen från parets bråk förvandlas till en riktig filmscen.
På det stora är dock Fritt fall en betydligt mer konventionell film än de två tidigare Cannesvinnarna: Ruben Östlunds Triangle of Sadness (2022) och Julia Ducournaus Titane (2021). Det behöver inte nödvändigtvis vara något dåligt. Jag älskade till exempel Triangle of Sadness men var inte lika förtjust i Ducournaus film. Men det hade behövts något mer utöver det vanliga för att lyfta filmen några höjder till.
Med det sagt. Fritt fall är en mycket bra film. Och det räcker trots allt ganska långt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
