budget Varför bröt inte S, V och MP mot praxis och röstade taktiskt för att övergångsbudgeten skulle vinna? Och hur enig är synen på vad praxis innebär? Dagens Arena reder ut diskussionen kring budgeten.
Igår påtalade bland andra journalisterna Owe Nilsson och Viktor Barth-Kron på Twitter att de rödgröna partierna skulle kunna stoppa M–KD-budgeten, och få igenom övergångsbudgeten i omröstningen i riksdagen, genom att taktikrösta på Centerns eller SD:s budget i en av de tidigare omgångarna.
Eftersom två budgetar åt gången ställs emot varandra i en serie omröstningar finns det en möjlighet att rösta fler gånger än en och att rösta taktiskt.
– Så sker behandlingen alltid i riksdagen, det kallas successiv elimination. Man försöker rangordna de lagda budgetarna efter antal mandat de väntas få. Sedan ställer man de två svagaste budgetarna mot varandra, säger Per Molander, författare och myndighetskonsult, samt tidigare generaldirektör för Inspektionen för socialförsäkringen.
Om S + V + MP hade valt att rösta på Centerpartiets budget i andra omgången eller på Sverigedemokraternas i den tredje, hade någon av de budgeterna ställts mot huvudalternativet – nämligen regeringens övergångsbudget – i sista omröstningen, vilket troligen hade lett till att övergångsbudgeten gick igenom
Anna Herdy, chefredaktör för tidningen Flamman, är en av de som förespråkade en sådan taktikröstning från vänstersidan. I en webb-tv-sändning från Flamman kallar hon det »fegt« av Vänsterpartiet att inte försöka stoppa M-KD-budgeten.
– Har man chansen att stoppa en högerbudget så bör man ta den. Allt annat tycker jag är svagt, sa hon i Flamman-TV.
Argumentet för att hålla sig till att rösta på huvudalternativet, nämligen en övergångsbudget, är enligt Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson Ulla Andersson att »det räcker med de kaospartier som redan finns«, som hon skrev på Twitter igår.
Det har alltså uppstått en praxis där politisk »god sed« innebär att partierna bara röstar på sitt förstahandsalternativ till budget, och senare lägger ned sina röster om fler alternativ kommer upp till omröstning.
Många, bland annat Anna Herdy, hävdar att vi lever i en politisk tid där praxis allt mer åsidosätts och där det därför inte kan anses försvarbart att vänsterpartierna uppträder som »klassens elevrådsordförande« för principens skull. Att M och KD valde att lägga en egen budget som motförslag, trots att regeringen är en expeditionsministär som bara kan lägga en övergångsbudget, har ansetts vara ett sådant brott mot praxis.
Och SD valde för andra gången att rösta två gånger: först på sitt eget och sedan på ett till, denna gång M–KD-alternativet.
Hur stark är då denna praxis för budgetomröstningar?
Om man ska tro riksdagskansliet vilar den inte på någon laglig grund.
– Det går inte att säga att något är mer rätt eller fel. Lagstiftaren tänkte sig från början att man både skulle kunna hålla fast vid sitt enda förslag eller välja ett andra alternativ, säger Johan Welander, kammarsekreterare på centralkansliet på riksdagen.
Peter Esaiasson och Mikael Gilljam, både professorer i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, pratar däremot om risken att utlösa »hela havet stormar« om partierna inte följer grundregler.
– Det finns många informella överenskommelser man håller för att man gör det så mycket enklare för sig då. Det kommer ofta fram och biter en i svansen sedan om man själv bryter praxis, eftersom andra då gör likadant, säger Peter Esaiasson.
Han menar samtidigt att politikerna själva bestämmer vad som är praxis – utifrån vad som passar det egna intresset.
– Det är ju vad politikerna gör det till. Man bestämmer ofta vad man tycker och sedan argumenterar man utifrån det. Partierna hade till exempel kunnat argumentera att »det här är en unik situation, men vi vill inte ändra praxis framöver«, säger Peter Esaiasson.
Det finns inget som tyder på att brotten mot politisk praxis har ökat sedan valet i september, utan snarare är det något som har inträffat oftare sedan 2000-talets början, enligt Peter Esaiasson. Decemberöverenskommelsen är ett tydligt exempel.
Per Molander anser att det borde tydliggöras i regler hur man får agera vid budgetomröstningar. Antingen ska det slås fast att varje parti bara får rösta en gång, eller tydliggöras att det är möjligt att rösta flera gånger. Ett alternativ är också att omöjliggöra för partier att avstå från att rösta.
– Det är olyckligt att en så här viktigt procedurfråga bara regleras i praxis, säger Per Molander.
Medan Sverigedemokraterna utnyttjar bristen på tydliga regler, menar Per Molander att C och L kunde dra nytta just av att det finns en praxis.
– Centerpartiet och Liberalerna avstod från att rösta i de senare omröstningarna. För dem var det väl egentligen ganska behagligt, att luta sig på praxis, för de slapp välja mellan övergångsbudgeten eller M–KD-budgeten, säger Per Molander.
Att de överhuvudtaget lade varsin egen budget var i sig troligen ett sätt att slippa ta ställning för något av de större alternativen, sedan M bestämt sig för att lägga en egen budget (som de sedan anpassade efter KD).
– Jag tycker att det är värt att kritisera att M och KD lade den här politiska budgeten, det är inte riktigt rent spel, säger Per Molander.
Däremot, menar han, hade det varit ett ännu större brott mot praxis om S eller S och MP valt att lägga en egen politisk budget.
– De är en expeditionsministär, och reglerna för ministärer är hårdare än de som gäller för andra regeringar.
Men att slåss för en övergångsbudget anses å andra sidan troligen mindre viktigt än om det varit en vanlig regeringsbudget, vilket ska läggas till att regeringspartierna har försökt »inta en statsmannamässig attityd«.
– I och med att övergångsbudgeten är en så avkönad budget man kan tänka sig har de inte slagits för den särskilt hårt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
