Därför får nazister tillstånd att demonstrera

1 maj Med jämna mellanrum anordnas demonstrationer som kan uppfattas som extra provocerande, som nu då NMR fått tillstånd att marschera på första maj. Vi reder ut hur den svenska demonstrationsfriheten egentligen fungerar.

Första maj står för dörren, och som vanligt numera så anordnas inte bara de traditionella demonstrationerna, utan även sådana vars främsta syfte kan verka hetsande och provokativt. Som nu då nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen, NMR, fått tillstånd att demonstrera i Ludvika, Fagersta och Kungälv. Vilket leder till de vanliga frågorna om varför dessa demonstrationer måste hållas just där och då.

Den som vill demonstrera på offentlig plats behöver tillstånd från ordningsmakten. Och så här svarar Polismyndigheten själv kring tre grundläggande frågor:

Får vem som helst demonstrera?
»Alla medborgare innehar de grundlagsskyddade fri- och rättigheterna, där yttrandefrihet, mötesfrihet och demonstrationsfrihet ingår. Det innebär bland annat att var och en får uttrycka sina åsikter och närvara vid allmänna sammankomster. Det innebär också att du får anordna och delta i demonstrationer på offentliga platser.«

Polisen betonar dock att tillståndet inte innebär straffrihet:

»Yttrandefriheten fråntar inte från straffansvar om brott begås i samband med åsiktsyttringen, exempel hets mot folkgrupp eller olaga hot med mera.«

Läs mer: Därför firar vi första maj

Krävs det tillstånd?
»Ja, om du avser att demonstrera på en offentlig plats så behöver du i normala fall ansöka om tillstånd. För andra platser inom detaljplanelagt området krävs att du gör en anmälan.«

Det finns dock en öppning för polisen att styra var demonstrationen kan få ske:

»I samband med handläggningen kan polisen underlätta för demonstrationen genom att komma överens om ordningsregler, plats och tidpunkt för genomförandet. På så sätt minskar risken för ordningsstörningar eller för att demonstrationen ska kollidera med andra demonstrationer eller tillställningar.«

Kan polisen neka tillstånd?
»Polisen kan endast vägra tillstånd till en allmän sammankomst om det är nödvändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten vid sammankomsten. En allmän sammankomst kan även förbjudas om det vid en sammankomst av samma slag tidigare uppkommit svårare ordningsstörningar eller avsevärd fara för de närvarande.«

Polisen är dock mycket tydlig med att det är svårt att hindra även de mest extrema rörelser att hålla sina demonstrationer:

»Grundlagsskyddet för demonstrationer är så starkt att det krävs mycket för att förbjuda sammankomsterna på grund av ordningsläget. Våldsanvändning på grund av motdemonstrationer är i normala fall inte ett sådant skäl. Polisen kan inte heller motivera ett nekande med resursbrist.«

Så långt alltså polisens officiella hållning. Men som alla vet så väcker regelverket en hel del praktiska frågor. Polismyndighetens syn på tillstånd kan också överprövas, och första instans för överklagande är Förvaltningsdomstolen. Därefter Kammarätt, och om prövningstillstånd ges kan saken prövas av Högsta Förvaltningsdomstolen (före detta Regeringsrätten).

Det finns dock ingen allmän rätt att överklaga Polismyndighetens beslut. Det är en rätt som i första hand tillfaller de som anses vara berörda. Och frågan om vem eller vilka som kan anses så berörda att de bör ha rätt att överklaga beslutet är inte alltid helt tydligt.

I samband med NMR:s demonstration i Göteborg 2017 överklagades till exempel tillståndet av en rad organisationer, samt 24 privatpersoner. Förvaltningsrätten i Göteborg beslöt dock att endast tre organisationer var direkt berörda, däribland NMR själva. Övriga överklaganden ogillades. De prejudicerande domar som finns för att vägleda polisen i dessa frågor är dessutom flera decennier gamla. Och än så länge har inga av de senaste årens överklaganden nått högsta instans, vilket gjort att samhällets syn på tillståndsgivande inte förändrats på grund av till exempel framväxande extrema rörelser.

Regeringen har flera gånger antytt att den vill utreda ett förbud mot rasistiska organisationer, inte minst utifrån att Finland har infört ett sådant. Men än så länge har ingen utredning tillsatts av den svenska regeringen. Däremot finns en pågående utredning angående användandet av rasistiska symboler som inom kort kommer att presentera sina förslag.