Valet i Colombia Colombia har för första gången valt en president på vänsterkanten. Kristina Birke Daniels, från den tyska socialdemokratiska tankesmedjan Friedrich-Ebert-Stiftung ger tre skäl till varför valet av Gustavo Petro är viktigt för Colombia och för Latinamerika.
Efter att ha haft regelbundna val i över 200 år kan Colombia stoltsera med att vara en av de äldsta demokratierna på den amerikanska kontinenten. 2016 undertecknade president Santos regering ett världsberömt fredsavtal, som officiellt avslutade en av de längsta väpnade konflikterna i historien, med den äldsta gerillagruppen i Latinamerika. Nu skapar Colombia historia igen, genom att för första gången välja en vänsterpresident. Han heter Gustavo Petro och under sin ungdom var han medlem i en av landets gerillarörelser, men han lade ner vapnen för över 30 år sedan och deltog i en av de viktigaste fredsprocesserna 1991.
Internationella medier har målat upp honom som en outsider, främst på grund hans kritiska inställning till den styrande eliten, men han har faktiskt varit aktiv inom politiken på hög nivå i över 30 år. Han har varit senator, partiledare, grundare av en social rörelse och borgmästare i Colombias huvudstad Bogotá.
Petros seger var avgörande för Colombia, inte bara med tanke på alternativet: 77-årige Rodolfo Hernández, ökänd för sina rasistiska, sexistiska och antidemokratiska uttalanden och nyligen åtalad för korruption. Colombias egen Trump eller Bolsonaro?
Men här är ytterligare tre skäl till varför Petros seger markerar en viktig vändning.
För det första visar Petros valseger att den bräckliga fredsprocessen har vidgat den colombianska demokratin: den har förändrat det tidigare så auktoritära och konservativa samhället. Historiskt styrande eliter har tidigare blockerat all maktövergång till vänsterinriktade politiker. Politiska motståndare stigmatiserades som gerillaledare. Många progressiva riskerade sina liv, även presidentkandidater mördades. Våldet i Colombia är långt ifrån över men för en majoritet av människor är fred nu målet. Den nuvarande högerregeringen under president Duque försummade många delar av fredsfördraget, men misslyckades med att besegra dess anda. En konsekvens av dessa försummelser är att våldet har intensifierats igen i hela landet och påverkar dem som är engagerade i att bygga fred på lokal och regional nivå: sociala ledare, fackföreningsmedlemmar, människorättsförsvarare och demobiliserade gerillasoldater. För att befästa den demokratiska omvandlingen måste Petro lösa de strukturella problem som hittills har upprätthållit våldet.
För det andra har Petro – trots att han beskrivits som arrogant och självcentrerad – genom sina tre presidentkampanjer lärt sig att bygga allianser, arbeta med sociala rörelser och skapa ett mer inkluderande politiskt program. De flesta fackföreningarna stödde hans kampanj, och flera fackliga ledare var kandidater för hans rörelse i de senaste parlamentsvalen. Han är den första presidentkandidaten som på allvar lovar att ta itu med landets strukturella problem: den sociala ojämlikheten som förvärras av en nyliberal ekonomisk politik, rasism, skenande avskogning och en säkerhetsapparat i stort behov av reformer. Han förstod sig också på den sociala oro som började som en facklig nationell strejk 2019 och bröt ut under pandemin till massprotester över hela landet. Protesterna slogs ner med våld och förtryck och resulterade i dödsfall och allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter under flera månader 2021. Idag, tillsammans med sin afro-colombianska vicepresident, advokaten och den prisbelönta före detta aktivisten Francia Márquez, lovar Petro hopp och försoning för alla i Colombia, särskilt de som aldrig haft anledning att känna hopp. Vissa kallar hans politik populistisk, även om mycket av denna kritik med rätta handlar om hur hållbara hans finansieringsförslag är. De är verkligen ambitiösa, inklusive ett krav på en progressiv skattereform, för vilket han måste vinna över liberalerna. Hans allians har ingen klar majoritet i parlamentet, han fick 50,5 % av rösterna men mer än 10 miljoner colombianer röstade emot honom. Han regering kommer att behöva spegla den breda alliansen som stött honom, och bygga på erfarna politiker också från den politiska mitten.
Det tredje skälet till att världen bör uppmärksamma denna nya progressiva latinamerikanska socialdemokrat är att en latinamerikansk politiker för första gången efterlyser en rättvis och miljömässigt hållbar omställning i sitt land. Han kan vara en viktig internationell allierad när det gäller att utveckla en koldioxidneutral värld. Han har också ett intresse av att återuppfinna colombiansk utrikespolitik och sätta den i centrum för Latinamerika. Han borde börja med att bryta dödläget i relationerna med dess största granne Venezuela.
De politiska tidvattnen vänder igen i Latinamerika och i den vänster vi ser där – som går från odemokratisk till demokratisk, från socialistisk till socialdemokratisk – så är Petro ett exempel på en ny progressiv och odogmatisk socialdemokratisk vänster som den i Chile. Deras politiska projekt kännetecknas av deltagandet av sociala rörelser (som feminister, ursprungsbefolkning, miljöaktivister) och strävar mot mer hållbara och mer inkluderande politiska och ekonomiska system. Vi bör följa dem noga.
Kristina Birke Daniels, chef för den tyska socialdemokratiska tankesmedjan Friedrich-Ebert-Stiftungs nordiska kontor i Stockholm. Hon var chef för Friedrich-Ebert-Stiftung i Colombia från 2018 till 2022 och är medförfattare till boken Los enredos de la paz.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
