”Den nationella egoismen har nått vägs ände”

Den ekonomiska krisen i Europa är djupare än den svenska debatten ger sken av. Dagens Arena har intervjuat Björn Elmbrant om hans senaste bok ”Europas stålbad”.

I sin nya bok ”Europas Stålbad” beskriver Björn Elmbrant eurons kris, och konsekvenserna av densamma. Nedslag sker i bland annat Aten, Dublin och Bryssel. Det är en berättelse om krossade drömmar om tillväxt och ökat välstånd. Om ett Europa där åtstramningar nu är det enda godkända svaret.

Europas ledare har kritiserats för att ha agerat fel och gjort för lite under eurokrisen. Tror du det handlar om att politikerna är inkompetenta, eller bakbundna av otillräckliga regelverk?
– Europa har alltid varit ett mellanstatligt samarbete, där inrikespolitiska förhållanden spelar stor roll. I det här läget har det blivit mer problematiskt än tidigare eftersom finansmarknaderna är större nu, och EU:s medlemsländer är fler än förut. Alla medlemsländer är dessutom mycket mer ekonomiskt inflätade i varandra. Det är en utveckling som kommit under de senaste fem–tio åren, i samband med eurons tillkomst.

– Den nationella egoismen har därför nått vägs ände. Man måste gå mot antingen en ökad överstatlighet, med gemensam fördelnings- och skattepolitik. Eller så får man skrota euron i sin nuvarande form. Åt vilket av de två besluten det lutar vet jag inte. Euron blir väl på något sätt kvar. Men priset blir högt för de fattigare ländernas medborgare.

Björn Elmbrant säger att ju mer han funderar på Europas kris, desto tydligare landar han i att det är en fråga om demokrati. Den europeiska staten och dess räckvidd förändras av de metoder som nu sätts i verket för att lösa eurokrisen.
– Du hamnar i ett läge där stater inte längre kan styra sin utveckling. I stället sätts de under förmyndarskap av ratinginstitut och den så kallade ”trojkan”, det vill säga Europeiska centralbanken (ECB), EU-kommissionen och Internationella valutafonden (IMF). I Italien har politikerna ersatts av en grupp opolitiska experter, i Grekland är premiärministern numera en person som tidigare var chef på ECB. Vi får en annan typ av stater.

– Problemet är att människor i de här länderna blir hjälplösa under sparpolitiken, som drar ned välfärden. Mycket mer väntar, kanske tio år av åtstramningar. 24 av 27 EU-länder drar just nu ned sina statsutgifter. Det kommer naturligtvis innebära en nedåtspiral som leder till ekonomiskt recession och ekonomisk depression. Det är ett allvarligt läge, som jag tycker att det är viktigt att skriva om. Vi kan inte luta oss tillbaka i Sverige. Det här angår oss.

I den svenska debatten om eurokrisen har det ofta lyfts fram att den svenska budgetsaneringen bör stå som modell för de nu krisande euroländerna. Ett perspektiv som inte håller, enligt Björn Elmbrant.
– Tittar man på den svenska budgetsaneringen 1994–1997, märker man att den var mycket mindre. Vi hade dessutom möjligheten att devalvera. Kronan föll kraftigt 1992, som de flesta vet. Länderna i eurosamarbetet kan inte devalvera och därigenom öka sin konkurrenskraft.

– I Sverige sänkte vi aldrig lönerna. Budgetsaneringen hade många mycket tuffa delar. Kvinnor i sjukvårdsyrken fick det inte roligt de här åren. Men vi hade en annan möjlighet att ta oss ur än de här länderna har nu.

Björn Elmbrant menar att de i Sverige som i början av 2000-talet pratade varmt om europrojektet, inte tar ansvar för frågorna.
– De som har drivit eurofrågan är väl egentligen de som ska ta ansvar för att föreslå lösningar på de problem som uppkommit? De är tyvärr, många av dem, föremål för en sorts självgratulationskultur. Man viftar undan kritikerna som ”extremister” och ”populister”. Men om eurons försvarare inte tar kritiken till sig och börjar presentera lösningar, riskerar vi en situation där de verkliga extremisterna och populisterna får som de vill.