“Vinnare- och förlorare”-rapporteringen är en ovärdig snuttifiering av den politiska journalistiken. Är det så att våra skarpaste journalister bara bryr om sina egna plånböcker?
Det är the usual suspects som sitter och spiller kaffe och smular frukostmackor samtidigt som de bläddrar i budgetluntorna. Det är en Mats Knutsson, en Niklas Svensson, en Margit Silberstein och vad de nu heter. De morsar glatt på varandra i sina välstrykta finkläder.
Det är budgetsläpp och julafton för det inrikespolitiska reporter-skrået. Alldeles strax, när finansminister Magdalena Andersson har talat klart, ska dessa personers skarpa analyser delges det svenska folket.
Under morgonen har Svenska Dagbladet avfyrat den första salvan. 8 av 10 ”förlorar” på budgeten, erfar tidningen. Det visar sig snabbt att SvD har fel. Den korrekta siffran är 6 av 10, vilket framgår av tabellbilagan.
De 6 av 10 är inte heller slumpvist utvalda. Utan det handlar om de rikaste 60 procenten av befolkningen som får en något – vi pratar en hundradel – sänkt disponibel inkomst. De resterande 40 procenten – de fattigaste – får tvärtom högre disponibel inkomst. Budgeten är alltså kraftigt omfördelande, från rik till fattig.
Det är det första problemet. Det andra problemet är att vi pratar om disponibel inkomst – alltså inkomsten man har kvar efter skatt varje månad. Skattehöjningar sänker per definition den disponibla inkomsten. Medan skattesänkningar höjer den.
Det spelar ingen roll om man använder pengarna från skattehöjningen till investeringar som i själva verket förstärker hushållens ekonomi indirekt. Som att bygga fler små billiga hyresrätter så ungdomar – och föräldrar – slipper skuldsätta sig upp över öronen. Eller en riktad satsning på lärarlöner med upp till 3 000 kronor i månaden.
Båda de satsningarna finns i budgeten. Men inte i tabellen över disponibla inkomster. Det beror på att de är svåra, för att inte säga omöjliga, att i förväg räkna om till kronor och ören i plånboken.
Den som satsar sitt journalistiska krut på att göra en ”vinner och förlorar”-vinkel utifrån tabellen över disponibla inkomster kommer alltså alltid sätta en förlorar-stämpel på varje skattehöjning och en vinnar-stämpel på varje skattesänkning.
Det är det man brukar kalla för borgerlig bias – högerns förklaringsmodell vinner alltid.
I dag hade Svenska Dagbladet redan i förväg dunkat ner ”förlorar”-stämpeln och presskonferensen fortsatte på samma spår. Magdalena Andersson tvingades svara på ett tiotal frågor om hur många som egentligen ”förlorar” på budgeten. Är det 8 av 10, eller 6 av 10? Sen var träffen över.
Jag har suttit med på ett antal liknande pressträffar. Oftast har det varit Anders Borg som stått i talarstolen. Han har utan undantag haft med sig en skattesänkning och år efter år kunnat kamma hem ”vinnar”-rubriker. Samtidigt har skolan rasat ihop, välfärden urholkats och investeringar i bostäder och infrastruktur har milt uttryckt varit otillräckliga.
Men det har inte speglats i tabellen över disponibel inkomst. Och aldrig har någon journalist tillnärmelsevis lika intensivt ifrågasatt de här prioriteringarna.
Där sitter alltså the usual suspects av inrikespolitiska journalister. Välmående medel- eller övremedelklasspersoner. Och plötsligt – efter åtta år – kommer en budget som skrapar lite på de gyllene jobbskatteavdragen som brukar trilla ner i fickorna varje månad.
En budget som omfördelar från deras egna plånböcker till de 40 procent av befolkningen som tjänar betydligt mindre – och till på köpet investerar gemensamma nyttigheter som indirekt kommer oss alla till del.
Då jäklar börjar frågorna hagla. ”Förlorar”-rubrikerna börjar dominera nyhetsflödet.
Det är en ovärdig snuttifiering av den politiska journalistiken. Och frågan smyger sig på en: Kan det vara så att våra skarpaste inrikespolitiska journalister bara bryr om sina egna plånböcker?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
