»Det är bara att acceptera att vårt samhälle inte är för alla«

Arbetsmarknad Författaren Katarina Frankel berättar om arbetsmarknadens begränsningar för människor med funktionsnedsättningar. Om kampen att mellan arbetsträning och korta anställningar hitta något meningsfullt. Och om hur samhället kan bli bättre på att ta hand om allas olika förmågor.

Arbetslös igen. Arbetslös två år till. Vad gör man då? Den kampen, att göra bra saker av tiden, den är jättesvår, berättar Katarina. Att driva sig själv framåt hela tiden. Men det var så hennes författarskap började för 20 år sedan.

– Det är jobbigt när folk man möter frågar ”vad har du för jobb?”. Det är så laddat. Det förknippas med något som inte har fungerat i mitt liv.

Katarina Frankel är författare och föreläsare. Hon föddes med en mindre, halvsidig cp-skada och i sin senaste bok Alla behövs reflekterar hon bland annat över sina erfarenheter av en för många otillgänglig arbetsmarknad. 

Som utbildad vårdbiträde och diakoniassistent kämpade Katarina i flera år med att få ett fast jobb. Men det har bara blivit kortare lönebidragsanställningar, praktikperioder och arbetsträning.

Katarina använder begreppet funktionsvariation i stället för funktionsnedsättning. Hon tycker inte om att man kategoriserar människor. Vi alla har olika egenskaper och begränsningar i olika situationer, menar hon.

– Jag är väldigt färgad av att jag blev kallad cp-unge i skolan. Det var ingen som visste vad cerebral pares var, man förstod inte. Jag är inte alls arg på det, men det här med att känna sig utanför, det kan man göra av så många skäl. Det viktigaste är att vi tar hand om varandras förmågor, i stället för att fokusera på vad vi inte kan.

Det blir lätt att någon tar över uppgiften för att den kan göra det lite fortare, då lär jag mig ingenting.

Katarina berättar att hennes funktionsvariation till viss del är dold. Hon har svårt att samordna arbetsuppgifter i förhållande till varandra. Hur man ska lägga upp arbetet för att det ska gå så smidigt som möjligt. Men samtidigt har hon lätt att uttrycka sig och ta kontakt med folk. Det gör det svårt för andra att förstå att hennes svårigheter handlar om en funktionsvariation, inte om att hon är okoncentrerad. 

– Jag har svårt att koncentrera mig när det är många saker som händer samtidigt. Jag behöver att man accepterar att jag gör det i en långsammare takt, men det gör man inte alltid. Jag kan ta mig den tiden, men ihop med andra blir det lätt att någon tar över uppgiften för att den kan göra det lite fortare. Då lär jag mig ingenting.

Det finns mycket ”go” i henne, berättar hon. Hon ger sig inte förrän hon lär sig nya uppgifter och ny teknik. Men då Katarina inte fått stanna någon längre tid på samma arbetsplats har hon aldrig fått tid att verkligen sätta sig in i arbetsuppgifterna. Det har inte funnits tålamod för det från arbetsgivarens och kollegornas sida. Det kunde hon uppleva när hon jobbade som extraresurs på äldreboenden.

– Då kunde jag vara den som hade tid att gå den där extra promenaden, tid att sitta och småprata och sjunga med äldre ute på gården. En herre på ett äldreboende hade varit sjöman, och han älskade när vi sjöng sjömansvisor. Det var ett lyxjobb att få tid med de gamla.

Men Katarinas arbetsgivare och kollegor var inte alltid överens om vad hon skulle ha för uppgift. Den ena delen av arbetslaget kunde tycka det var jättebra att hon hade tid med de äldre, medan den andra ville att hon skulle vara ute i köket och laga mat.

– Och så fixar jag inte det riktigt i den takten, hittar inte rätt i instruktionerna när det händer andra saker samtidigt. Det blir dubbla budskap beroende på vem som jobbar och jag kan inte tillfredsställa alla.

I Alla behövs finns intervjuer Katarina gjort med barn och vuxna, där de reflekterar över hur det är att leva med funktionsvariationer, eller över deras möten och relationer med människor som har det. Ett barn berättar om hur irriterad hon blir över att elever kallar varandra för ADHD eller damp.

”Utanförskapet i skolan skapas för att andra inte vet hur de ska bete sig”, konstaterar barnet.

Katarina gör kopplingar till hur det är i arbetslivet. Även för vuxna är det svårt att veta hur de ska bete sig. Visst, de kallar inte varandra för en diagnos. Men det blir fortfarande ett utanförskap när det inte finns tålamod för de som behöver mer tid på sig. När kollegor hela tiden ska försöka omhänderta.

Det är det arbete jag skapat själv som varat längst.

Efter en längre tjänstgöring på ett äldreboende i Malmö, där Katarina trivdes väldigt bra, fick hon sluta. Det fanns inte några pengar till en fortsatt lönebidragstjänst, hette det. Det fick henne att känna sig utnyttjad, eftersom arbetsgivaren ville ha kvar henne men samtidigt inte betala för det. Att jobba gratis för att få ersättning från Försäkringskassan har aldrig känts riktigt rätt.

– Det blir lite som att ”det är okej att du inte kan unna dig saker, åka på semester, rusta upp lägenheten, det gör inte så mycket”. Jag känner det lite så. 

Det blev att gå tillbaka till arbetsförmedlingen, till ännu en period med arbetsträning och korta praktiktjänster. Det var under sådana perioder som Katarinas författarskap växte fram. Och hennes entreprenörskap som föreläsare.

– Nu har jag lyckats skriva tre böcker och det har gett mig jättemycket. Det är böckerna och föreläsningarna som gjort att jag blommat som person. Det är det arbete jag har skapat själv som har varat längst, säger Katarina och skrattar.

Det handlade om att göra motgångar till utmaningar. Men ibland kunde motgångarna vara väldigt svåra.

Länge hade Katarina en dröm om att bli diakon. I strävan att uppfylla drömmen läste hon en diakoniutbildning på Lidingö. Men när Katarina förstod att det inte skulle bli något ville hon ändå hitta något som låg så nära det yrket som möjligt. Hon började att söka jobb som diakoniassistent.

– Men jag fick inget jobb. Det blev bara tvärstopp. Jag vet inte vad som hände, eller varför. Sen kom jag till en punkt där jag inte orkade fråga längre. 

Under en tid därefter blev det påfrestande att gå på gudstjänst. Katarina fick svårt att ta till sig predikningar om kyrkans budskap. Om att alla ska känna sig älskade och välkomna. Samtidigt som kyrkan inte vågar anställa personer med funktionsvariationer.

– Kyrkan har lätt för att prata om att alla ska känna sig välkomna, och har ett ideal om hur samhället ska vara. Men det är svårt. Vårt samhälle är inte för alla, det är bara att acceptera.

Vi ska försöka lita på varje människas vilja att göra sitt bästa och använda allas förmågor.

Det tog flera år att komma över sorgsenheten. Men i dag tänker hon att det handlar om att kyrkan helt enkelt inte budgeterat för tjänster för personer med funktionsvariationer. Och att samhällsutvecklingen där allt ska gå i allt snabbare takt inte bara drabbar henne.

– Allt fler blir sjukskrivna för att de inte orkar med takten. Det är inte bara jag som drabbas och hamnar utanför arbetslivet. Ändå är det den takten som är norm.

I dag har Katarina accepterat att arbetslivet inte blev som hon önskat. Det var längesen hon sökte ett jobb. Författarskapet ger henne mening, och hon ser det som sin uppgift att upplysa människor om sin kamp. Att föra den vidare.

Men det är en sorg. Och en sorg hon inte får vara ifred med, berättar hon. Katarina tycker fortfarande att det är jobbigt när människor hon möter frågar vad hon jobbar med. Hon vill hellre att slogan ska vara ”vad har du för intressen?”.

– Då hade man inte känt sig så utanför om man inte tillhör kategorin som har jobb. Nu håller jag på att lära mig att svara på ett sätt så att folk förstår att jag inte vill prata om jobb. Jag har inte lust att tjata om det hela tiden. Nu har jag skrivit tre böcker och föreläser. Jag går på nattvandringar och sjunger i kör. Jag pratar mycket hellre om det.

Svarar du aldrig att du är författare och föreläsare om någon frågar vad du jobbar med?

– Jo, det gör jag också. Det jobbiga med den frågan är att den följs av ”kan du leva på det?”. Man ska alltid förklara sig. Jobb kan bara vara något man lever på ekonomiskt. Jag har gått i terapi länge och pratat om hur jag ska svara. Ibland lyckas jag svara att jag skrivit böcker och att det är värdefullt för mig. Men ibland sjunker man ned när den personen som har frågat trampar på en öm tå.

Vad vill du att läsaren ska ta med sig efter att ha läst din bok?

– Att vi inte ska stänga någon ute för att en person behöver längre tid på sig. Vi ska försöka lita på varje människas vilja att göra sitt bästa och använda allas förmågor. Det här med vårt synsätt på människor och att vi är det vi producerar, jag tycker inte om det, vi har en massa andra värden också, säger Katarina.