Civilt motstånd Klimatstrejka från skolan, hindra flyg med tvångsutvisade från att lyfta, ockupera nedläggningshotade vårdavdelningar. Civil olydnad som metod för att få en samhällsförändring kommer att öka, tror experter. Men i Sverige är acceptansen fortfarande låg.
För ett år sedan blev Greta Thunbergs skolstrejk för klimatet startskottet för en nu världsomspännande mobilisering där mängder av unga demonstrerar för kraftfulla klimatåtgärder. Samma år reste sig asylrättsaktivisten Elin Ersson upp på ett flygplan i Göteborg och vägrade sätta sig om inte en människa som skulle tvångsutvisas till Afghanistan släpptes av.
I en rättegång 2013 dömdes demonstranter för egenmäktigt förfarande efter att ha blockerat vägen till ett planerat gruvbrytningsområde i Kallak utanför Jokkmokk i Norrbotten. Under rättegången uppgav de båda aktivisterna att de hade agerat i nöd för att försvara mänskliga rättigheter och miljön.
– Om vi ser på historien är det svårt hitta några stora samhällsförändringar där det inte varit någon form av civil olydnad involverad. Det är så stora skiften sker, säger Stellan Vinthagen, professor i sociologi och donationsprofessor i studier av civilt motstånd, och leder arbetet inom Resistance Studies Initiative vid Massachusetts universitet.
Han har forskat om civil olydnad som metod i många år och har själv en bakgrund som aktivist – han var bland annat en av grundarna till Plogbillsrörelsen, vars syfte var att symboliskt avrusta vapen. Enligt Vinthagen sticker det svenska samhället ut i synen på den här typen av motstånd genom ickevåld, som vanliga medborgare tar till för att protestera mot lagar som anses fel eller sådant man anser behöver ändras.
– I USA där jag nu verkar, som exempel, finns det en lång och obruten tradition av civil olydnad med medborgarrättskampen som ett viktigt exempel. Här accepteras det som en del av samhällsutvecklingen. I Sverige ses det fortfarande som suspekt och anklagas ofta för att vara odemokratiskt och olagligt, även när det inte handlar om lagbrott, säger han.
Vinthagen tror att det kan ha ett samband med att vi inte ser exemplen på vilda strejker och andra mobiliseringar historiskt som just civil olydnad, fast det är precis vad det handlar om.
– Det förekom frekvent i tidiga arbetarrörelsen och frikyrkorörelsen, kanske är det så att vi inte ser att det är samma typ av aktioner som i nutidens proteströrelser?
Katrin Uba, docent vid Uppsala universitets statsvetenskapliga institution och estländska Tartuuniversitetet, har forskat kring protestformer i Sverige från 1980-talet fram till 2011. Under den tidsperioden var civil olydnad inte det ”typiskt svenska” sättet att protestera.
– Om vi jämför med till exempel Frankrike och England under samma tidsperiod har vi en annan typ av protester. Jag har även tittat specifikt på svenska skolnedläggningar och sett att det inte har varit effektivt som metod att bara anordna skolstrejker, i och med att skolorna i de fallen ändå stängdes. Det har varit mer framgångsrikt att kombinera strejker med demonstrationer för att få upp frågan på bordet och att föräldrarna sedan kommit med konstruktiva förslag och alternativ till nedläggning, säger hon.
Både Katrin Uba och Stellan Vinthagen tror att civil olydnad som metod kommer att öka framöver, även i Sverige.
– Det märks en ökad användning av den här typen av protester i många delar av världen, bland annat genom den starka tillväxten inom klimatrörelsen, säger Vinthagen.
Läs mer: Klimatstrejkarna – kör över befolkningen om obekväma beslut krävs
Mobiliseringen för klimatet är i sig en tydlig indikator på en utveckling som håller i sig även på sikt, i och med att den samlar ungdomar.
– Studier visar att klimatrörelsen involverar många unga som inte har deltagit i aktioner tidigare. Beteendeforskning har i sin tur visat att den som en gång deltagit i en mobilisering, är mer benägen att fortsätta. Det är en tröskel man kliver över, även i att delta i civil olydnads-aktioner, säger Uba, och fortsätter:
– Det pratas om att ungdomar deltar mindre i politik och att de påstås vara mindre engagerade i och med det individualistiska samhället vi har nu. Men när vi har tittat mer noggrant på det minskade engagemanget så handlar det specifikt om att färre deltar via traditionell partipolitik, att delta i protester och annan liknande mobilisering har inte minskat bland unga. Och vi ser ingen märkbar nedgång i antalet manifestationer och demonstrationer.
De båda forskarna ser inte civil olydnad som en följd av att medborgare har gett upp tron på demokratin, studier visar att metoden inte ersätter traditionellt påverkansarbete för att nå beslutsfattare – som till exempel lobbying och tillståndsgivna demonstrationer. Det är snarare en metod som används när det krävs mer för att uppnå en förändring, eller när förändringen anses gå för långsamt i en fråga som aktivisterna ser som akut. Det är inte sällan marginaliserade grupper som inleder den här typen av protester, de som inte upplever sig lyssnade på eller som är utsatta för olika typer av förföljelse eller orättvisor.
– Det tar ofta tid innan de förtrycktas frågor blir en del av det etablerade samtalet. Protesterna börjar vanligen som en underground-rörelse. Som det här med att homosexualitet sågs som en sjukdom till så sent som 1979. Där genomfördes som exempel en humoristisk aktion där aktivister ringde Försäkringskassan och sjukskrev sig eftersom man ”kände sig lite homosexuell idag”.
Aktionen fortsatte i en fredlig ockupation av Socialstyrelsens lokaler. Några månader efter ockupationen, 19 oktober 1979, stryks homosexualitet ur Socialstyrelsens sjukdomsregister. Därefter har arbetet för hbtq-personers rättigheter blivit mer självklar och breddats till att engagera allt fler. Forskning kring civil olydnad visar att en samhällsförändring kan nås om 3,5 procent av befolkningen i ett land deltar i protesterna, något som bland andra klimataktivisterna inom Extinction Rebellion tagit fasta på.
Men att få acceptans för en fråga är inte alltid lätt, vilket bland annat blir tydligt i kritiken som drabbar klimataktivisten Greta Thunberg. Stellan Vinthagen är inte förvånad över de påhopp som drabbar individer och grupperingar som ägnar sig åt civil olydnad, eller överhuvudtaget försöker få en samhällsförändring.
– Det följer ett historiskt recept som observerades redan av Gandhi. Det börjar med att aktivister blir ignorerade, fortsätter med förlöjligande, övergår till repression – sedan vinner du.
Påhoppen kommer inte att minska, de unga klimataktivisterna behöver tvärtom vara beredda på nya försök att sänka trovärdigheten, menar han.
– I det här läget skulle jag vara ytterst förvånad om det inte förekom försök att undergräva rörelsen, det kommer att ske infiltration och med det även våld. Klimatrörelsen är ett hot mot stora ekonomiska tillgångar för personer, företag och stater och vi har redan sett exempel på hur långt de är beredda att gå för att sabotera kunskapsspridningen om klimatkrisen. Att rörelser infiltreras är inget nytt, det finns studier om hur infiltratörer användes för att få den amerikanska medborgarrättsrörelsen att framstå som våldsam och odemokratisk.
Även i de nu pågående protesterna för fortsatt självstyre i Hongkong finns det tydliga exempel på hur långt i det här fallet den kinesiska staten är beredda att gå för att misskreditera demokratirörelsen.
Stellan Vinthagen tycker det är positivt om civil olydnad ökar i Sverige – och övriga världen. Det här är ett sätt för medborgare i ett fritt land att bidra till demokratins utveckling, menar han. Men han ser också hot mot den här typen av mobilisering: ”klick-aktivismen” där agerandet stannar vid att gilla inlägg i sociala medier och brist på uthållighet bland aktivister för att nå sina mål är två av dem.
– Jag oroar mig för en flashmob-liknande rörelse. Historiskt sett var man mer lojal mot sin rörelse och fanns kvar även i de ”dalar” som uppstår mellan topparna av engagemang. Det vi ser i dag är att en mobilisering kan få en snabb tillväxt till något väldigt kraftfullt, som sedan lika snabbt kollapsar, säger Stellan Vinthagen.
De som vill nå ut med en viss fråga i dag har i större utsträckning lärt sig att få uppmärksamhet genom uppseendeväckande aktioner, menar han. Som via en flashmob – där människor samlas för att göra en blixtdemonstration, till exempel en gemensam dans, att i grupp falla ner och ”dö” av klimatförändringar eller på annat sätt synas offentligt. Det är enklare att nå ut med den typen av aktioner via både sociala medier och traditionell media, men Vinthagen oroar sig för att behovet av en stabil organisering tappas bort på vägen.
– Vi ser historiskt att det ofta krävs en uthållighet för att nå sina mål. Och det krävs kunskapsbärare bland de aktiva i en rörelse som ger en kontinuitet och erfarenhet i organisationerna. Om inte de personer som har kunskap om hur en organisering kan gå till finns kvar, finns det inget att bygga vidare på när en fråga ”toppar” igen.
Läs mer: Experterna: Bojkott fungerar – om den görs på rätt sätt
Utan nyckelpersoner som har kunskap om mobilisering, är det svårare att bygga en stabil organisation. Och risken finns att kunskapsbärarna blir så få i en rörelse där engagemanget avtar lika snabbt som det uppstått, att de inte orkar bära kampen vidare själva.
Både Katrin Uba och Stellan Vinthagen ser med intresse på klimatrörelsens utveckling. En kamp driven till störst del av de direkt berörda – de unga som kommer att drabbas av klimatkrisen. Att unga tar till civil olydnad i det som för dem är en direkt livsavgörande kamp borde vi inte se som något upprörande, tycker Stellan Vinthagen.
– Hela traditionen med en demokrati är att ständigt arbeta för en förändring till det bättre. Det är livsfarligt att inbilla sig att vi har nått det perfekta samhället som inte behöver ändras, oavsett om man kommer från vänster eller höger. Vi behöver ha en mer positiv syn på att befinna oss i konflikter med varandra, det är så vi hela tiden utvecklas, säger Stellan Vinthagen.
Finns det någon gräns där civil olydnad kan bli samhällsfarlig?
– Per definition är ju civil olydnad en fredlig aktion, men om aktivister till exempel släpper ut djur eller gör sin aktion framför ett sjukhus kan det vara problematiskt. Men generellt kan det vara mer irriterande för de som är målgruppen för protesterna än samhällsfarligt, säger Katrin Uba.
Civil olydnad är aldrig automatiskt rätt, det är en metod, menar Stellan Vinthagen.
– Även om aktionerna görs utan våld mot människor och offentligt, i en tradition av Gandhi och Martin Luther King Jr, behöver demokratin avgöra vad som är rätt eller fel. Civil olydnad är inte den enda metoden vi behöver. Eftersom civil olydnad enbart handlar om att bryta mot lagar, order och bestämmelser som vi anser felaktiga, ligger styrkan i att vägra medverkan i orättvisor. Andra metoder behövs för att skapa alternativen, det nya samhället. Gränsen för civil olydnad handlar om att vi måste ha en rörelse som både skapar det nya och gör motstånd mot det gamla, som Naomi Klein säger: Både ett ja och ett nej, säger han.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
