Måndag 30 november börjar det stora klimatmötet i Paris. Här är Dagens Arena:s guide till COP21.
Vad är COP 21?
COP, Conference of the parties, är det årliga partsmötet till FNs klimatkonvention. Detta blir det 21:a mötet, som är särskilt viktigt eftersom världens länder ska enas om ett nytt globalt klimatavtal som ska gälla från år 2020.
Klimatmötena hålls för att världens länder gemensamt måste samarbeta för att motverka den globala uppvärmningen.
Tidigare möten av denna skala har varit i Rio 1992, Kyoto 1997, och Köpenhamn 2009.
Mötet börjar 30 november och kommer att pågå i två veckor på den franska flygplatsen Le Bourget utanför Paris.
Vilka kommer vara där?
Ländernas regeringschefer kommer att vara där från början. Detta skiljer sig från klimatmötet i Köpenhamn då regeringscheferna först kom i slutskedet av mötet.
Därefter kommer ländernas delegationer att fortsätta förhandla.
Ländernas delegationer brukar samarbeta med varandra om de befinner sig i liknande sits. Sverige är exempelvis med i EU:s sammanslutning.
Andra allianser finns mellan Latinamerika och Västindien, små ö-stater, utvecklingsländer (där Kina även är inräknat) och en samarbetsgrupp av Brasilien, Sydafrika, Indien och Kina (BASIC). Men det finns många fler, och ett land kan vara med i flera allianser.
En vecka in på mötet kommer även ländernas ministrar – bland annat de som ansvarar för miljö och energi – att medverka i mötet.
Dessutom kommer experter, forskare, intresseorganisationer, näringslivet och andra typer av intressenter att vara närvarande. Eva Lövbrand, miljöforskare på Linköpings universitet menar att det breda deltagandet gör klimatmötena mer dynamiska än tidigare.
– De här mötena handlar inte längre bara om mellanstatliga överenskommelser. Det är mycket bredare mötesplats för idé- och kunskapsutbyten som involverar många samhällsaktörer från civilsamhälle till näringsliv och kommuner, och jag tror att det är väldigt positivt. Den här trenden har accentueras över tid allt eftersom klimatpolitiken har kommit att genomföras i samarbete med de här aktörerna.
Hur ska mötet gå till?
FN:s klimatpanel, IPCC, publicerade 2014 sin femte bedömningsrapport som sammanställer kunskapsläget på klimatområdet. Denna rapport ligger till grund för FN-mötet i Paris. Rapporten innehåller de senaste bevisen för hur människan påverkar den globala uppvärmningen. Dessutom ges förslag på möjliga åtgärder.
Inför Parismötet har över 170 länder formulerat frivilliga klimatlöften – i motsats till Kyotoavtalet som byggde på framförhandlade och bindande åtaganden för industriländerna. Den senare modellen visade sig vara svår att omsätta i nationell politik. Flera industriländer har haft svårt att nå sina Kyotoåtaganden, bland andra USA.
– EU har länge varit den aktör som har drivit den diplomatiska processen framåt. Det var EU som insisterade att det skulle tecknas ett globalt avtal i Köpenhamn som byggde på Kyotomodellen, men det blev ju inte som man hade tänkt sig. Den mer frivilliga och decentraliserade förhandlingsmodell vi ser idag har i stället utformats i samarbete mellan USA, Kina, och de stora utvecklingsekonomierna, säger Eva Lövbrand.
Tanken är att ländernas frivilliga klimatbidrag (läs mer nedan) ska stramas åt allt eftersom. Var femte år är det tänkt att länderna ska gå igenom klimatarbetet och därefter sätta ambitiösare mål, utan att kunna backa på redan antagna mål.
– Den stora utmaningen i Paris blir att hitta ett ramverk för att göra de frivilliga klimatbidragen mät- och jämförbara, och att utforma ett rapporteringssystem som gör det möjligt att följa upp dem. Man behöver också hitta ett sätt att förstärka dem över tid, säger Eva Lövbrand.
Slutdokumentet ska beslutas med full enighet mellan alla länder. I tidigare möten har många av de mest svårlösta problemen skjutits på till framtiden. Enligt Eva Lövbrand behöver det inte ses som enbart negativt.
– Staterna har lärt sig mycket efter Köpenhamnsmötet, i synnerhet hur svårt det är att framtvinga nationella klimatåtgärder via FN-beslut. I Paris förväntar få sig “det stora avtalet” som ska utgöra lösningen på klimatproblemet. Förhandlingarna är snarare del av en framåtsyftande och pragmatisk process, vilket är mer konstruktivt, säger hon.
Vilka är klimatmålen?
Det stora målet är att man före år 2100 ska förhindra att jordens medeltemperatur stiger med två grader. Enligt IPCC måste växthusgasutsläppen minska med 70 procent sett från utsläppsnivån år 2010, för att därefter avta helt. Om utsläppen fortsätter i samma takt som idag kommer medeltemperaturen höjas med fem grader vid 2100. Något som kan jämföras med att medeltemperaturen under jordens senaste istid var fem grader lägre än i dag.
Många av de länder som släpper ut mest växthusgaser har redan bestämt sig för sina mål. EU ska tills år 2030 minska sina utsläpp med 40 procent jämfört med nivåerna år 1990. USA ska minska nivåerna med 26 till 28 procent, jämfört med 2005. Kina har sagt att deras stigande utsläppskurva kommer att vända från och med år 2030.
Studier som redan har gjorts över dessa mål visar att de kommer att minska takten av jordens temperaturhöjning, dock inte tillräckligt för att nå tvågradersmålet. Att man var femte år höjer ambitionsnivån på ländernas klimatlöften, är därför är det en viktig del av avtalet.
Vilka problem kan uppstå?
Ett av de stora problemen är att på ett rättvist sätt fördela ansvaret för de klimatpolitiska åtgärderna. Historiskt sett har den rika delen av världen stått för merparten av de globala växthusgasutsläppen. Idag står Kina och Indien för en stor del av utsläppen, men den sistnämnda har relativt låga utsläppsnivåer om man fördelar utsläppen per capita.
– En väldigt central fråga i Paris-förhandlingarna är att utvecklingsländerna får tillgång till internationell finansiering för att genomföra sina nationella klimatåtgärder, säger Eva Lövbrand.
Det är många fattiga länder som kräver att få ekonomisk och teknisk hjälp, för att bidra till att nå 2-gradersmålet.
Utvecklingsländerna är de som drabbas hårdast av klimatförändringarna, både ur ett ekonomiskt och geografiskt perspektiv, samtidigt som de är minst ansvariga för utsläppen. Eftersom klimatförändringarna med stor sannolikhet kommer att orsaka stora skador i de fattigaste länderna, vill många även ha kompensation för den den infrastruktur som kommer att behövas.
Vid klimatmötet i Köpenhamn startade de rika länderna den Gröna Fonden för just dessa ändamål. Det utlovades att från 2020 skulle 100 miljarder dollar per år samlas in till utvecklingsländerna, men fortfarande saknas mycket pengar. Det har i sin tur skapat misstroende inför förhandlingarna
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
