Film Jon Andersson ger ett bra betyg till Stockholms filmfestival, som avslutades i söndags.
Att hitta de där guldkornen på en filmfestival är inte alltid lätt. På grund av det enorma utbudet är det naturligt att det är skiftande kvalitet mellan filmerna. Men det är också det som är charmen med filmfestivaler. Man vet oftast inte riktigt vad man får. Ibland blir man positivt överraskad och ibland är det det motsatta som gäller. Stockholms filmfestival är inget undantag.
Arvtagare till Loach
En riktigt positiv överraskning är ”Souleymane’s Story” av den franska regissören Boris Lojkine. Filmen handlar om Souleymane, en migrant från Guinea som kommer till Paris. Under några hektiska dygn får vi följa Souleymane, briljant spelad av debutanten Abou Sangare, i det hektiska arbetet som matbud. Något han gör samtidigt som han ansöker om franskt medborgarskap och kämpar för att hitta en plats att sova på nätterna.
”Souleymane’s Story” är en stark skildring av migranters och arbetarklassens villkor i gig-ekonomins tidevarv. Regissören Boris Lojkine är en värdig arvtagare till mästare som Ken Loach och Dardennebröderna. Jag hoppas vi får se fler filmer på samma tema.
Orättvis jämförelse
Den kinesisk-amerikanska regissören Constance Tsangs debutfilm ”Blue Sun Palace” är ett finstämt drama om den kinesiska diasporan i New York. Filmen kretsar kring två vänninor som jobbar på en massagesalong i New York och blir involverade med samma man. I programbeskrivningen dras paralleller till Celine Songs ”Past Lives”. En jämförelse som är orättvis. ”Blue Sun Palace” är visserligen ett stundtals riktigt bra relationsdrama, men filmen håller långt ifrån samma nivå som Celine Songs mästerverk.
I ”La Cocina” får vi följa kocken Pedro (Raúl Briones Carmona), servitrisen Julia (Rooney Mara) och deras kollegor på Manhattanrestaurangen The Grill. Filmen är snyggt filmad i svartvitt. Något som för tankarna till Jim Jarmuschs tidigare filmer. ”La Cocina” är en film som definitivt har vissa kvaliteter. Inte minst är skildringen av arbetet i köket och de inneboende konflikter som finns där stundtals riktigt bra och realistiskt gjort. Skådespelarinsatserna är också av hög klass. Men trots detta så blir helhetsintrycket ganska rörigt och ofokuserat.
Övertygande om krigets fasor
Vid sidan av de mindre independent-filmerna har festivalen som vanligt också lyckats locka dit några av de största namnen inom filmen. I år var den brittiske stjärnregissören Steve McQueen ett av de stora namn som kom till festivalen, för att ta emot ett pris och för att prata om sin nya film ”Blitz”.
”Blitz” utspelas under den så kallade blitzen under andra världskriget, då London bombades av tyskarna. I centrum står den lilla pojken George och hans kamp för att återförenas med sin mamma. ”Blitz” lyckas med konststycket att vara ett traditionellt drama, samtidigt som filmen berättar om rasism och diskriminering med det krigsdrabbade London som fond. Fotografen Yorick Le Saux lyckas på ett övertygande sätt ge en stark och realistisk bild av krigets fasor. Filmen som hade svensk premiär i fredags visas bara på bio under en begränsad tid innan den har streamingpremiär på Apple TV+. Passa på att se den innan den lämnar biograferna. Det är definitivt en film som ska upplevas på stor duk.
Skräck och religionskritik
En annan storfilm som hade smygpremiär på festivalen var skräckisen ”Heretic”. Filmen handlar om två unga mormonmissionärer som begår ett stort misstag då de knackar på fel dörr. Hugh Grant är lysande i huvudrollen som den obehaglige Mr Reed som terroriserar de två unga kvinnorna. Halvvägs in tappar filmen lite i tempo men det hämtas upp med råge i den rafflande sista delen. Regissörerna och manusförfattarna Scott Beck och Bryan Woods (”A Quiet Place”) lyckas med konststycket att skrämma skiten av biopubliken samtidigt som de slänger in en hel del religionskritik. Filmen, som har premiär i helgen, är något att se fram emot för alla skräckfilmsfantaster.
”Veni Vidi Vici”, av det österrikiska regissörsparet Julia Niemann och Daniel Hoesl är en satir om de allra rikaste i samhället. I filmen får vi följa miljardären Amon Maynard som inte bara är en hänsynslös kapitalist utan också en person med en minst sagt makaber hobby. Han jagar inte djur utan människor. Filmen är ett skruvat försök att skildra hur de superrika i samhället närmast står över lagen. ”Veni Vidi Vici” känns stundtals lite konstlad men på det stora hela lyckas filmskaparna på ett finurligt sätt driva med samhällets bild av de rikaste en-procenten. Vill ni veta mer om filmen kan ni läsa Dagens Arenas intervju med filmskaparna här.
Berörande familjedrama
Slow cinema kan vara fantastiskt när det är som bäst. ”Bluish”, där vi får vi följa de två unga kvinnorna Sascha och Errol och deras liv i Wien, är tyvärr inte ett exempel på detta. Visst finns det lovvärda ambitioner i det långsamma berättandet och de annorlunda bildvinklarna. Problemet är bara att filmskaparna låtit formen ta över allt, vilket gör filmen både ytlig och innehållslös.
Desto mer hjärta finns det i Klaudia Reynickes ”Reinas”. Filmen handlar om en mamma och hennes två döttrar som planerar att lämna Peru under det politiska kaoset på 90-talet. Men när flickornas pappa dyker upp och vill vara mer närvarande i flickornas liv ställs allt på ända. ”Reinas” är ett berörande familjedrama med skickliga skådespelarinsatser och en politisk udd.
På det stora hela lyckas arrangörerna av Stockholms filmfestival skapa ett blandat program med såväl smalare filmer som mer kommersiella titlar. Att göra en bedömning av en hel festival är förstås svårt. Men utifrån de filmer jag sett håller årets filmfestival en bra klass. Jag ser redan fram emot nästa år.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
