Utrikespolitik I den nya världsordningen är flera länder och regioner i farozonen.
Donald Trump upprepar ständigt sitt mantra om att USA ”kommer att få Grönland”.
– Japp, 100 procent, sade han nyligen i en intervju med NBC News.
Samma formuleringar har han upprepat om Panamakanalen, och han fortsätter att kalla Kanada för USA:s 51:a delstat.
USA har en lång historia av att blanda sig i andra länders interna politiska utveckling. Både genom interventioner, statskupper och mindre ingripande åtgärder.
Men det Donald Trump gör är något nytt. I alla fall i modern tid.
Han vill expandera USA:s territorium. Göra landet större, och inkludera områden som är geopolitiskt viktiga.
Vad invånarna i dessa länder och områden tycker om saken verkar han helt ointresserad av.
Den nya linjen har uppmärksammats både i Moskva och Peking. Nyligen sade Vladimir Putin att Trumps anspråk på Grönland är ”en bilateral fråga”, som andra länder inte behöver lägga sig i.
Därmed står vi inför en ny global ordning, där den starkes rätt allt mer avgör hur gränserna mellan länder dras och vilka politiska system som tillåts överleva.
Frågan är vad det kommer att leda till? Vilka andra länder eller regioner riskerar att bli annekterade nu?
Ukraina
Donald Trumps löfte om fred på 24 timmar efter att han tillträtt som president visade sig vara skryt utan verklighetsanknytning. Han har dock ökat pressen mot Ukraina och ofta beskrivit konflikten på ett sätt som påminner om Rysslands och Vladimir Putins. Det gäller inte minst Rysslands krav på att permanent annektera de regioner man lagt under sig militärt. Trump har också aviserat att USA ska dra tillbaka sitt militära stöd om Ukraina inte går med på att lämna ifrån sig större delen av sina naturtillgångar till USA.
Sammantaget talar det mesta för att USA inte längre bryr sig om vad Ryssland gör i Ukraina.
Moldavien
Moldavien har länge varit utsatt för intensiva ryska hybridattacker och försök att genom påverkansoperationer ändra utgången i landets demokratiska val. Många bedömare anser att Moldavien är nästa måltavla för Rysslands geografiska expansion om Ukraina skulle falla i ryska händer. Landet har historiskt starka kopplingar till Ryssland och den lilla utbrytarrepubliken Transnistrien på gränsen mot Ukraina styrs av Moskvavänliga krafter. I Transnistrien har de sovjetiska symbolerna behållits i stor utsträckning. Bland annat har landet hammaren och skäran som statsvapen och polis och militär bär sovjetiska symboler. Nyligen anklagade Ryssland Moldavien för att planera en väpnad attack mot Transnistrien, vilket av många sågs som ett försök att ursäkta en egen militär intervention. Och redan för ett år sedan antog Transnistrien en resolution där man bad om ”ryskt beskydd” mot ett ”ökat tryck” från Moldavien.
I en värld där stormakterna har fritt fram för att lägga under sig nya områden står Transnistrien och även Moldavien väldigt långt fram i kön, möjligen strax efter Taiwan.
Taiwan
President Xi Jinping har på senare år trappat upp retoriken mot Taiwan. I ett tal i slutet av förra året sade han att ”inget kan stoppa Taiwans återförening med Kina”. På senare år har retoriken trappats upp, liksom provokationerna. Kina har nästan dagligen skickat krigsfartyg i vattnen utanför ön med sina 23 miljoner invånare. Kinesiska krigsflyg patrullerar luftrummet. Nyligen framkom det också att den kinesiska marinen bygger särskilda landstigningsfarkoster för ett anfall mot Taiwan.
Taiwan har de facto varit självständigt sedan revolutionen i Kina 1949 och har sedan tidigt 1990-tal haft en stabil demokratisk utveckling.
USA har länge varit en garant för självständighet. Trumps utrikespolitik antyder att det inte längre är så.
Gaza och Västbanken
Donald Trump har redan godkänt att Gaza borde rensas etniskt och att palestinierna borde flyttas till Egypten och Jordanien. Hans AI-genererade reklamfilm för ett ”återuppbyggt” Gaza var komisk i sin kitschighet, men speglade också presidentens bild av hur frågan om Gazas framtid bör hanteras. Han föreslog att området bör ”ägas” och exploateras av USA. Samtidigt har den israeliska högerregeringens ambition att en gång för alla ta över både Gaza och Västbanken blir tydligare och tydligare.
På Västbanken breder bosättarna ut sig och den israeliska militären blir allt mer aggressiv. Hittills har internationella konventioner och regelverk hindrat Israel, men med Trumps politik saknas sådana spärrar.
Norra Kosovo
Kosovo blev självständigt från Serbien efter kriget i slutet av 1990-talet, och omkring 100 länder har erkänt landets suveränitet. Men Serbien anser fortfarande att Kosovo är en del av det egna landets territorium. Kosovo har i huvudsak en kosovoalbansk befolkning, men också en minoritet serber, varav många bor i gränsområdet mot Serbien.
På senare år har det flera gånger brutit ut oroligheter i detta område, där serber vill skapa en autonom serbisk region, mer eller mindre oberoende från centralregeringen i Pristina.
Sedan kriget för snart 30 år sedan håller Nato fortfarande en mindre truppstyrka, men många varnar för att våldet kan eskalera om Serbien väljer att agera för att stötta den serbiska minoriteten i Kosovo militärt.
Bosnien
Flera händelser har på senare tid skakat om den sköra ordning som upprättades efter de blodiga krigen på Balkan på 1990-talet. I samband med Daytonavtalet uppstod de facto två separata entiteter. Dels Federationen, som främst består av bosnier och kroater, dels Republika Srpska, som har en serbisk befolkningsmajoritet.
Republika Srpska tar allt tydligare avstånd från den bosniska federationen. Presidenten där, Milorad Dodik, har konsekvent försökt underminera centralregeringen i Sarajevo och genomfört flera regionala lagar för att undandra Republika Srpska från det bosniska polisväsendet, armén och de rättsliga institutionerna. I februari dömdes Dodik till ett års fängelse för detta, men han förklarade att han inte tänkte respektera domstolsbeslutet och att alla bosniska rättsliga myndigheter är förbjudna att verka i hans region.
Dodik har sagt att freden är högsta prioritet, men också att den bosniska federationen de facto inte längre existerar.
Läget är mer spänt än på decennier och Trumps hållning i internationella frågor skulle i värsta fall kunna bli en tändande gnista.
Jesper Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
