Musik Det visas mycket bra filmer och tv-serier om musik just nu. Dagens Arena tipsar om musikdokumentärerna du inte får missa.
1971: The year that changed everything
1971 har beskrivits som det bästa popåret någonsin (bland andra av Martin Nyström i DN), och den brittiska musikjournalisten David Hepworths bok 1971 – never a dull moment: rock’s golden year bär vittnesbörd om att detta var ett särskilt musikaliskt år.
Beatles hade precis lagt av. Men beatlarna fortsatte som soloartister och gav ut fantastiska skivor, Lennons Imagine och McCartneys Ram. George Harrison arrangerade Concert for Bangladesh, som förstås kom som livealbum. Rolling Stones gav ut Sticky Fingers. David Bowie slog igenom med Hunky Dory, med ikoniska spår som Changes och Life on Mars?. Marvin Gayes What’s going on, Joni Mitchells Blue, Janis Joplins Pearl, Isaac Hayes Shaft och Led Zeppelins IV, ja listan kan göras mycket lång. Det var nog något som låg i tiden där i skärningspunkten mellan 60-tal och 70-tal.
Tiden och musiken får nytt liv i tv-serien 1971: The year that changed everything. Den består av långa klipp, en del har man sett tidigare, men musikfestivalen i East Harlem hade jag inte koll på. Numera är det många snabba klipp i dokumentärer. Men här är det långa sekvenser. Så var det ju på den tiden och det hela känns därför helt kongenialt. Filmerna talar för sig själva. Detta är ett kultur- och musikhistoriskt dokument man inte ska missa.
Går att se på Apple tv.
Stax: Soulsville U.S.A.
Jon Andersson har ju tidigare skrivit om ”Stax” här på Dagens Arena. ”Stax” är historien om skivbolaget ”Satellite Records” som grundades redan 1957 och den skivaffär i Memphis som blev en mötesplats och en fredad zon för såväl vita som svarta musiker. Jim Stewart som startade skivbolaget var vit. Men Stax som skivbolaget senare döptes om till blev navet för ett särskilt soulsound från Memphis med i huvudsak svarta musiker. Elvis bodde också i Memphis, och Martin Luther King mördades i samband med ett besök i staden.
Skivbolaget blev under en period oerhört framgångsrikt och lyfte fram en lång rad artister, som Otis Redding, Booker T. & The M.G.’s och Isaac Hayes. Men Stax var beroende av de stora jättarna för att komma ut på marknaden, och blåstes flera gånger. Till sist försattes bolaget i konkurs. Tv-serien ger en mindre smickrande bild av den amerikanska kapitalismen och de stora företagens och bankernas makt. Och att bolaget drevs av och gav ut musik av svarta spelade med intill visshet gränsande sannolikhet in för att det gick omkull. Till och med huset där Stax huserade revs. Men musiken lyssnar vi fortfarande på.
Går att se på Max.
Disco. Soundtrack of a revolution.
Detta är en fantastisk dokumentär om diskomusikens födelse och segertåg över världen. Själv var jag aldrig något discofan, men man dansade, och hemmavid öppnade Folkets Park ett eget disco vid namn ”Joe Hill”. Pardansen var lite ute. Och visst dansades det till Saturday night fever och Rock me Baby. För att nämna ett par av de största hittarna. Men i proggeran betraktades nog discon som lite för glammig och pompös.
Men i Disco. Soundtrack of a revolution får vi hela bakgrundshistorien om hur en ny musikgenre föds, som kom att dominera fest- och partyscenen ett knappt decennium innan discon dog 1979. Discon föddes på klubbarna i New York, då en lätt bedagad och nedgången stad. Men det gick att festa. Discon är i hög grad underground, queer och svart. Det finns alltså en politisk dimension i discon som vi som ändå gick på disco inte hade koll på. Eller som Andres Lokko uttryckte det i Svenska Dagbladet, om du ser den fantastiska tv-serien kommer du ”eventuellt ha några sömnlösa nätter framför dig när du rannsakar din uråldriga villfarelse att, säg, punk eller metal på något vis skulle vara mer subversivt än Gloria Gaynors I will survive’.
Kort sagt ett måste att titta på.
Går att se på SVT.
Eran. Punk i tre delar.
Den här tv-serien om den svenska punken har numera ett par år på nacken, men förtjänar att ses eller ses om. Det börjar förstås i Rågsved och på ungdomsgården Oasen. Där hade Ebba Grön många spelningar. Man slås av att förorten aldrig varit någon idyll, redan då var de sociala problemen uppenbara. Många hade under kort tid flyttat in till det nya Sveriges stora bostadsområden runt de stora städerna. Och de många ungdomarna samlades på förortstorgen. Det blev stök och bök. Knarket kommer till Sverige på riktigt. Eran berättar också om några tragiska livsöden.
I den här tiden och miljön formades punken, med Thåström som en av dess tidigare och främsta banerförare. Punken var inte en svensk uppfinning, utan inspirationen kom från Storbritannien, men det fanns också en amerikansk punk med ett lite annat tilltal. I Sverige fick den en egen nyans. Punken blev också en subkultur som hamnade i konflikt med raggarkulturen. Förutom Ebba Grön, var det exempelvis band som Asta Kask, Stockholms Negrer och KSMB. Medan proggen formades av gröna vågen och 68-vänstern var punken lite mer upprorisk och låg närmare den ”autonoma vänstern”. De röda åren fick genom punken från anarkismen ett stänk av svart. Missa inte Eran.
Går att se på SVT.
Sagan om Abba
Som musikalisk och politisk motvikt måste man förstås se Sagan om Abba. Mig veterligen den bästa tv-serien om Sveriges absolut största band internationellt, som finns med bland de riktigt stora. Fortfarande påminns man om detta när man är utomlands. Jag har pratat med en kvinna i Brygge som lärde sig svenska på grund av Abba, som varit i Sverige otaliga gånger och gjort åtskilliga besök på Abba-museet. En tysk man berättade en gång att han som ung var ”förälskad” i Agnetha.
Ja, det är ju i år femtio år sedan Abba vann Eurovision Song Contest, och sedan inledde sitt segertåg runt om i världen. Det var något annat än proggen och punken. Abba var på kant med tidsandan. Men även den förändrades. Sveriges höga skatter kommer förstås på tal i ”Sagan om Abba”. Ja, på den tiden hade vi verkligen marginalskatter. Men Benny Andersson sa redan då att det inte var något problem. De hade pengar så det räckte. Och pengar är inte allt.
Går att se på SVT.
Och missa inte heller:
Alternativfestivalen
När Sverige året efter Abbas seger arrangerade melodifestivalen 1975 ordnade musikrörelsen en ”alternativ melodifestival”. Det blev också en långfilm. Också det ett tidsdokument. Kanske var musiken bättre då än nu?
Går att se på SVT.
Vi är barn av vår tid. En film om Nationalteatern
Ulf Dageby som sjöng Doing the omoralisk schlagerfestival på Alternativfestivalen gick nyligen bort. Han är förstås central också i Vi är barn av vår tid. Bör ses i väntan på den stora tv-serien om proggen, som borde göras innan alla försvinner.
Går att se på SVT.
Ett hjärta är alltid rött. En film om Imperiet.
Filmen om Imperiet är nästa kapitel i Thåströms musikliv. Efter punken och Ebba Grön. Magiskt även om syntarna inte känns så dynamiska numera. Ett hjärta är alltid rött är ett dokument om åren innan det röda tappade sin glans.
Går att se på SVT.
Revival 69: Legendarisk rockfestival
Här handlar det om en festival i Toronto 1969. Kanske inte den bästa dokumentären. Men värd att se eftersom det var där John Lennon och Yoko Ono uppträdde första gången med Plastic Ono Band. Lennon och Ono bestämde dagen innan att de skulle flyga till Kanada. Bandet hade aldrig spelat ihop, men jammade lite på planet. Ono utförde sina skriklåtar inne i en säck och Lennon läxade upp publiken för att den buade. Chuck Berry uppträdde med ett band han aldrig spelat med tidigare, som han engagerade på plats. Det kanske inte var bättre förr i tiden alla gånger, men det var mindre organiserat och iscensatt. Mer spontant, helt enkelt.
Går att se på SVT.
Creedence Clearwater Revival i Royal Albert Hall
Filmen om den legendariska konserten 1970 i London ger en bild av ett band vars replokal hette ”Factory” i solidaritet med arbetarna. Deras bästa album hette ju Cosmos Factory. Värd att titta på inte minst på grund av bilderna från besöken i Köpenhamn och Stockholm. Detta var ett band som hellre besökte ett museum än gick på krogen.
Går att se på SVT.
Sparks – bröderna som blev popikoner
De två bröderna Ron och Russell Mael är väl de mest osannolika popidoler man kan tänka sig. Något av det mest originella band man kan tänka sig. De gick sin egen väg. Låttitlar som When Do I Get To Sing ’My Way’ vittnar väl om den underliggande ironin och komiken under den allvarsamma ytan. De var stilbildande. Russell var flickornas favorit . Efter att ha sett Sparks på tv sa John Lennon om Ron som hade en liten svart mustasch “It’s Hitler on the telly“.
Går att se på SVT.
Håkan A Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
