Bok ”Män och kvinnor” är Lena Anderssons tredje roman om Ester Nilsson och kärleken. Här är karaktärerna äldre, kärleken lyckligare och kulturkrigen minst lika livliga.
I Stockholm, i Köpenhamn, i Båstad och egyptiska Alexandria utspelas Lena Anderssons senaste roman. Här återfinner vi Ester Nilsson, som stod i centrum för kritikerrosade ”Egenmäktigt förfarande” (2013) och ”Utan personligt ansvar” (2014). För tredje gången blir Ester förälskad, och för tredje gången tar hon till extrema metoder för att få sin kärlek besvarad.
Fyndigt och fängslande
Redan i tredje kapitlet hoppar hon impulsivt på ett tåg till Danmark, bara för att stå och vänta utanför ett lägenhetshus i decemberkylan. Allt i hopp om att stöta ihop med en man hon träffat på konferens tre gånger.
Till skillnad från tidigare romaner verkar dock mannen i fråga lika intresserad av Ester. Han är Paul Henning North, en enögd dansk-amerikansk underrättelseagent, och han vill ingenting hellre än att lyssna på hennes tankar om objektivistisk poesi och språksociologi. Förhållandet är någonting nytt för Ester: den ensidiga jakten på bekräftelse från männen har ersatts av den romantiska komedins cykel av missförstånd och försoningsgester. Paret bråkar, ber om ursäkt, och återvänder till varandra. Stundvis är de till och med lyckliga.
Samtidigt handskas Esters väninnor med sina egna relationsdraman. En finner kärleken men vet inte vad hon ska göra av den, en annan går omkring och väntar på att hennes otrogna man ska lämna henne. Det är fyndigt, fängslande och ibland obekvämt träffsäkert. Särskilt bra är scenerna där vänskapskretsen samlas, och deras vitt skilda perspektiv på förnuft och känsla drabbar samman.
Språkrör för kulturdebatter
Som alla romantiska komedier är ”Män och kvinnor” också en roman om en livsstil. I Ester Nilssons värld arbetar man med textilkonst eller essäer eller statliga utredningar på vardagarna, och besöker nya museiutställningar omtalade ”i hela Norden och bortanför” på helgerna. Man käbblar om politik, om skolans uppgift och om ett trångsynt offentligt samtal.
Här får Anderssons romanfigurer agera språkrör för olika sidor i samtidens hetaste kulturdebatter, och det blir plötsligt svårare att ignorera författarens egna uttalanden. Visserligen är det underhållande att läsa om karaktärer som diskuterar sina egna relationer med akademins svala språk; att Esters väninna Lotta inte vill gå arm i arm med pojkvännen för att inte ”reproducera” en ”exkluderande tvåsamhet” är både roligt och talande. De ständiga bråken stärker också bokens övergripande tes: att kärleken är det absolut viktigaste, även när den du älskar är ”förstörd av den akademiska miljön” eller håller på med ”hemliga kuppförsök och olagliga skitmetoder” å den amerikanska översittarstatens vägnar.
Tyvärr känns det ibland som att samtidskritiken får mer utrymme än karaktärerna. När alla bråk par emellan också måste handla om den svenska pedagogikens grundvalar blir det svårare att bry sig om paret. Extra tröttsamt blir det när fokus ligger på konstnären Vera, vars största problem i livet tycks vara att hennes enda barn bytt namn från Ingrid till Orlando och börjat på någon påhittad yrkesutbildning.
Många frågor
När ”Egenmäktigt förfarande” släpptes 2013 möttes den av mycket kärlek, men även av många frågor. Hur mycket av det som skrevs i romanen hade egentligen hänt Lena Andersson, och vem var mannen som krossat hennes hjärta? Anderssons svar var och förblir att det inte spelar någon roll; en roman är en roman, oavsett vad som har inspirerat den.
När jag läser ”Män och kvinnor” ställer jag mig inga frågor om händelseförloppets sanning eller osanning. Däremot är det svårt att låta bli att undra, när argument efter argument radas upp på romansidorna: vad av det här tycker egentligen Lena Andersson? Det är sådant som inte borde spela roll, men det är ack så svårt att låta bli.
Linn Fredman
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
