I dag är det 20 år sedan den USA-ledda invasionen av Irak inleddes. Urban Hamid och Jonas Gratzer har besökt landet och pratat med människor om hur de påverkats av invasionen, det efterföljande sekteristiska våldet och IS-styret.
– Man kan gå ut på kvällen utan problem nu. Nu behöver vi inte vara rädda, berättar Nedda.
I år har det gått 20 år sedan den USA-ledda invasionen av Irak. Innan attacken inleddes anförde Vita Huset, Pentagon och CIA en rad olika skäl för att gå till anfall. Man hävdade att Irak bara var några veckor från att ha tillgång till WMD (massförstörelsevapen), för att Saddam Hussein och hans regim stöttade al-Qaida samt för att skydda irakiska folket mot Baathregimen. Tittar man i backspegeln konstaterar man att det var ett monumentalt misslyckande som kostat hundratusentals irakier livet. Dessutom var två av dem baserade på lögner. Man kan inte förneka att invasionen fick en del positiva resultat också. Saddam Hussein störtades, vilket innebar slutet för Baathregimen – en förtryckarregim som styrt landet med järnhand i över 40 år. Dessutom ledde det till att man i januari 2005 för första gången på 50 år kunde hålla det första fria valet i landet och hela medielandskapet i Irak förändrades i och med att många tidningar, TV- och radiokanaler grundades.
Men låt oss titta på varför det gick snett och vad det fick för konsekvenser. USA fattade en rad felaktiga politiska och militära beslut i början som fick katastrofala följder, och vars konsekvenser fortfarande är kännbara i Irak. Det började med avskedandet av statstjänstemän, poliser och militärer. De sparkades som ett led i en debaathificationsprocess, som initierades av Paul Bremer, Vita Husets utsände i Irak, och var ett försök att rensa ut Baathpartimedlemmar ur statsförvaltningen, poliskåren och försvaret. Helt plötsligt sparkades hundratusentals av dessa och blev utan arbete, lön och sammanhang, men med tillgång till vapen. Det är svårt att beräkna hur många av dessa som sökte sig till miliser, motståndsrörelser eller al-Qaida. Däremot kunde man tydligt märka en eskalering av våldet på gatorna.
En sekteristisk konflikt följde i kölvattnet. Människor avrättades öppet på gatorna för att de råkade tillhöra ”fel” religion eller etnicitet. Bara genom att titta på likens skador kunde man avgöra om det var sunniter eller shiiter som mördat. Hittade man borrhål i kropparna, då var det shiiter. Hittade man en kula i pannan och en i vardera bröstet, då var det sunniter. Konflikten övergick i ett flerårigt inbördeskrig som slet landet itu.
Det kom att tillhöra vardagen att hitta lik slängda på gatorna. Eftersom kropparna ofta var försåtsminerade fick de ligga kvar tills man hunnit försäkra sig om det inte fanns några gömda sprängladdningar. I början av 2007 åkte jag och min kollega in i al-Adhamiyeh, som då mer eller mindre var en no-go-zon på grund av närvaron av terrorister och kriminella gäng i området. Plötsligt dyker de upp, kropparna av två mördade män, utslängda på trottoaren. Ansiktet på den ena är täckt av en näsduk. Två skolflickor är på väg hem från skolan, klädda i sina skoluniformer, vita blusar, korta kjolar och vita knälånga strumpor. De är mitt uppe i en konversation och upptäcker inte kropparna utan går i riktning mot dem. De hajar till och slutar prata när de till sist upptäcker liken. Utan att reagera går de över vägen till trottoaren på andra sidan och fortsätter sitt samtal.
De här blodiga åren mellan 2004 och 2009 utvecklades konflikten mellan sunni och shia till ett inbördeskrig och ledde till att hundratusentals irakier dödades. Många vågade sig inte ut ur sitt bostadsområde av rädsla för att dödas av milisen i ett angränsande bostadskvarter, bara för att man råkade ha ett namn som visade att man var tillhörde fel etnisk eller religiös grupp. I en Reutersartikel från 2008 hänvisas till en undersökning som Opinion Research Business, ORB, genomfört hos drygt fyra miljoner i irakiska hushåll i augusti och september året innan. Enligt ORB:s beräkningar hade drygt en miljon irakier fallit offer för dödligt våld. Iraq Body Count, IBC, som var en annan källa, visade på en mycket lägre siffra, cirka 82 000 dödsfall, och den byggde på inrapporterade fall. Den medicinska tidskriften Lancet redovisade högre siffror, drygt 600 000 offer. En faktor som påverkat statistiken är att många irakier var rädda för att rapportera in offer som dödats av skjutvapen, eftersom den döde samt dennes anhöriga kunde bli misstänkta för terroristverksamhet. Därför rapporterades många sådana dödsfall som en vanlig olycka. Därför kan man se IBC:s statistik som tagen i underkant, Lancet och ORB ligger nog närmare sanningen.
Många irakier såg med tillförsikt på att allt skulle bli bättre bara man blev av med Baathregimen. Selwa Abdul Ghani Hamid såg invasionen som en befrielse. Hon var 31 år gammal 2003 och hade redan arbetat som engelsklärare i Mosul i nästan 10 år när USA gick in i Irak.
– Jag såg det som en befrielse, inte som en invasion, förklarar hon med skärpa i rösten.
Hon berättar att 1990, då Irak invaderade Kuwait, levde familjen under knappa förhållanden. Pappan var pensionerad lärare och hans pension räckte inte till för familjens försörjning. Det året infördes för övrigt FN-sanktioner mot Irak som straff för invasionen. Dessa avskaffades inte förrän 2003 när regimen föll. Embargot utsatte irakiska befolkningen för ett enormt lidande.
–Vi såg det som en period av slaveri. Vi kunde inte äta oss mätta. Vi hade inte råd att köpa kläder, berättar Selwa och förklarar att en lärarlön då låg på 3000 irakiska dinarer (cirka tre amerikanska dollar) per månad. Det ”räckte inte ens till att köpa 30 ägg”.
Trots sitt extrajobb som privatlärare och att hon sålde stickade kläder räckte inte pengarna. Hon var tvungen att försörja sin mamma och sina syskon eftersom hennes pappa gått bort. Så hon började fundera på att arbeta på bank, ett jobb som hon egentligen var överkvalificerad för. Det krävdes ingen universitetsutbildning för det. Då skulle hon tjäna 70 000 irakiska dinarer (50 dollar) istället. Men hon valde att fortsätta att undervisa i Mosul och för två år sedan steg hon i graderna rejält och blev rektor på Risala flickskola i Mosul, där hon tjänar ungefär 10 000 kr i månaden. För ett år sedan gifte hon sig.
Skolan öppnade igen 2018 efter att tvingats hållas stängd i nära fyra år, när IS tvingade alla kvinnor stanna hemma, och hölls i vad som närmast kan beskrivas som husarrest. Sedan skolan öppnades har jag besökt den tre, fyra gånger. Här går 1 057 flickor i åldrarna 14–20 år. Den ligger i västra Mosul, den värst drabbade delen av staden, och var för övrigt en av de första att öppnas i denna stadsdel. En stor förändring har skett på de två år som gått mellan mina besök. Murarna som omgärdar skolan har fått färg, gatan som förut mest påminde om en leråker har asfalterats. Bilarna står inte längre parkerade huller om buller, nu är de fickparkerade.
Nedda Yasir Ali, som nu är 20 år och går sista året på Risala, har rakt korpsvart hår som sticker fram under hennes koboltblåa hijab. Hennes stora mörka ögon och fasta blick viker inte undan när vi talar med varandra. Egentligen skulle hon ha börjat på universitet för länge sedan, men hon har som så många andra barn och ungdomar förlorat tre, fyra år av sin skolgång på grund av att IS invaderade Mosul i juni 2014. Terrornätverket styrde Mosul och stora delar av Irak och Syrien med fruktansvärd grymhet och osedvanlig brutalitet efter att IS-ledaren Abu-Bakr al-Baghdadi utropat det islamiska kalifatet i juli samma år.
Nedda är näst äldst av syskonen i familjen, som består av mamma, pappa, två bröder och fyra systrar. De hade inte möjlighet att ta sig ut, utan genomled hela ockupationen från 2014 ända till befrielsen i slutet av 2017.
– Vårt liv var fruktansvärt under deras välde. Inga studier, ingenting fanns tillgängligt på marknaden. Det fanns inget arbete. Allt saknades. Vi fick klara oss själva och var berövade till och med det enklaste i livet, berättar hon.
Pappan arbetade som taxichaufför, så familjen oroade sig ständigt för honom. Eftersom han ofta åkte utanför Mosul och rörde sig i områden där det var krig. Dessutom levde de under ständig skräck för IS. Deras bostad låg i västra Mosul, så när offensiven för att befria staden inleddes befann de sig i en utsatt situation.
– Befrielsen kom till ett högt pris, både ur materiellt och mänskligt perspektiv. Folket led enormt under den här tiden.
Det var särskilt svårt för barnen, berättar Nedda och fortsätter:
– De var vettskrämda hela tiden när bomber och missiler föll. Det var skottlossning hela tiden. Mammorna gjorde vad de kunde för att skydda och lugna ner sina barn.
En månad före befrielsen uppmanas familjen av irakiska militären att lämna sitt hem för att sätta sig i säkerhet. De smyger sig fram från den ena trädgården efter den andra. En familj bestående av mamma och pappa och deras två små barn står samlade i sin trädgård och väntar på maten som modern tillagar i en stenugn utomhus. Plötsligt hörs en fruktansvärd knall. Hela familjen förintas framför ögonen på Nedda. Ingenting blir kvar av de fyra personerna. Det är som om de aldrig existerat. Men bilden etsar sig fast på hennes näthinna.
– Under en och en halv månad kunde jag inte sova. Jag grät och drömde mardrömmar om det jag sett. Jag kan inte gå förbi den där platsen i dag utan att känna samma känsla. Nu är det bättre. Men om jag hör höga ljud eller skott blir jag rädd och vill ha någon nära mig, berättar Nedda viskande.
När Nedda berättat och lämnat oss det blir tyst i rummet. Det enda som hörs är sorlet från hundratals tonårsflickor som går förbi i korridoren på väg till nästa lektion. Selwa, märkbart rörd av sin elevs ord, börjar själv berätta om hur det var att leva under IS skräckvälde. Hon blev kvar tillsammans med sin mamma i familjens stora hus. Det första året efter att IS tagit över staden fortsätter hon att undervisa i engelska på flickskolan. Då håller man sig ännu till den normala irakiska läroplanen. Men hon och alla andra lärare känner en isande skräck. Det är lite grann som att balansera en smörklick i en het stekpanna. Minsta gest, minsta kommentar som på något sätt visar att man är emot IS kan leda till fruktansvärda straff. Det gäller hela tiden att väga alla ord på en guldvåg. Någon av hennes elever skulle mycket väl kunna rapportera henne till IS. Hon vet att några av hennes elever stöttar terrornätverket. De bär pannband med den svarta IS-symbolen. Man törs inte lita på någon. Men hon har en kollega och tillika bästa vän på skolan som hon kan tala öppet med. Kollegan som tidigare undervisat i geografi och historia har tvingats lära ut sharia (islamisk lag) och berättar upprört i förtroende för Selwa att ”allt handlar om att döda”. Man skulle döda de muslimer som inte delade IS tro. Guvernören skulle dödas för att han samarbetade med fienden och så vidare.
– Vi visste inte vad vi skulle göra för vi kunde ju inte vägra. Men till sist sa IS att de inte hade råd att betala oss: ”Så ni måste stanna hemma”. Vi kände en enorm lättnad när vi slapp jobba kvar på skolan, berättar Selwa och skrattar.
Livet utan arbete och en känsla av isolering i hemmet skapar en enorm tristess och rastlöshet hos henne. När det var som mest långtråkigt brukade hon ta bussen in till Mosuls centrum för att köpa sytillbehör, så hon kunde brodera. Men det gällde att vara på sin vakt för att inte få ögonen på sig. Därför klädde hon sig i äldre kläder och höll sig strikt till den påbjudna klädkoden: två svarta sjalar som dolde allt utom ögonen, en fotsid kappa och svarta handskar och givetvis ingen makeup, eller nagellack.
Utan lön blev livet lite grann som under sanktionstiden, en ständig kamp för att livnära sig:
– Vårt hus är väldigt stort så jag planterade grönsaker hemma. Dessutom sålde jag mitt guld för att få pengar till mat. Vi köpte bara det som var nödvändigt, berättar hon.
En dag upptäckte hon att det låg ett fängelse på andra sidan gatan i ett hus vars ägare flytt till Bagdad och som därför konfiskerats av IS. Först trodde hon att det var ett sjukhus för hon såg täckta bilar komma dit under dygnets alla timmar, som stannade till och släppte av människor där.
– Men sedan såg jag hur de fångade en man och tog in honom i huset. Då visste jag att det var ett fängelse, berättar hon.
Efter den händelsen gjorde hon ett titthål i gardinen så att hon kunde se vad som hände på gatan, utan att någon kunde se att hon spionerade.
Den 8 mars 2017 bombas huset sönder och samman av amerikanska bombplan. Ett 90-tal fångar tar tillfället i akt och rymmer från källaren där de hållits gömda. Selwa ser allt som sker genom titthålet. Det finns även några kvinnliga yazidiska fångar, däribland en nioårig flicka. De dödas tillsammans med några av IS-terroristerna. De fångar som överlever tas till fånga och förs bort. Selwa drabbas av panik.
– Jag hade en mobil. Jag slängde in den i vattentanken för att jag var rädd att om de hittade den skulle de kunna anklaga mig för att ha berättat om fängelset. Alla som bodde i vårt kvarter visste att huset var ett fängelse. Men ingen tordes säga något, förklarar hon.
Mobilen har Selwa använt för att kommunicera med sin syster och broder som bor utomlands. Några månader senare är det slutligen dags för den sista striden om Mosul i den stadsdel där hon bor, så hon beger sig tillsammans med sin mor till andra sidan av Mosul för att söka skydd hos Selwas bror. När de återvänder till sitt hus i slutet av november samma år, visar det sig att de fattat rätt beslut. Vissa delar av huset är förstörda på grund av de hårda striderna som rasat där mellan IS och de irakiska styrkorna.
Stora delar av Mosul, i synnerhet de gamla delarna av staden, förvandlades till en spökstad på grund av de hårda striderna som rasade här. Även Sinjar, det område där de flesta yazidier i Irak har bott i århundraden, blev ödelagt och utan liv, när IS gick in där den 3 augusti 2014. De dödade över 1400 yazidiska män och kidnappade flera tusen kvinnor och unga flickor, som utsattes för tortyr, våldtäkt och blev sexslavar som sedan såldes vidare. Ännu i dag saknas 2760 yazidiska kvinnor och barn.
Nizar Rasho Khalaf, 39, fick fly tillsammans med sina två fruar och åtta barn i åldrarna 7–16 år, när IS anföll Sinjar 2014. De flydde först upp i bergen. Efter nio dagar tog de sig till Kurdistan. Först fick de bo på gatan. Men sedan blev de inkvarterade i ett läger i Dahok. När familjens situation stabiliserades återvände han till Sinjar för att strida mot IS 2015.
– Jag återvände för att försöka befria området. Jag hade erfarenhet att hantera vapen eftersom jag varit soldat, berättar han.
Men 2016 skadades han allvarligt när en IED, en improviserad bomb, exploderade under bilen som han körde.
– Vi såg inte bomben eftersom den var nedgrävd i marken, berättar han.
Han skadade bägge benen, och fick skador i magen och axeln. Han fick genomgå ett flertal operationer. Tyvärr, lyckades man inte rädda hans ben.
– På grund av att protesen inte passar så bra har jag ont, berättar han.
Han återvände till Sinjar för tre år sedan och arbetar nu som elektriker och ser ganska pessimistiskt på framtiden. Det är svårt att försörja en stor familj på det han tjänar. Han drömmer om att tjäna ihop så mycket pengar att han ska kunna köpa en bättre benprotes för att minska sitt lidande.
– Men en sådan kostar pengar. Och det har jag inte, förklarar han dystert.
Det är ett tufft läge i irakisk politik just nu. Al-Sudanis regering står inför en rad utmaningar om den ska få sitta kvar vid makten. De senaste åren har mycket av missnöjet kretsat kring olika problem och lett till våldsamma protester och sammandrabbningar. Det gäller Irans inflytande i Irak, den höga arbetslösheten bland ungdomar och korruptionen. Irak rankas som nummer 157 av 180 länder på listan över korrumperade länder 2021, enligt Transparency Internationals index. Dessutom har de föregående regeringarna visat ett stort förakt för mänskliga rättigheter, som inte minst märks inom rättsväsendet. Human Rights Watch kritiserar den irakiska rättsapparaten för att det råder många brister, vad gäller rättssäkerheten i landet.
Situationen i Mosul har dock förbättrats avsevärt. För Nedda är den stora skillnaden säkerheten.
– Man kan gå ut på kvällen utan problem nu. Förut fick man hålla sig för sig själv och klara sig själv. Nu behöver vi inte vara rädda för Daesh (IS) längre, förklarar hon.
Nedda drömmer få att avsluta sina studier, gifta sig och skaffa barn.
Selwa håller med om att säkerheten har blivit bättre nu. Hon tycker också att samhället har blivit mycket mera öppet och ser många förändringar i staden.
– Vid tiden för befrielsen var den förstörd helt och hållet. I synnerhet den västra sidan. Nu kan man se skillnaden om man åker runt i staden. Det har blivit vackert. Vi har börjat älska vår stad, utbrister hon entusiastiskt.
Men hon är inte lika positiv när det gäller skolorna. Det saknas resurser och pengar. Själv har hon ledsnat på att få dra det tunga lasset som rektor själv. Trots att hon flera gånger bett om att få en assistent som skulle kunna avlasta hennes arbetsbörda har hon inte fått någon. Därför har hon begärt tjänstledigt i ett år för att vidareutbilda sig.
Text: Urban Hamid
Foto: Jonas Gratzer
Reportaget publicerades för första gången i Dagens Arena den 8 januari 2023.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
