Därför är en rökplym viktigare än nya bostäder

En harmlös rökplym satte stopp för nybyggen i Stockholm. I Kiruna finns så många riksintressen att politikerna har svårt att hitta byggbar mark. I Sundbyberg bygger man bostäder i rasande fart. Hur går det ihop?

I Hjorthagen, där två gasklockor står i dag, fanns planer på att bygga ett 140 meter högt bostadshus. »Hjorthagsskrapan« skulle bli Stockholms högsta bostadshus. Staden skulle få ett nytt landmärke.

Men alla var inte lika entusiastiska. Till exempel Djurgårdens hembygdsförening och energibolaget Fortum. Så man överklagade kommunens byggplaner. Länsstyrelsen avslog alla överklaganden men Mark- och miljödomstolen gjorde en annan bedömning.

Rätten ansåg – i enlighet med hembygdsföreningen – att Hjorthagsskrapan »påtagligt kan skada riksintresset« eftersom »den föreslagna byggnaden kan komma att upplevas som ett störande inslag i parkrummet«.
Domstolen ansåg också att det var problematiskt att kommunen planerade att bygga bostadshuset en knapp kilometer från Fortums värmeverk. För när vinden har en viss riktning, argumenterade rätten, kan huset komma att exponeras för en »rökgasplym«.

Inte nog med det. Det fanns också en risk för att de boende i framtiden skulle kunna komma att klaga på Fortums verksamhet.

Så domstolen upphävde kommunens detaljplan.

Det dröjde inte mer än ett halvår innan en annan rökplym stoppade ännu ett bygge i Stockholm.

Denna gång handlade det om ett höghus i Södra Hammarbyhamnen, 250 meter från Fortums fjärrvärmeanläggning Hammarbyverket.

Strax före jul förra året kom domen. Röken från Hammarbyverket är visserligen ofarlig, resonerade mark- och miljööverdomstolen. Men den kan innebära en »luktstörning« och »utgöra en olägenhet rent visuellt«. Det är då möjligt att Fortum till följd av detta kan komma att drabbas av inskränkningar i sin verksamhet.

Det är precis sånt här som fått kommunpolitiker och debattörer att gå i taket.

Riksintressen, bullerregler, strandskydd, krav på krångliga detaljplaner och de näst intill oändliga möjligheterna för intresseorganisationer, privatpersoner och andra aktörer att överklaga hindrar och försenar kommunernas byggplaner, argumenterar man.

Och mer bostäder behövs. En sammanställning från SVT visar att det är bostadsbrist i nästan 250 av landets 290 kommuner. Endast tre har ett överskott på bostäder – Haparanda, Åsele och Hultsfred.

Boverket skriver i sin senaste prognos att det krävs 75 000 nya bostäder varje år för att matcha befolkningsökningen. Enligt preliminära siffror från SCB påbörjades byggandet av 45 250 lägenheter år 2015. Tittar på man hur många som färdigställdes handlade det bara om 34 150. Alltså inte ens hälften av den mängd som Boverket anser krävs.

Så vad är det för problem som kommunerna pratar om? Vad är det som gör att Fortum gång på gång kan fälla planerade bostadsbyggen? Vad är det för riksintressen som stoppar de byggvilliga kommunernas framgång? Vad är det som är krångligt med detaljplanerna?

Vi kan börja med de statliga riksintressena, som tar upp över halva Sveriges yta.

Ett riksintresse kan exempelvis vara ett ovärderligt kulturlandskap, en malmfyndighet eller ett område för yrkesfiske eller rennäring.

Dessa riksintressen måste kommunerna ta hänsyn till när de vill bygga. Och att hitta mark som inte berörs av riksintressen kan vara svårt i sig. Kiruna kommun är ett bra exempel. Trots att kommunen är Sveriges största till ytan, större än Blekinge, Skåne och Halland tillsammans, är det inte lätt att hitta byggbar mark.

Men enligt SKL finns också flera andra problem med riksintressena. För det första är områdena ofta onödigt stora och otydligt avgränsade. För det andra är de otydligt värderade – kommunen förstår helt enkelt inte vad det är som ska skyddas. För det tredje händer det att kommuner åläggs att ta hänsyn till ett riksintresse som i själv verket är rivet för flera år sedan.

Dessutom, menar SKL, gör landets 21 länsstyrelser helt olika bedömningar av hur riksintressena ska prioriteras och kommunerna kan få motstridiga besked från olika handläggare.

Överklaganden mot kommunernas detaljplaner är också något som ställer till det.

– Det stora bekymret är att överklagandemöjligheterna kan missbrukas. Du kan med ett visst mått av kunskap och fingerfärdighet överklaga och överklaga och överklaga, säger Göran Cars, professor i samhällsplanering vid KTH.

Det är inte ens säkert att den som överklagar är ute efter att vinna. En överklagandeprocess kan nämligen ta lång tid och därmed kan byggstarten försenas flera år.

– Ibland tar det så lång tid att investeraren tappar lusten och då faller allting ändå. En liten byggherre har inte råd att vänta i två, tre år.

Det händer också att kommunerna lägger krokben för sig själva genom att inrätta kommunala naturreservat. Antingen för att de styrande kommunpolitikerna vill slippa bygga bostäder, eller för att hindra andra politiker från att bygga på platsen i framtiden.

Ett omtalat exempel är bråket om spökstationen i Kymlinge, där Sundbybergs tidigare kommunalråd Jonas Nygren (S) planerade att bygga en helt ny stadsdel. Det ville inte Centerpartiet som lämnade majoritetsstyret med buller och bång, vilket ledde till ett maktskifte. Den nya majoriteten, ledd av Moderaterna, vill i stället för att bygga utvidga det närliggande naturreservatet.

Sådana finns det gott om i trakterna. Bara i Stockholms län finns närmare 300 naturreservat som tillsammans tar upp nästan tio procent av länets yta.

Jonas Nygren tycker man ska frånta kommunerna rätten att inrätta naturreservat.

Ett liknande förslag har lyfts fram av trafiklandstingsrådet Kristoffer Tamsons (M). Han vill ha en uppgörelse partierna emellan om att stoppa alla nya naturreservat.

– Min grundläggande punkt är: inrätta inga nya naturreservat. Det blir märkligt när vi har den största bostadsbristen på decennier, sa han till DN i veckan.

Bostadsforskaren Göran Cars säger att det är svårt att rangordna problemen. Vad som gör att bostadsbyggandet i en kommun försenas eller förhindras skiljer sig ofta från fall till fall. Och ett överklagande eller ett riksintresse behöver inte vara problematiskt i sig. Det är snarare den sammanlagda summan av hinder – riksintressen, överklaganden och kommunala naturreservat – som skapar problem för kommunerna, förklarar han.

En annan sak det pratas om i debatten är krånglet med detaljplanen. Den är Thomas Kalbro, professor i fastighetsvetenskap, expert på. Nyligen lämnade han över en utredning till bostadsminister Mehmet Kaplan på ämnet. I sin rapport kom Kalbro fram till en viktig sak: Det är inget fel på plan- och bygglagen – alltså den lag kommunerna måste förhålla sig till under arbetet med detaljplanen. Åtminstone inga större fel, de är redan åtgärdade.

Enligt Thomas Kalbro pratar man om fel saker i debatten. Enligt honom är begreppet »regelförenklingar« en etikett som döljer vad det egentligen handlar om. Det vill säga 1) maktdelning och 2) målkonflikter.

Det förstnämnda handlar om att kommunen inte är ensam aktör under arbetet med planprocessen. Det finns en hel drös med andra instanser som har rätt till inflytande – staten, byggherrar, grannar för att nämna några.

– Frågan man i stället borde ställa är: bör någon eller några av dessa aktörer få mindre inflytande? Ska grannar få överklaga? Ska kommunerna få bestämma hur mycket som ska byggas? säger Thomas Kalbro.

Det andra – målkonflikterna – är sådant som riksintressen, buller och naturvärden.

– Då bör man ställa frågor av typen: Ska riksintressen vara viktigare än bostadsbyggande? Kan vi verkligen inte tillåta mer buller? Och hur ska vi väga skyddet för djur- och växtliv mot fler lägenheter?

Trots alla hinder finns det kommuner som bygger bostäder för fulla muggar. Sundbyberg – återigen – är ett exempel. Under flera år har Sundbyberg legat i topp bland de kommuner som producerat flest bostäder per invånare.

Det förra kommunalrådet Jonas Nygren säger att det handlar om vilja.

– Bostadsbyggande måste stå högt upp på den politiska agendan. Då fokuserar tjänstemännen på att leverera planer. Och då händer saker, säger han.

Han påpekar också vikten av att ha en bra dialog. Med länsstyrelsen, med medborgarna, med byggherrarna och de egna tjänstemännen.

– Under min tid som kommunalråd har vi tagit fram 50 detaljplaner. Två överklagades. I många kommuner är det hälften, till och med mer än hälften. Det handlar om att ha en god dialog. Så fort vi märkte att det fanns synpunkter fick man hitta lösningar för att möta dem. Det gjorde att det inte var så många som drev rättsprocesser.

Bostadsforskaren Göran Cars pekar också på att samarbete och dialog är avgörande för att kommunerna ska få fram bostäder.

– Det handlar om att hitta konstruktiva vägar runt alla hinder.

Dessutom måste kommunerna dra sitt strå till stacken.

– För att exempelvis Stockholmsregionen ska kunna fortsätta växa krävs att kommunerna solidariskt delar på ansvaret att fixa fram bostäder.

Så tänker inte alla kommuner, enligt Göran Cars.

– Jag har hört kommunalråd resonera på följande sätt: Vilka är det som söker bostad? Jo, medelinkomsttagare och låginkomsttagare. Vad är typiskt för dem? Jo, de har ingen särskilt stor betalningsförmåga. Och så har de dessutom barn som ska gå i förskolan. Det är en ren förlustaffär, vad gör vi då? Jo, vi bygger lite villor så får folk flytta hit när de har bättre ekonomi. Så här tänker alltså vissa kommunpolitiker. Och det gör mig upprörd.