”Är det så att regeringen inte är beredd att genomföra den förändring som vi varit överens om att göra, så finns det inget samarbete längre”. Det säger Gustav Fridolin till DN på torsdagen. Resonemanget känns igen.
”Värdet i överenskommelsen är ju just att det som står i den också blir verklighet” annars ”finns ju inte överenskommelsen längre”, sa Fridolin i maj förra året. Då handlade det om att rätten till vård för papperslösa skulle finnas med i höstbudgeten och överenskommelsen räddades av att det till slut dök upp där, efter Miljöpartiets ultimatum.
Denna gång handlar det om att tolkningen av begreppet ”särskilt ömmande omständigheter” ska vidgas och vara mer inkluderande.
Många anklagar Miljöpartiet för hyckleri och menar att överenskommelsen med regeringen är en förutsättning för Sveriges migrationspolitik, den som så många upplever som inhuman. Det finns fog för den kritiken, särskilt eftersom Miljöpartiet är så ovilliga att stå upp för vad man enats om och blir så indignerade när någon utkräver ansvar av dem för politikens konsekvenser. Där är Miljöpartiet ute på djupt vatten och får trovärdighetsproblem.
Samtidigt finns det en logik också i Miljöpartiets syn på saken. De vill vara med och påverka migrationspolitiken oavsett vem som regerar, eftersom de ser Moderaterna och Socialdemokraterna som lika tydliga representanter för en mindre generös och mindre human migrationspolitik. Därför gjorde de upp med Socialdemokraterna – vars politik innebar att skrikande, gråtande, barn utvisades i handfängsel – vilket ledde till den (förvisso urvattnade och tillfälliga) flyktingamnesti som gav närmare 20 000 uppehållstillstånd i Sverige, och som M och S gemensamt motarbetade. Den gången hade de dock mer makt eftersom Göran Persson var beroende av MP för att få igenom sin budget.
Det är i det ljuset Miljöpartiets återkommande ultimatum i migrationsöverenskommelsen ska ses. Man försöker bryta sig fram i överenskommelsen så långt det bara är möjligt, inom de formuleringar som finns, men man har inte mycket till hävstång.
Lyckas man denna gång ska det ses som en stor framgång för Miljöpartiets strategi. Utmaningen är större än när man fick alliansen att leva upp till vad man uttryckligen lovat i höstbudgeten. Här gäller det att vidga begreppet ”särskilt ömmande omständigheter” på ett sätt som migrationsminister Tobias Billström (M) hela tiden sagt är otänkbart. Och det är svårt att se att MP:s tolkning av begreppet har självklart fog i formuleringarna. Att de dessutom kräver besked från Fredrik Reinfeldt senast under torsdagen (i dag) tyder på att de också inser att regeringen inte kommer att gå med på deras krav.
Så varför går man hela vägen in i ett sammanbrott för den gemensamma migrationspolitiken nu? Dels för att man fått igenom några av de viktigaste saker man fått med i överenskommelsen. Men också för att det politiska priset har blivit ohyggligt högt, när de skrivelser om effektiviseringar av tvångsavvisningar Miljöpartiet gått med på nu får fruktansvärda konsekvenser i (icke-vita) människors vardag. Det sista visar också varför kritiken mot MP:s del i överenskommelsen varit viktig. Ansvar ska utkrävas också från dem som lovar att de menar väl.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
