Kultur Under en seminarieserie på Kulturhuset i Stockholm sörjer Andres Lokko och Po Tidholm över att 90-talets syn på kulturkritik är död och begraven. Ola Bo Larsson var där och lyssnade.
Man får ändå glädja sig åt att det finns nyfiket folk som tror sig kunna locka en publik tre vardagskvällar i rad för att diskutera kulturkritik. Nyfiket folk som Andres Lokko och Po Tidholm.
Gör gemensam sak
Kulturhusets chef Linda Beijer är också en troende. Hon som står bakom Korståg mot kulturen, förra veckans seminarieserie på Kulturhusets scen Studion, har till uppgift att arbeta uppströms med att skapa möten och samtal mellan motvilliga svenskar som efter pandemin blivit mer svårflörtade, enligt Myndigheten för kulturanalys. Bortsett från när Taylor Swift kommer till stan.
Från att på 90-talet stått i varsitt hörn av ”skolgården” och blängt på varandra, gör Lokko och Tidholm nu gemensam sak och vill ta reda på hur kulturbevakningen, och i förlängningen också samhället, kunde hamna så fel.
Monokultur
Tillsammans med gäster, som framför allt var med redan på 90-talet, begår Lokko och Tidholm självrannsakan. Men mest av allt funderar de på vilka orsaker som ligger bakom dagens monokulturella hegemoni. ”Monokultur” i bemärkelsen att alla skriver om samma artister och kändisar.
Andres Lokko utvecklar begreppet monokultur i förhållande till säsongerna som 2020-talets svenskar följer: Mello, Så mycket bättre, Gift vid första ögonkastet och Filip och Fredrik avlöser varandra. En sak i taget. Varför inordnar vi oss i detta? frågar han sig. ”Om vi ser att 200 personer går åt ett håll, varför väljer inte människor att gå åt motsatt håll?”
Släppte fram subjektiviteten
Andres Lokkos tidskrift Pop får under de tre kvällarna rättmätigt representera 90-talets nya kulturbevakning. Pop krävde inte som under tidigt 90-tal doktorshatt (SvD) eller en postmodern vänsterposition (DN) för att pyssla med kulturkritik. Tvärtom lyfte Pop populärkulturen med samma allvar som annan kulturkritik tidigare lyfte de sköna konsterna.
Pop släppte också fram subjektiviteten. Det är här Lokko och Tidholm undrar om deras egen generation av popvurmande ironiker (nästan bara män) var med och skapade det jag-monster som nu härskar. Pop avvecklades vid millennieskiftet. Redan i dödsrunan klagas det på monokulturens framväxt med pojkbanden och Britney Spears.
Seminariegästerna, Ulrika Knutson, Annina Rabe och Clemens Poellinger, lyfter fram skillnader mellan 90-talets medievärld och dagens. När annonsörerna, och inte läsarens klick, stod i centrum fanns förutsättningar för redaktören att följa sin och kollegornas nyfikenhet istället för läsarsiffrorna. Annonsörerna la sig lika sällan i innehållet som en mediepersonlighet sålde sig till ett företag. Det vill säga nästan aldrig. På den tiden alltså.
Klickonomin gör oss otåliga
90-talet präglades också av teknikutvecklingens och marknadskrafternas intåg på kulturbevakningens område. När millennieskiftet var passerat var det färdiglekt. Lyrik-, konst- och teaterrecensioner har blivit färre medan politiska texter och livsstilsfrågor som mat, resor och hälsa flyttat in på kultursidorna. Och de är jag-centrerade. Som den här texten.
Jag vet inte vad Lokko och Tidholm talade om tredje kvällen. Diskussionen var säkert fortsatt spännande. Men även om jag på torsdagen var upptagen med monokultur kunde jag inte släppa Tidholms och Lokkos grundfråga: Vart försvann impulsen att gå en annan väg?
Svaret finns naturligtvis i teknikutvecklingens påverkan på media. Klickonomin, algoritmer och de sociala medierna har gjort oss otåliga. Och nöjda. Definitivt ytliga. Även fiberrik kultur går idag att trycka i sig i dubbel hastighet, i koncentrerad form och som rörlig bild ifall vi inte skulle orka läsa.
Så här dagarna efter att Mediemyndigheten valt att minska/ta bort mediestödet för ett stort antal kvalitetstidningar, som inte får tillräckligt många klick, är det frestande att borra vidare i dagens medielandskap. Men det tänker jag inte göra. Istället breddar jag spektrumet för att förstå det bristande intresset för kulturbevakningen.
Söker det kända
Visst dödar algoritmerna och marknadskrafterna nyfikenheten. Men som före detta rektor vill jag även anklaga händelseutvecklingen inom skolan och annan offentlig förvaltning. Sedan 90-talet har skolan tvingats att paketera kunskap i boxar, som går att bocka av. Inget får överraska. Betygen, inte den nyfikna bildningen, står i centrum och kommunchefer, föräldrar och elever har rätt till tydliga och snabba svar. I skolan har vi också sänkt statusen för estetiska erfarenheter till förmån för fler matte- och språkkurser.
Det kanske låter tjatigt att komma dragande med new public management och utvärderingsmonstret, men i en kultur där vi aldrig får göra fel – där vi alltid ska veta vart vi är på väg – blir den nyfikna bildningen lidande. Och när vi prioriterar det instrumentella, framför ett dynamiskt bildningsideal, då slutar vi begära det okända och det vi inte vet något om. Vi söker det kända och framför allt prövar vi inte sånt som vi inte känner till. Vi går absolut inte till Kulturhuset för ett samtal med luddiga rubriker för att lära oss något nytt. Vi ställer oss istället för att köa bakom 150 000 andra swifties.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
