Film Dagens Arenas Jon Andersson väljer de fem filmer han tyckte var bäst 2024.
Filmåret 2024 var inte fullt lika starkt som 2023, då klassiker som “Aftersun”, “No Bears”, “Past Lives” och “Monster” alla kom ut. Samtidigt kom det väldigt många bra filmer även i år. Här är mina fem favoritfilmer 2024.
5.“Det finns alltid en morgondag”
Delia är hemmafru i efterkrigstidens Italien. Det är en minst sagt tuff tillvaro. Hon blir misshandlad av sin man och tvingas ta hand om sin sängbundne svärfar som ständigt klagar på henne. Samtidigt ska hon hinna med både hushållsarbete och extrajobb. Den enda trösten finner Delia hos väninnan Marisa som tillsammans med sin man sköter ett grönsaksstånd i staden. Delias förhoppningar står till dottern Marcella som hon hoppas ska få en bättre framtid. Men är pojkvännen Giulio verkligen den rätta för dottern?
Paola Cortellesi som både regisserat och spelar huvudrollen som Delia, har gjort en alldeles underbar dramakomedi som tagit många stilgrepp (inklusive det svartvita fotot) från den italienska neorealismen. Precis som i originalfilmerna handlar det om en människa långt ner på samhälsstegen som kämpar för att få vardagen att gå ihop. “Det finns alltid en morgondag” är en stark feministisk skildring som inte väjer för att beskriva kvinnomisshandel i dess mest vedervärdiga form, samtidigt som den också är en film om kvinnlig frigörelse. Något som det underbara slutet är det ultimata beviset på.
4. “The Holdovers”
Paul Giamatti briljerar i sin förmodligen bästa roll någonsin som den illaluktande och otrevlige Paul Hunham. En sträng och illa omtyckt lärare som undervisar på en internatskola i 70-talets New England. Som straff för att ha underkänt sonen till en viktig donator tvingas Hunham vara kvar på skolan för att ta hand om de fem elever som inte ska åka hem till sina familjer över jullovet. Han får hjälp av skolkafeterians föreståndare Mary Lamb (Da’Vine Joy Randolph), vars son nyligen dött i Vietnamkriget. Angus Tully (Dominic Sessa) är en av eleverna som blir kvar på skolan, eftersom hans mamma valt att åka på smekmånad med sin nya man i stället för att vara med sonen. Han och Hunham kommer att knyta ett alldeles särskilt band, trots att de i början av filmen avskyr varandra.
Alexander Paynes dramakomedi “The Holdovers” är en underbar film på så många sätt. Samspelet mellan Sessa, Giamatti och Randolph är av högsta klass, och fotot bidrar till att ge filmen den riktiga 70-tals känslan. Bakom den hårda ytan finns det också en stark medmänsklighet karaktärerna emellan. Något som blir allt tydligare ju längre filmen går.
“The Holdovers” är utan tvekan årets feel-bad film. Det menar jag verkligen som en komplimang.
3. “The Zone of Interest”
“The Zone of Interest” handlar om Rudolf Höss (Christian Friedel) som var kommendant i Auschwitz mellan 1940 och 1943. En man som var högst ansvarig för morden på över en miljon människor, varav de flesta judar.
I filmen får vi följa Höss, hans familj och deras vardagsliv utanför murarna. Ett liv fyllt av badutflykter, trädgårdsskötsel och födelsedagsfirande. Vad som sker innanför murarna kan vi bara ana i form av skrik, gevärsskott och röken som ständigt bolmar ur skorstenen inne i koncentrationslägret. Det ställs aldrig några moraliska frågor. Rudolf Höss verkar inte ha några problem med att utföra massmord på dagen och läsa godnattsagor för barnen på kvällen. Detsamma gäller hans fru Hedwig (Sandra Hüller) som verkar helt oberörd över de förbrytelser som begås innanför lägrets murar.
“The Zone of Interest” är en obehaglig skildring som visar en ny sida av de förbrytelser som begicks under Förintelsen. Regissören Jonathan Glazer skriver inte publiken på näsan. I stället blir det upp till oss att dra våra egna slutsatser. Det är det som gör filmen extra stark.
2. “Green Border”
På gränsen mellan Polen och Belarus råder en cynisk aktivitet. Flyktingar från länder som Syrien och Afghanistan luras till Belarus med löften om en lätt väg in i EU, via gränsen mot Polen. Verkligheten är en helt annan. Gränsvakter från Belarus och Polen bollar hänsynslöst flyktingar mellan respektive gräns. Ingen vill ta något ansvar. Behandlingen av flyktingarna är nästan lika brutal på den polska sidan som i diktaturen Belarus. Denna brutala aktivitet skildras i den polska regissören Agnieszka Hollands nya film “Green Border”.
Filmen skildrar det helvete som många flyktingar från Afrika och Mellanöstern får uppleva när de försöker ta sig in i Europa. Det är mycket tur och tillfälligheter som gör att vissa klarar sig medan andra åker fast. Hollands film visar också två sidor av det polska samhället och dess olika syn på flyktingarna. Å ena sidan gränsvakterna, pressade av överordnade att göra allt för att flyktingarna inte tar sig in i landet. Om det innebär att familjer splittras eller att personer dör på den belarusiska sidan av gränsen är det mindre viktigt. Men filmen visar också på den enorma kraft och humanism det finns hos de aktivister som engagerar sig för flyktingarnas sak.
Allt är filmat i svartvitt och ger en autentisk dokumentär känsla. Skådespeleriet är trovärdigt, vilket gäller alltifrån flyktingar till aktivister och gränsvakter. Redan när filmen hade premiär i september kallade jag den för årets viktigaste. Jag har ingen anledning att ändra uppfattning nu.
1. “All of Us Strangers”
En spökhistoria, ett HBTQI-drama och en berättelse om att förlora sina närmaste. Andrew Haighs film “All of Us Strangers” är allt detta på samma gång. Filmen handlar om Adam (Andrew Scott) som blir föräldralös vid 12 års ålder, då hans föräldrar dör i en bilolycka. Som ett mirakel får Adam i vuxen ålder möjlighet att träffa sina föräldrar igen. Men är de spöken eller utspelar sig dessa möten bara i Adams huvud?
Oavsett hur det ligger till med den saken är det ett briljant grepp. I föräldrarnas hus är det fortfarande 1987 och de ser ut precis som de gjorde innan de dog. Det gäller också deras värderingar som är lika gammaldags som mammans turkosa mysdress eller pappans mönstrade koftor . Adam får inte bara chansen att äntligen komma ut som gay för sina föräldrar. Mamman och pappan får också bearbeta hur de var som föräldrar och höra om vad som hände med sonen efter att de dog. Att låta Adam återförenas med sina döda föräldrar i barndomshemmet är ett lyckat grepp både filmiskt och berättarmässigt. Scenen när vuxne Adam inte kan sova och kommer över till sina föräldrars säng iförd en gigantisk pojkpyjamas är briljant. För att ta ett exempel.
Parallellt med besöken i föräldrarnas hus startar Adam en kärleksaffär med Harry (Paul Mescal), en yngre man som bor i samma lägenhetshus som Adam. Med Harry får Adam känna den ömhet och närhet som han längtat efter så många år. En kärlekshistoria som skildras på ett väldigt fint sätt. Inte minst på grund av det lyckade samspelet mellan Andrew Scott och Paul Mescal.
I min recension i februari skrev jag att “All of Us Strangers” på många sätt är en perfekt film, men att slutet inte är helt tillfredställande. Jag har ändrat mig. Även det är briljant. “All of Us Strangers” är en av de finaste skildringarna av ensamhet, acceptans och förlust jag sett på väldigt länge. Det är också årets bästa film.
Andra bra filmer 2024
Det kom ut många bra filmer under året. Här är fem andra filmer med svensk biopremiär 2024 som nästan kom med på listan: “Perfect Days” (Wim Wenders), “Konklaven” (Edward Berger), “Röd himmel” (Christian Petzold), “Kaptenen” (Matteo Garrone) och “Chimären” (Alice Rohrwacher).
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
